Dan före dan före dan före dopparedan

Det kändes bra att komma in på det där oegoistiska spåret. Mest för att jag tänker mig att om jag är snäll och omtänksam och inte bara låter allt handla om mig, så kanske julgudarna bestämmer sig för att fixa allt och jag blir julens hjälte! Så jag fortsätter. Förutom min familj och släkt, så är jag även ledsen för de här människorna:

• Min vän Isabel, som hälsade på sin flamma i Paris i helgen och nu kanske blir tvungen att stanna hos hans familj över julen.
• Min vän Elisabet, vars familj har planerat en jul tillsammans i Miami, och som kanske inte kommer kunna joina dem.
• Mina vänner Alexandra och Andrea, som spenderat hela hösten i USA med planen att komma hem dagen före julafton, och som kanske får fira jul på Heathrow (eller för all del i min lägenhet på tidernas deppfest!).
• Alla stackars barn man läser om som sitter fast på flygplatser ensamma och kanske inte kommer hem i jul.
• Det här e... En sång för alla dom som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med... No? Divorce?

Observera förresten att det står "kanske" i varje mening. Det sista som överger människan är hoppet!

YES I want some cheese with my whine!

Ja, jag tjatar och gnäller. Men jag anser mig ha jävligt rätt att göra det. Och faktum är att det faktiskt inte är helt egoistiskt heller. Nog för att jag skulle göra i princip vad som helst för att få sitta hemma i min soffa på julafton, med min familj omkring mig, julmat i magen, Kalle Anka på tv:n, och massor med paket under granen. Men nu tänker jag mest på andra faktiskt. JAG kommer ju klara mig, jag har folk att umgås med, diverse julfester att crasha osv, men jag kommer bli jätteledsen för min familjs skull. Med risk för att smickra mig själv så är jag övertygad om att min familj kommer sörja rätt ordentligt om jag inte kommer hem. Särskilt eftersom det är emot min vilja. De kommer oroa sig som fan för att jag ska vara ledsen. Plus att jag inte har träffat min mormor sedan förra julen, och min lilla kusin (som ser mig som sin största idol - självsmicker igen) träffade jag i somras och hon kommer bli förstörd om jag inte är med på julafton.

Mer egoistisk är jag dock när det kommer till juldagen. FYFAN vad jag vill träffa alla mina älskade vänner då. Vem vet när alla befinner sig i samma land/kommun igen?

Åååh detta är så fruktansvärt frustrerande! Både jag och Anna sitter klistrade framför datorn varje ledig stund och försöker hålla oss uppdaterade om vad fan som händer.
Jenny kom i alla fall iväg idag. Men det var Ryanair, från Stansted. Heathrow verkar vara hårdare drabbat och jag tror dessutom att de tar varningar på lite större allvar. Detta bör man väl egentligen vara tacksam för, det är ju ändå tusentals liv de har i sina händer, men ibland vill man bara ta tag i beslutsfattarna, ruska om dem, dra dem lite i håret och säga "Oi! Take a risk for fuck sake, pussies..."

Hörde nyss "I'm dreaming of a white christmas" och fick lust att misshandla någon. Irving Berlin behövde visst aldrig flyga dagen före julafton när det var snökaos - det är ett som är säkert.

Denna söndagkväll spenderades i Hyde Park med lilla Londonfamiljen och varm choklad med en shot Bailey's. En fantastisk idé som jag funderar på att sno. I'm gonna be the best mum on the block!

Nu håller vi på och packa och fixa här hemma. Alla ska ut och resa i dagarna: Måndag-Jenny-Kanarieöarna, Onsdag-Anna-Sverige, Torsdag-Julia-Sverige. Och alla är lika oroliga. Kolla bara in den här väderprognosen:

Måndag, onsdag, torsdag. Är det någon som driver med oss? Jag som jobbat så hårt på min karma, är detta tacken?

Faan

Jag är fruktansvärt orolig nu. Idag har hur många som helst talat om för mig att jag nog kan glömma att åka till Sverige på torsdag. Alla flygplatser är stängda och det förväntas komma ännu mer snö i veckan. Och här har jag suttit och slagit in paket och rimmat och haft mig, tänk om jag inte ens får vara med familjen på julafton. Rätt taskigt.

Om inte det här fixar sig så kan ni räkna med att jag kommer ta ordet depp-alkoholism (ett ord som jag nog förresten uppfann nu) till helt nya dimensioner. Kommer supa bort hela julafton, spy bort hela juldagen, och resa mig på annandagen som en ny, ärrad, ynklig, människa.

Nu kollar jag på handbollsfinalen på nätet. Norge leder just nu med 18-13 och det suger. Men någon liten del av mig är skadeglad, för jag vill inte att någon svensk ska vara glad om inte jag får vara det. Det är väl rimligt?

Frosty the snowman

Idag är det snökaos i London.
Jag åkte till jobbet, köpte varm choklad till mig och min kollega, gjorde tre små snögubbar på vår display och blev hemskickad. Fanns liksom ingen mening för mig att stå där när det snöade så förbannat. Åkte hem och hade städdag med Anna istället och nu sitter jag och slår in julklappar med Gossip Girl i bakgrunden och jul i hjärtat. Och om fem dagar är jag i Sverige - om Gud och vädret så vill. Ni ber väl för mig i år också?

Tankar och annan skit som fyller mitt huvud idag:

• Jag är helvetiskt nervös inför min hemresa om exakt en vecka. Ska det snöa? Ställs flygen in i så fall? Blir det tunnelbanestrejk? Hur tar jag mig då till Heathrow? Varför är det inte gångavstånd mellan London och Vallentuna?
• SANSLÖST vad skönt det är att få bukt på allt denna julklappsshopping! Igår morse hade jag köpt 0 julklappar till 0 personer för sammanlagt 0 kronor. Idag har jag 18 julklappar till 9 personer för sammanlagt 1900 kronor.
• Bra och mindre bra rim. Har bestämt mig för att rimma på alla mina paket, och när man väl kommer in i det så rimmar tamigfan allt! Visst är det ballt? (exempel på ett av de mindre bra...)
• Svenska butiken vid Baker Street besöks alldeles för sällan av mig. Idag var andra gången på två år. Har nu käften full av plockgodis och imorgon blir det risgrynsgröt till frulle. Då ska ni få se en belåten Julle! (och varsågoda, där kom ett bra!)

Lucia

Hade naturligtvis helt glömt bort att denna mysiga tradition ens existerar, men i morse kom det till mig och jag spenderade morgonen framför datorn och SVT:s luciatåg. Kan vara enda gången jag önskar att jag gick i skolan igen - för att få se, eller allra helst vara med i, ett luciatåg.

Sedan var det jobb (igår var min sista lediga dag fram till 23:e) och efter det hade vi julmiddag med jobbet. På en japansk restaurang. Kändes inte helt rätt, men smakade ljuvligt och var nog jävligt bra för min febriga, förkylda kropp.
Det blev en minimal julklappsutdelning där chefen fick en kaffemaskin och alla anställda fick en julstrumpa proppfull med roligt småplock. Däribland strumpa nummer två, så nu sitter jag inne på ett par riktigt fina yllesockor!

Kul förresten att barndomens klassiska mardrömspresent - yllestrumpan - plötsligt blivit något man verkligen uppskattar, om inte rent av önskar sig.
Jag har dessutom, på inrådan av min mor, önskat mig ett tandläkarbesök i julklapp.

Om ni hittar något sönderbränt övergivet någonstans, så kan det vara min själ. Kanske ligger även min livsgnista samt mitt barnasinne slängt någonstans i närheten. Ni behöver inte återlämna dessa. Spotta lite på dem bara och gå vidare.

Moment

Hade förövrigt ett fantastiskt moment igår på väg till båten.
Jenny, Isabel och jag stod i en rulltrappa nere i tunnelbanan när följande händer i rulltrappan bredvid:
Först kommer ett stort gäng "Essex girls", vilka kan beskrivas som Londons motsvarighet till svenska fjortisar. De här tjejerna missbrukar orange-utan-sol, bär tajta klänningar som knappt täcker varken boobs eller nedre regioner, går i klackar som är ca 10 cm högre än vad de klarar av och de skriker konstant. Och det ledsamma är att de oftast är ganska långt över 20.
Först alltså ett gäng sådana, som hängde på varandra och skrek.

Direkt bakom dem står två nunnor. Gravallvarliga.

Därefter två tjocka kvinnor som tagna ur en tysk skidfilm, med stora röda skidjackor, pannband och enorma glasögon. De här kvinnorna tar kort på Essextjejerna och nunnorna och verkar tycka hela situationen är sjukt rolig. De tittar över mot oss och vi connectar för ett par sekunder, de skrattar, gör tummen upp och agerar underbart tantigt.

Jag vet inte om det här gör sig i skrivande form, men det var helt klart mitt livs bästa rulltrappsresa.

Söndag i mitt hjärta

Ligger här totalt utslagen efter en väldigt spännande och festlig helg.

I torsdags gick vi på Lejonkungen och den var minst lika bra som förut. Jag grät som ett litet barn när Rafiki sjunger "He lives in you". Helt sinnessjukt bra!

På fredagen var vi bjudna på julfest hemma hos Isabels chef, vilket var en upplevelse. Åkte ut till Richmond och festade i lyxvilla med ca 50 pers över 40. En av dem var drottningens kusin dessutom. Alla var packade och sjöng julsånger. Himla mysigt, och jag fick äntligen spela lite piano. Min bästa terapi.

Fick sova i tre timmar innan jag skulle upp och jobba det förmodligen mest stressiga skiftet i år, blev ganska fet på pengar och drog hem och tog ett bittert farväl av Cajsa som lämnade London. Det sörjde vi genom att gå på 30årsfest på en båt i Temple. Det gungade på bra både av vågor och av alkohol. Det hela avslutades på Roadhouse och sänggång skedde vid 5-tiden.
Skönt då att just idag är min enda lediga dag innan jul, och att det har varit major LÖK hela dagen, och ska så fortsätta. Perfektion.

Andra advent

Vi ska baka pepparkakor ikväll. Är tanken. Om man inte tar in en massa tråkiga detaljer i planeringen. Vi har t.ex inget bakplåtspapper och inga formar. Men deg har vi. Och degen är ju trots allt godast. Vi kanske bara lägger in den i ugnen en liten stund först så att det doftar pepparkaksbak i lägenheten.

Vi har i alla fall ett pepparkakshus att sätta ihop. Det borde vi väl klara av? Knappast.

Winter Wonderland

Heey vilken bra dag det blev! Precis som väntat.
Cajsa och jag sprang runt och gottade oss på julmarknaden i Hyde Park med candy canes i käften och jul i hjärtat. Sedan lämnade vi våra barnasinnen ute och gick in i något slags tält som serverade glögg och visade gamla 60-talsfilmer. Ljuvligt!

Med en Baileys-spetsad varm choklad i näven orkade vi med några minuters shopping på oxford street innan vi hittade en ny favoritpub på en bakgata någonstans. Bakgator is the shit! Där åt vi mackor och drack rosé i flera timmar. Lite på kanelen hämtade vi Jenny på jobbet och stack iväg till Camden och spenderade resten av kvällen med Harry.

Och nu ska jag ge efter för ett av mina största begär - Paradise Hotel.
För att citera min bästa kvinna: "Legen... vänta lite... dariskt."

Let it snow, let it snow, let it snow!

Igår jobbade jag sent i brutalkyla och lätt snöfall, blev hemskickad med 8 cupcakes från Rose i cafét bredvid, så det blev cupcakeparty hemma i lägenheten sen. Sinnessjukt gott!
När det sedan var läggdags upptäckte någon att det kommit jättemycket snö så Jenny, Cajsa och jag drog på täckbrallor och sprang ut och lekte i snön. Klockan 2 en onsdagsnatt. Jag gillar det här livet.
Idag är jag ledig och planen var att jag skulle ta med Cajsa till Brighton. Men som ni kanske vet så går det här landet under fullständigt så fort det kommer lite snö. Så alla tåg och bussar är såklart inställda. Men ingen skada skedd, vi kör på en riktig heldag i vår julstad istället. Vi börjar snart med mysfrulle på myscafét, sedan julmarknad i Hyde Park, och sedan vetesjutton vart det bär. Men fint ska det bli!

Yupyup

Jag är sämst. Jag vet det. Nästan två veckor har det gått. Massvis att skriva om men jag har liksom inte orkat. Det är så mycket liv att leva just nu så det finns knappt någon tid till att skriva om det.

Först var mina Johannor här och förgyllde tillvaron. Kanske bästa dagen i våra liv såg ut såhär: Portobello, Camden, Harry Potter, Zizzi. Jag svimmar av välbehag bara av blotta tanken.

Helgen efter fick vi besök av lite random män. Jävligt schysst det med. Jag passade på att lukta på herrparfymer och rapa högt.

Däremellan har det varit en himla massa jobb, fest, mys och gym. Ungefär i den ordningen också.
Och nu ropar Cajsa om teatime så jag måste löpa. Ni ser - ingen tid alls till sånt här!

Kort och gott

Igår. Roadhouse. Igen. Sjöng. Igen. Pride - U2. Gratis dricka. Hjular. Ramlar. Största blåmärket i mitt liv. Jag som inte ens kan få blåmärken. Nu Paradise Hotel. Tja!

Återförening

Hur bra helgerna än har varit på sistone, så kan inget slå nästa helg. För då kommer två av mitt livs bästa och viktigaste kvinnor hit och hälsar på. Mina Johannor!
Jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter att få krama dem, skratta med dem och prata, prata, prata. Helvete vad vi ska prata! Äntligen!

"Ibland är det tur att man inte kan få bånge"

Spännande helg på många vis, men bäst av allt var fredag eftermiddag. Då hade jag tid med en personlig tränare. Han drillade mig overkligt mycket på bara 20 minuter, och sedan stretchade han mig. Jag låg helt avslappnad på en matta mitt i gymmet, bland alla snygga tränande dudes, med en italienare mellan benen. Som viskade "Just relaaax". Rätt svårt att hålla sig kall då. Jag har inte råd att "anställa" den här personliga tränaren tyvärr, men jag är fortfarande tveksam. Det vore fan nästan värt att betala 350 kronor i timmen bara för att få sig en sån där stretch varje vecka. Mums!

You're a terrible singer, but I like this song

Fyfan vad upp och ner livet är ibland - är det inte härligt så säg?
I förrgår kom dödsbud och igår fick jag ett sms som pissade mig hårdare i ansiktet än någonsin förut. Kan väl kort och gott säga att han den där tvåbarnsfadern inte är aktuell längre. Som potentiell pojkvän alltså. Däremot lär han vara aktuell för en Oscar när som helst. Herregud. Jag är fan en svinig man ifrån att bli bitter!

Men på något vis är jag ändå inne i ett fett lyckorus just nu. Det kan bero på olika saker, men mest tror jag att det handlar om 1. Att jag är så jävla stark och självsäker, 2. Att jag är fullproppad med vodka. Det var kallt och trist på jobbet ikväll, så jag och några underbara människor omkring mig valde att göra det bästa av situationen. Alltså supa till lite. Ibland behövs ju faktiskt inte mer än så.

Och nu sitter jag hemma och dricker julmust, äter pepparkakskola, håller ett litet öga på "The Notebook" och ska skriva ett lång och efterlängtat mejl. Till någon av er. Spännande va?

Canananadian Guy

Världens smartaste grej är inte att festa HÅRT två dagar i rad när man har en ganska tung förkylning i kroppen. Och så dessutom varva det med jobb varje dag, i iskallt Londonklimat. Men ibland är osmart bra, för jävlar vilken helg det har varit! Ruby Blue (halvsunkig club på Leicester Square) i fredags och så Koko i Camden igår. Det var fan på tiden. Jag har bott i London i snart två år och hela tiden suktat efter att dra till Koko, men aldrig gjort det. Och nu känner jag mig rätt blåst, för det var verkligen helt fantastiskt. Hur har jag inte varit där på nästan två år!?

Hela helgen har dessutom berikats av otroligt intressanta och roliga människor, som har gjort riktigt starkt intryck på mig, på alla möjliga sätt. Allt från aspackade snubben som kom och handlade tvål, till killarna som haffade mig på gatan och tyckte att jag skulle kämpa emot min svenska tillbakadragna sida och följa med dem hem på lite "raw, experimental sex", till 92:or från Ume, osv.

Men. Sedan fick helgen ett väldigt konstigt avslut. Fick ett mail från någon random människa som berättade för mig att Canananadian Guy har gått bort.
För er som inte vet vad fan jag pratar om så är detta en dude vid namn Thomas som förgyllde min 19-årsdag på finlandskryssning. Har haft lite kontakt med honom sedan dess, och egentligen är det inget personligt sådär. Men det värker faktiskt ändå litegrann i min själ ikväll, bara för att han var en så jävla bra kille. Det räckte med 12 timmar för att upptäcka det. En riktig äventyrare och livsnjutare, och det är brutalt orättvist att en sån kille dör vid 25 års ålder.
Så nu brinner ett ljus för honom här bredvid mig. Ett doftljus tillochmed. I vår nya fina jullykta. Ska det va så ska det. Reposer en paix!

Det var han som tog den här bilden, ser ni honom där till vänster?

God morgon världen

Idag ska bli en underbar dag.
Efter att ha tryckt ett par ägg ska jag åka med Cajsa och Jenny till Ikea. Mest för att köpa julpynt och mat. Men vi har också lagt upp en svinbra plan. I vanliga fall tar vi köttbullslunch/middag direkt vid ankomst, men då orkar vi aldrig varmkorven i utgången. Så idag ska vi köra baklänges. Ta en varmkorv när vi kommer fram - avnjuta allt vad Ikea har att erbjuda - och avsluta med en fet jävla köttbullstallrik. Nu vet ni.

Sedan bär det av till Oxford Street och ceremonin då de tänder julbelysningen.

Och efter det blir det hem och laga köttbullar (nej, det finns ingen gräns) och stuvade makaroner. Något vi suktat efter i evigheter. Och till det - sista Harry Potter. Hur bra? Jättebra.

Lundi

God morgon! Ännu en fin helg har förflutit relativt smärtfritt.
Jag har för ovanlighetens skull varit ledig fyra dagar i sträck, och för vanlighetens skull så har jag då passande nog fått en släng av en gammal hederlig förkylning.
Men vid sidan av snorpapper och Strepsils har jag i alla fall hunnit med:

4 Harry Potter-filmer

150 koppar te

4 nya plagg från Topshop

fotbollsmatch på O'neills med 1 riktigt aggressiv tottenhamsupporter

4 vodka redbull till fotbollen

Halloweenfest med 50 fransmän och 4 svenskar - Jenny, Cajsa, Isabel och jag

besök av 1 av mina absoluta favoritbröder, den äldre den här gången

filmkväll med mina 3 londonfamiljemedlemmar och 1 filmtips: Inglourious Basterds - Stört bra film, även fast Anna fick säga till mig att blunda lite då och då. Som sagt, londonfamiljen. Anna är mami

0 besök på gymmet - jag är ju sjuk vafan!

HP HP HP!

Men hallå, här sitter jag och har mitt livs mysigaste kalas. Jag och Cajsa köpte med oss en massa glass och chips och kör nu tung myskväll med tända ljus och Harry Potter. En annan gick nämligen lös inne på HMV (filmaffären) häromdagen och kom över en box med alla Harry Potter-filmer OCH en box med alla Sagan om ringen-filmer. Best purchase ever!

Men nu saknar jag Johanna. Båda två faktiskt. Tur att i alla fall den ena kommer hit snart. Den andra får ta och göra detsamma tycker jag!

Don't stop believing again

Tjena, mitt sexhundrade inlägg. Hurra!

Det blev aldrig någon mätning eller vägning på gymmet. Gudskelov. Det visade sig att killen som tog hand om mig var SNYGG! Så jag var rätt tacksam att han lät bli den delen. Men han drillade mig lite i gymmet, satt på mina fötter när jag gjorde situps, och annat romantiskt.

Min familj minus storebror var här och hälsade på i helgen och det var underbart. Jag drog med dem på en massa shopping, öl, god mat och visade dem mitt London.

Och igår var det dags att bränna mina 100 pund på Roadhouse. De som jag vann på karaoken för några veckor sedan. Jag hade nu insett att ca 1200 kronor är väldigt mycket att dricka för, så jag drog ihop ett roligt random gäng som skulle hjälpa mig. Och det blev en Sjukt. Kul. Kväll.

Jag och två av grabbarna bestämde oss för att ställa upp även i gårdagens karaoke och jag sjöng Don't stop believing igen. Dumt att bryta ett vinnande koncept liksom.
Och tror ni inte jag vann igen? Det var ingen fantastisk bedrift eftersom de flesta andra faktiskt SÖG igår. Men det var ändå rätt stört. Där var jag och försökte (som om det var svårt?) dricka upp 100 pund, och så fick jag genast en ny tab. Så nu blir det en till gratiskväll snart. Wicked!

Anyway, vi dansade hela natten och ramlade hem vid 5-tiden. Jenny och jag däckade på luftmadrassen innan jag hann ställa klockan, men Gud var visst med mig den här gången, för jag vaknade av mig själv precis när jag behövde gå upp för att hinna i tid till jobbet. Coolt.

Något annat som rockar fett är att Johanna L kommer hit om några veckor. Precis lagom till Harry Potter-premiären. Coincidence? Näe, väldigt inplanerat faktiskt. Jag längtar ihjäl mig! Efter både Harry och Jojje.

Fett eller bebis

Imorgon börjar allvaret. Då ska jag till gymmet och få en "Kick Start" som innebär en timme med en personlig tränare. Vi ska lägga upp en träningsplan, näringsplan och så ska jag mätas, vägas, kolla BMI, kolla fettprocenthalt, rubbet.

Jag kommer promenera in där med enorm självironi, lämna all min stolthet utanför dörren och antagligen proppa timmen full med obekväma skämt. Ska bli kul.


Idag har jag spelat fotboll med Filipe. Sedan blev jag bjuden på middag och tv-tittning. Något som just nu anses som lyx i mitt liv. Vi såg en dokumentär om de farligaste flygplatserna och landbanorna i världen. Så nu vet jag vart jag inte ska åka. Eller vart jag ska åka. Man lever väl för kickarna eller?

Splittrad.

Måndag: Underbar dag! Ledig, solen strålade från en klarblå himmel och jag hade dagen fullspäckad med roliga och duktiga grejer. Var förbi gymmet och fixade medlemsskap (£60 i månaden, motsvarande ca 700 kronor, fattar ni vad dyrt eller!?), hängde frivilligt ett par timmar i Covent Garden och minglade runt, var på banken och fixade bankkonto, träffade min gamle vapendragare Filipe (som förövrigt ser mig som sin bror..), och avslutade dagen med Roadhouse med alla mina brudar + Jennys syster med vän. Helt jävla awesome! En sån där dag då man bara älskar livet!

Tisdag: Kvalificerar än så länge till sämsta dagen någonsin. Topp tio i alla fall. Började dagen med att spy ett par gånger, jobbigt eftersom det inte fanns något att spy upp, och orättvist eftersom jag absolut inte drack så jäkla mycket igår! Gick och la mig igen men väcktes efter en stund av att mobilen ringde. Det var min pappa som levererade dödsbud. Min gammelfaster gav till slut upp igår kväll. Och även om det var väntat och uppriktigt skönt för hennes skull så har jag knappt kunnat sluta gråta.

Tänk vad upp och ner det kan vara. Fy fan.

I ett nötskal.

Nej men tänkte bara berätta att en kille som funnits litegrann i mitt bakhuvud sedan i våras och som är mitt snyggaste ragg hittills i London, han har tydligen fått barn i veckan. Det avslöjade Facebook. Och man behöver ju inte vara raketforskare för att kunna räkna ut att det barnet låg stabilt i flickvännens mage den perioden då han satsade på mig. Kul jul. Fina människor som finns ibland oss.

Vad ska man göra?

Närå!

Skoja! Det blir visst mer. Efter frullen på Pret gick jag hem och chillade en stund och nu sitter jag med Anna på lokala puben med en varsin öl och dator. Det här är livet.

Våran lokala pub är liten, lastgammal och väldigt tom. Sånär på ett par gubbar som har med sig sina hundar. Och för ungefär 30 sekunder sedan fes en av gubbarna riktigt högljutt borta i baren och vi skrattade allihopa hjärtligt. Han försöker skylla på hunden men ingen tror honom.
Jag ändrar mig; Det HÄR är livet!

This is me, then

Yep, vårt internet pissar oss i nacken återigen (synd att man inte riktigt kan klaga när man snor internet från någon annan bara) och har inte dykt upp på över en vecka nu. Idag är jag ledig så då kör jag och Cajsa en frukostdejt med datorer på Pret.
Och då kom jag på att ni kanske är jätteoroliga över min frånvaro eftersom de pumpar er fulla med terrorhot där hemma. Ni kanske tror att jag bara är en blöt fläck på insidan av en buss nu. Det är jag inte. I själva verket så är folk här inte ens oroliga. Och Deputy Mayor säger att vi inte behöver oroa oss mer än vanligt. "Vi är inte mer hotade än vad vi alltid är" Pjuuh..?

Igår fick jag däremot reda på att Covent Garden är trea på Londons hotlista.
1. Parlamentet och Big Ben
2. Tower Bridge
3. Covent Garden

Men säg inte det till min pappa är ni snälla. Annars kommer han nog hit och hämtar hem mig.

Anyway. Senaste veckan har bestått av jobb, en del party, parkhäng, promenader, shopping och lite dejtande.
Och Covent Gardens matmarknad. Vi hittade en tårta där som heter något i stil med "Belgian double chocolate cheesecake". Den är så fruktansvärt god så att:

1. Jag ska börja gymma på måndag (på riktigt! Jag har hittat ett gym som verkar asbra och svindyrt, vilket är bra, för då kommer jag verkligen tvinga mig dit. Plus att de tydligen ringer om man inte varit där på typ en vecka och säger "Where the hell are you? Get your ass down here!" Precis vad jag behöver)

2. Jag skrev en sång till tårtan. Den går ungefär såhär:
I just can't get you out of my head. Cake your love is all I think about.
I just can't get you out of my head. Cake it's more than I dare to think about. Nåt sånt.

Nu dör snart datorn, så det blir inte så mycket mer.
Hoppas ni har en fin helg!

I won't ever stop believing

Nu ska ni få höra något kul!

Igår drog Jenny, Cajsa och jag till Roadhouse efter jobbet. Inne på vinflaska nummer x kom en tjej fram och frågade om någon av oss ville sjunga karaoke senare. Det var tydligen en av deras "Rockaoke nights" (deras ord, inte mitt) där de har karaoke med liveband. Jag minns inte om jag har nämnt det förut, men jag har under en längre tid varit jäkligt taggad på att ställa upp någon gång, men jag trodde man var tvungen att föranmäla sig, och då har jag skitit i det. Men nu när hon kom fram och frågade krävdes det inte särskilt mycket övertalning:
- Hell yeah! We're doing "Don't stop believing!"
- Ok, errm, you can only be one person on stage...
- Oh, yes I know... I was just... talking about myself in plural..?
- Haha right.. I like the attitude!
- Yeah... Cheers.

I alla fall. Det var så satans roligt att stå på scen, jag har ju sjungit litegrann förut men inte på det där viset, aldrig med "riktig" publik och ett asbra band bakom mig osv. Det var så jävla coolt! Jag fick så mycket energi och adrenalin att jag trodde jag skulle explodera. Själva framträdandet sen, det var kanske inte det bästa, men det var verkligen skit samma, för det var så KUL!

Nu är ju detta dessutom en tävling, men det tänkte jag heller absolut inte på. Det var enbart en tävling mot mig själv, och den vann jag ju. Men tror ni inte att jag vann den andra tävlingen också? Yep!!
Sjukt otippat var det. Jenny och Cajsa var ute just då och jag hängde med ett nyfunnet grabbgäng. "And in first place, and the winner of a hundred pounds in the bar iiiiiis... JULIAAAA!"
Jag började asgarva och frågade grabbarna: "Julia, that's me isn't it?" "Guess so!" svarade de, och så bar det upp på scenen igen för att ta emot mitt pris. Resten av kvällen dansade vi som galningar med alla våra nyfunna vänner, och jag mådde som en gudinna!
Det gör jag förövrigt inte idag. Men vet ni? Jag har aldrig lidit så lite av en så tung baksmälla. Jag har sagt det förr, men aldrig menat det så mycket som just nu - Totally worth it!

Och nu har jag alltså en bar tab på hundra pund som jag får använda vilken kväll jag vill. Rätt. Nice.

Sista grattiset

Ja, det är mycket de här dagarna. Födelsedagar alltså. Men bara en kvar nu tror jag bestämt. Grattis Adéle!!

Julia 2010 kickar verkligen Julia 2009:s ass!

Ännu ett grattis

Igår fyllde hon år, kvinnan, myten, legenden. Helle Belle Överklassamhälle. Men det gör inte så mycket att det här inlägget kommer idag, för jag ringde faktiskt igår och sjöng. Det ni! Förra året fick hon ingenting och jag har fortfarande lite ångest över det, men i år minsann, då blev det skönsång!

Julia 2010 - Julia 2009 1-0.

Heartly gratulations!

Idag fyller den här sköna bönan år, hipp hipp hurra!!

Hoppas ni firar henne ordentligt där hemma, jag firar på egen hand genom att vara ledig, festa ikväll och just nu genom att titta på I Anneli som Cirre tipsade mig om. Tack för det kompis!

Orkar knappt ens förklara mig

Undrar om någon fortfarande letar sig hit då och då. Detta är i så fall till dig.

Virus på samtliga datorer + NOLL intresse av att gå till ett äckligt internetcafé + en vecka i Grekland = inga uppdateringar whatsoever. Deal with it! (sorry, mama still loves you)

Nu är jag hursomhelst tillbaka på engelsk mark, med en ny roomie i huset (därav en fungerande dator), en helt okej bränna, halvrisig hals och en sprakande livsglädje.

Grekland, närmare bestämt Korfu, var perfekt. Vi hade klockrent väder hela veckan och spenderade hela dagarna på den mest suveräna strand jag upplevt. Stället var smockat med enbart feta brittiska pensionärer och en enstaka tysk eller finne. Tack vare detta blev vi lokalkändisar i byn - de unga svenskorna.
Dessutom rockade jag karaokebaren 3 kvällar av 7. Faktiskt så att karaokekillen frågade om jag skulle vara intresserad av att spela in grejer med hans band i Liverpool någon gång. Okejrå!

Jenny och jag reste hela natten och kom hem igår morse, varpå vi genast drog iväg till Ikea med våra roomies. Jag provlåg och tog powernaps i ungefär varenda säng. Och fick till slut med mig ett varmt täcke och en massa köttbullar och kaviar.

Ni hör - livet leker, och jag får vara med!

heeej

I två dagars tid har jag fanimig inte varit utanför dörren. Jo, igår gick jag ut med soporna en gång och idag tog jag faktiskt en promenad. I övrigt har jag tagit termen soffpotatis till nya dimensioner. Det är inte bra för mig att vara ledig i två dagar när alla är borta eller upptagna. Inte bra alls!

Nu ligger jag och väntar på att Jenny ska komma hem. Any minute now! Och jag längtar som satan. Jag har gjort pannkakor som hon ska få (yes, jag är medveten om att det är mitt i natta, men när det gäller roommate, hemkomst och pannkakor så finns det faktiskt inga regler).

Något annat trevligt är att om exakt en vecka åker vi till Grekland. Jag har aldrig varit såhär blek efter en sommar så det kommer sitta otroligt fint. Jag har förövrigt en vem-blir-brunast-tävling med en engelsman som åker till Cypern samma vecka som jag är i Grekland. Patetiskt. Jag kan ju stanna hemma och ändå vinna.

ÅH NU HÖR JAG JENNY I PORTEN!!
So long!

Söndag

Jaa ni, helgen har varit himmel och helvete på samma gång. Jag serverar er en klassisk punktlista, enklast så.

I helgen har jag:

• Åkt London Eye
• Äntligen utfört en typisk "tryck upp en mjukglass i hans ansikte" á la Hollywoodfilm
• Pubcrawlat i Farringdon
• Druckit en vitlöksshot så stark att jag började gråta
• Dricksat en pund i en låda med texten "Help the Swedish Vikings to go on vacation!"
• Varit på salsaklubb och dansat allt annat än salsa
• Varit lite för bakis, lite för ofta
• Haft fantastiskt sällskap
• Varit fruktansvärt ensam (fastän jag sa tidigare att jag inte skulle vara det. What can I say? I jinxed it!)

Just a thought...

Om man hittar någons tröja i sin lägenhet och sedan ligger och luktar på den i flera timmar - Är man kär då?

Three's a crowd

Idag åker mina flatmates till Norge och är borta hela helgen, så jag är solo. Exakt hela sommaren har vi bott minst fyra i lägenheten, oftast fem, ibland sex pers. Och när de kommer tillbaka så tar de med sig en till liten rackare från Sverige som ska bo med oss i höst. En ny Cajsa, fast med C den här gången.

Men igår kväll, då var bara originaltrion här. Enda gången på sisådär ett halvår? Vi storstädade, åt tacos och såg på Remember Me. Sämsta filmen jag sett på länge. Antagligen för att jag inte älskar Robert Pattinson så mycket som en kvinna ska.

Så nu är jag som sagt solo, men oroa er inte. Jag kommer INTE vara ensam den här helgen. Later!

Sen finns det ju såklart nederlag också

Här kommer några negativa grejer, pass på:

• Jag är sjuk. Snorig och med ond hals. Första gången på över ett halvår dock, så jag borde kanske inte klaga. I mitt gamla liv blev jag sjuk minst en gång i månaden.
• Min dator är också sjuk. Den har plötsligt och helt oförklarligt (för mig) fått ett virus, så nu kan man inte ens se på film på den. Någon som vet vad fan man gör då? (Om man för övrigt INTE har något virusskydd eftersom alltför många hävdat att "det är onödigt")
• Igår kom plötsligt ett visst ex förbi och sa hej när jag stod på jobbet. Hade väl varit okej om det inte var för att han var den sista på jorden jag ville träffa, jag har undvikit och hyst agg mot honom i 8 månader OCH jag var mitt absolut fulaste jag. Snorig, sunkig, you name it. FAN. Varför kan inte sånt få hända när man av någon anledning gjort sig jättesnygg? Ett av livets stora mysterium...

Hon kom med solsken till mig

Nu har jag precis sagt hejdå till Fanny. Det var riktigt gött att ha henne här, det blev Notting Hill Carnival, Billy Elliot (musikalen), vin, shopping, parkhäng och SOL. Tack och bock för en mycket trevlig vecka!

Och för att spinna vidare på temat glädje, kolla in den här videon. Jag skrattar så jag knappt får luft.

Just another day at work

Jo, igår hände en väldigt lustig sak:

Jag stod på jobbet och väntade ut regnet när en liten kille kom fram och började snacka. Han var sisådär tolv år och skitsöt.

Grabben: Do you watch Big Brother?
Jag: Nope!
G: Ok, well you know the voice they have on the show?
J: No.. Not really.
G: Anyway, I think if he was here, he would probably say something like "Day one, and the little man is trying to get this hot girl's phone number"
J: .... What!?
G: Yeah... So do you think he's right? Can I have your phone number?
J: Ehm.. No, I don't think so.
G: I can't have your number?
J: Haha, noo...
G: Why not?
J: Eeh, I have a boyfriend. (Nej det har jag inte, men i vissa lägen får man ljuga)
G: Well, he doesn't have to know right? I won't tell him if you don't!
J: Hahaha cool.. But no honey, I don't think so!
G: Come on! Why not? We could just go out for some drinks and see what happens!
J: HAHA! Ooh, you're cute! But naa, I'm not gonna give you my number!
G: Ok...

Varpå han gick därifrån. Och DÅ såg jag kamerorna en bit bort. Shit.
Men några vuxna kom fram efter en stund och förklarade alltihopa, att det var en pilot till något program som ska visas på Channel4. Detta kommer inte visas på tv, utan mest för att pitcha idén vad jag förstod. Var det okej för mig? Kunde jag skriva under? Blablabla. Självklart!
Sen sa de att de gärna skulle vilja att lillkillen faktiskt hittade någon som gick med på att ge honom sitt nummer, och kunde jag tänka mig att vara den? SJÄLVKLART!

Så grabben fick komma fram en gång till, säga samma grejer, och jag fick släppa fram min fantastiska skådespelartalang och låtsas reagera på samma sätt som innan, med undantaget att jag till slut sa "You know what? You are so cute, I'm actually gonna give you my number! You'll call me right?" "Oh yeah!" sa han, och sen var vi färdiga.

Sjukt random, lite pinsamt, väldigt roligt. Jag är oerhört glad att det inte kommer visas på tv, men samtidigt lite ledsen att jag inte kommer få se det.
Så, det var det! Spring och lek!

Update från ett regnigt London

• Jag är ledig och har legat lite lagom bakis hela dagen
• Gårdagen ägnades åt två brasilianare och det blev en blöt kväll i dubbel bemärkning - Det spöregnade på oss, och det blev ett par glas för mycket
• Mina fingrar blöder (nästan) efter lite för mycket gitarrspel
• För tillfället är vi tillbaka till originaltrion i lägenheten, Kajsa lämnade oss i måndags och idag drog Jennys kusse
• Men imorgon blir det liv i luckan igen, för då kommer Fanny hit och hälsar på
• Jag skulle i skrivande stund egentligen vara ute på ytterligare en fabulös dejt, men mannen ifråga ligger hemma magsjuk, och då är det inte mycket man kan göra. Förutom att deppa såklart!
• Jag gjorde precis DN:s valtest och mina svar stämde nästan precis överrens med det parti som jag lutar åt att rösta på. Det var ju skönt. Nu måste jag bara reda ut HUR jag faktiskt ska gå till väga för att rösta här bortifrån
• Igår hände en jätteknäpp och rolig grej, men den skriver jag om i ett nytt inlägg, för det är lite för långt för att ta i en sådan här punktlista

And I'll be dancing with myself

Fan vad jag är dålig på det här. Det här med att blogga alltså. Men jag pallar liksom inte, det händer för mycket just nu, och det mesta är sånt som jag inte riktigt vill skriva om. Så då blir det ingenting istället. Mycket trist. För er i alla fall.

Så i brist på annat kan jag berätta om en fix idé jag har fått, men ännu inte utfört. Att börja dansa över övergångsställen. Det ska vara riktigt långa övergångsställen där det alltid står massor med bilar och väntar medan man går över. Det finns ett sådant nära vårt hus, och det passar perfekt. Tänk er vad roligt det skulle vara att köra ett riktigt shownummer när man går över - och tänk vad man skulle göra bilisternas dag! Kan ni se det framför er? Kanske inte, men ni skulle vara i mitt huvud, där är det askul.
Jag skulle förresten önska att alla fick vara i mitt huvud för en liten stund - det händer så mycket roligt och udda där inne...

Anyway. Ha en bra dag då!

Jaaa gomorron gomorron gomorron!

Det har varit en fin vecka än så länge, och gårdagen var helt jävla suverän.
Det var date night, och den spenderades först på Punch and Judy med dejten och hans två polare - där jag hjälpte polarna att hitta snygga tjejer - och sedan drog vi vidare till Walkabout och såg Liverpoolmatchen.
Jag fick kommentaren: "Fan vad cool du är - du dricker öl, gillar fotboll OCH du spanar in tjejer!". Yehees!

Kom hem vid 12, snurrig av både alkohol och fjärilar, och möttes av Kajsa som skulle ut och festa. Och vem vill vara en banger? Jag hängde på. Vilket såhär med facit i hand var en rätt dum idé. Vi tog tuben till King's Cross, mötte Denise, det blev kaos, vi tog två bussar hem. Onödig grej att lägga pengar och energi på känner jag. Men det är lugnt, för jag är ledig idag. Tänker nog inte lämna Juliagropen jag skapat i soffan på hela dagen.

Nu ska jag kolla på "Dom kallas rasister" på tv4play, bara för att min gamla fina själsfrände tipsade om det. Hej Joe!

Boring!

Kort update sen sist: The mother of all pubcrawls slutade klockan 20.30 med väldigt ostadig hemgång - detta efter att ha avverkat ÅTTA pubar. Jag tycker det är helt okej...

Denise kom hit igår och stannar till fredag och det är absolutely awesome. Hon ÄR London för mig. Hela gänget körde Monday Madness på Walkabout, där alla trodde att Denise och jag var systrar.

Idag fyllde Anna 21 så det blev middag på Prezzo i Victoria följt av glass och mys hemma i lägenheten.

Sjukt tråkigt inlägg kan tyckas, men då ska ni se mina ögon. De är helt rödsprängda pga sömnbrist och ÄNDÅ ligger jag här och skriver. För döva öron..? Var tacksamma nu!
Jag vet att ni egentligen enbart vill veta hur det går med farsan, så bara därför så lämnar jag er med en cliffhanger, och håller käften.

Ha, skoja. Som om jag skulle kunna det? Det går bra. Punkt. Godnatt!

The mother of all pupcrawls

Aaaand... It's on!

Äsch, det återstår väl att se, men det är bra nu i alla fall. Dejten igår rätade ut de flesta frågetecknen och pressen jag kände innan är relativt bortblåst. Jag vet en sak for sure, och det är att jag inte vill släppa den här killen riktigt än. Och så var det med det. Anna har redan börjat kalla mig för Mummy, ni kan ju göra detsamma om ni vill (ha stryk).

Idag är jag ledig och planerar en förmiddag med chill, såvida inte löpardojjorna på något magiskt vis snörar på sig själva på mina fötter och tvingar mig bort till parken. I don't count on it.
Klockan två börjar ett event jag valt att kalla The mother of all pubcrawls. Då slutar Anna jobba och sedan tänker vi köra en öl på varje pub vi hittar i området Leicester Square/Covent Garden och se hur många pubar vi hinner avverka innan vi ligger i ett dike någonstans. Det faktum att det inte finns några diken i London gör det hela bara ännu mer spännande.

En annan fantastisk grej är att Jenny och jag bokade vår resa imorse. 13 September åker vi till Grekland för en veckas sol och bad. Längtar hyfsat mycket!

Trevlig helg grabbar!

Did God abandon us?

Nu har jag varit ute och sprungit i nästan en timme för att rensa skallen lite. Det hjälpte inte. Men det var ändå skönt.

En lite kul grej jag kom på är att när jag stod på jobbet igår kom två Jehovas fram till mig. Jag var ju redan smått apatisk och konstig i huvudet, så när de började förhöra mig om min tro och huruvida jag tror att Gud har övergivit oss och blablabla, då hade de tur att jag har en hyfsad självbehärskning - annars hade de fått sig en varsin fet smäll.
Bara det jag ville säga, ha en fin dag mina vänner!

Octoberfest

En annan trist sak med det hela är att jag var så jävla glad innan. Imorse hände nämligen en himla kul grej.
En kompis till mig ska arrangera en festival i Oktober, och hon vill att jag ska spela och sjunga då. Så kul! Och en riktig ära.
Detta var jag väldigt lycklig och taggad för i ett par timmar, sen ändrades som sagt allt.
Nu är jag helt utpumpad av alla känslor och tankar. Klockan är bara 10 men jag tänker gå och lägga mig, jag orkar helt enkelt inte tänka mer ikväll.

Fick förresten ett sms nyss: "I hope this isn't it...."
....
Fuck you world, and good night!

Fuuuuuuuck!

Idag hatar jag universum, och det är ingen överdrift. Jag är så förbannad på livet, ödet, allt! Och för en gångs skull, när det handlar om något lite för personligt, så tänker jag faktiskt inte vara mystisk utan jag ska berätta alltihop. Jag bjuder på den idag. Förbered er på ett långt och svamlande inlägg:

Först och främst, jag hade en fantastisk helg! Roliga fester (jag åkte motorcykel vid Piccadilly Circus med en random snubbe mitt i natten..), bra jobb och en dejt. Yes, det var en kille jag träffade för några veckor sen och som jag haft kontakt med varenda dag sedan dess.
Efter jobbet i lördags mötte jag upp honom och hans polare på en klubb och det var NICE! Vi klickade totalt.
Vi bestämde oss för att ses igår igen, så efter jobbet möttes vi på Punch and Judy. Vi stod ute i solskenet på balkongen och drack vin och hade det så jävla mysigt. Det är svårt att sätta fingret på det, men någonting med den här killen var bara så rätt. Tyckte från början inte att han var speciellt snygg ens, men det finns någon sjuk dragning mellan oss som jag aldrig upplevt förut. Och han är precis som jag. Samma humor, samma värderingar, lika seriös, allt.
Det kändes så oerhört öppet och okomplicerat, inget jävla spel liksom. Jag har verkligen svävat på moln de senaste dagarna och inte kunnat fatta att detta faktiskt händer.

Dagens läxa: If it seems too good to be true, it probably is.

Vi började smsa idag igen, i vanlig ordning. Vi bestämde att vi skulle ses även ikväll och DÅ släppte han plötsligt bomben. Han har två barn. TVÅ BARN. Tokigt? Han är 88:a... Helt fucking stört? Japp.

Det är så fruktansvärt typiskt. Jag har som sagt varit lite hemlig tidigare, men jag kan nu avslöja att ALLA killar jag träffar visar sig vara gifta, ha barn eller flickvän. Det slår fanimig aldrig fel, och jag vet liksom inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag har i alla fall aldrig varit så här förvirrad i hela mitt liv. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Han vill fortfarande vara med mig, och jag vill egentligen också. Men det här är en så jävla jobbig sits att jag inte vet om han är värd det. Hade han berättat det tidigare hade jag dissat utan problem, hade han berättat senare hade jag förmodligen haft så starka känslor att jag inte kunnat dra mig ur. Nu... vet jag absolut ingenting. Förutom att vi ska ses på torsdag och att jag har en jävla massa tänkande att göra tills dess.

Att tämja en geting

Den här videon gjordes för ganska precis två år sedan, på mitt landställe. Råkade hitta den på youtube häromdagen och fick mig ett gott skratt. Det bästa är dock att den i skrivande stund har 466 visningar. Jag tycker det är rätt mycket för en sådan här dum grej.
Fanny och Johanna, jag undrar vilka som har sett det här. Det kanske är någon skitmäktig person som har sett oss tramsa runt med medvetslösa getingar. Awesome! Fame! I'm gonna live forever...

Some marching band keeps its own beat in my head while we're talking

Igår lämnade jag de runda skorna hemma, snörade på mig nya pumpsen och gav mig ut för att bryta min 11-dagars nykterhet. Det blev vin med kollegorna i Farringdon och sedan Roadhouse med brudarna + bossen + Jennys kusin som bor hos oss för tillfället.
Det var karaoke där, med liveband, och för att vara med så måste man anmäla sig ett par dagar innan. Vilket är anledningen till att jag inte gjort det än. Hade lätt gått upp och rivit av nån gammal klassiker i stundens hetta, men att sitta hemma och planera in det i nyktert tillstånd är alldeles för läskigt. Igår lyckades jag dock lova att jag ska sjunga där nästa vecka. Min chef har tillochmed hotat att jag får sparken om jag inte gör det, så jag har ju knappt något val! Dessutom så får vinnaren 100 pund att bränna i baren så man är ju rentav dum om man inte försöker, right?

Anyway. Det var en kul kväll, många glas vin, en fiskskål med svingod hallonbål, ett fall av "shit where you eat" genom sexy time med en fransman som jobbar på marknaden - dumt, vild dans, burger king, och hemgång vid 3.
Mår alldeles lagom idag, Kajsa kom nyss hem med kakor och chips och nu ska vi kolla på Karlsson på taket. Fan, jag tror den här dagen kan kvalificeras som en av de bästa i mitt liv.

Kul ekvation

- Jag har inte druckit alkohol sedan förra fredagen - alltså 10 dagar. Jag vet att det är ganska tragiskt att ge sig själv en klapp på axeln för det, men i sommarlondon är det fan i mig värt medalj!

- Idag köpte jag nya pjucks, nämligen Reebok Easytone. De är runda undertill för att man ska träna rumpan och benen lite extra när man går, och så är de skitsköna att stå och jobba i. Och nu ska jag snöra på mig dem och promenera in till stan och möta upp Jenny när hon slutar. Måste öva mig på att gå i dem, det kommer bli lite vingligt.

= Skippar alkoholen men köper istället skor som är runda under fötterna redan från början. Skön grej ju!

Sagan om ringen

I fredags var jag på Portobello med Johanna, innan hon åkte hem till Sverige igen. Där köpte jag en ring. Den är lite keltisk och jag har redan hittat på en massa spännande historier om den - t.ex att den är från 1930-talet då en irländsk hertiginnas brudtärnor alla hade en varsin ring på bröllopet... I själva verket vet jag bara att den är silver och att jag prutade ner den från 8 pund till 6. Och att jag skulle ha den på högra handens pekfinger.

Jag tog av den innan jag skulle till jobbet på eftermiddagen, och hela kvällen kände jag att något fattades. Det var en ganska märklig känsla. Det kändes som att jag haft ringen på mig varje dag i flera år fastän jag bara ägt den i ett par timmar. Ungefär som anden i Aladdin när han frigörs från sina bojor i slutet. Det kändes liksom naket. Var tvungen att ta på mig ringen direkt när jag kom hem och sen dess har den suttit där.

Men igår på jobbet verkar mina fingrar snabbt ha krympt för ringen satt plötsligt hemskt löst. Och se på fan, när jag var på väg hem insåg jag att jag tappat den.
Bara att säga hejdå, eftersom den med största sannolikhet hamnat i soporna.
Mycket sur tjej.

Kom till jobbet imorse utan något som helst hopp om att ringen skulle ligga där någonstans, men tror ni inte att den lilla rackaren låg där och glänste i solen? Vem som helst hade kunnat hitta den, men den låg där och väntade på mig. Och då kändes det så självklart. Det är ringen och jag nu. Jag känner mig som Frodo Baggins, eller snarare Gollum. My Precious!

(For the record, jag är varken full eller påtänd, även om texten tyder på det. Bara lite trött.)

Hemskt kort update

Hej, Julia och Johanna här. Vi har avverkat Oxford Street idag och nu ligger vi helt utslagna på min "soffa". Fötterna brinner, magarna kurrar och plånböckerna ekar ganska tomma. Precis som det ska vara med andra ord.

Nu blir det sushi och film - hej på er!

Finbesök

Ja internet krånglar. Nog om det.

För vet ni vet ni vet ni? Imorgon kommer Johanna hit! Woho!! I fem dagar får jag njuta av min sköna böna. Det kommer bli 100% awesome.

Jag har jobbat arslet av mig den här veckan, men naturligtvis ändå festat hårt. Men i skrivande stund har jag faktiskt inte druckit en droppe alkohol på (håll i er) två dygn! Klapp på axeln.
Det blev ju bara lite för mycket eftersom det var Dianas sista vecka. Det blev mer eller mindre fyra avskedspartyn faktiskt. Och nu är hon borta och det är fruktansvärt tråkigt.

Tur då med finaste besöket imorgon. Precis rätt timing. Men först ska jag jobba i 10 timmar. Oskönt. BYE!

Två viktiga saker jag vill ta upp:

1. På 1.5 år i London har jag aldrig sett en enda jävla mygga. Tills i söndags. Då såg jag de förvisso inte heller, upptäckten kom igår när det började klia utav bara helvete. Båda mina ben är helt fullproppade med bett som kliar så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och här har jag varit kaxig för att vi minsann slipper mygg här i världens bästa London. Cheers!

2. I lördags var jag lite bitter och började hata män litegrann. Jag sa ungefär såhär till Jenny: "Jag är så jävla trött på att snubbar bara vill ha en för att man är svensk och blond! Just nu skulle jag bli så lycklig om en kille bara satt och snackade med mig en hel kväll och kunde falla för min personlighet istället"
(Ja, dryg som fan är/var jag, dels för att jag litar stenhårt på att killarna ska falla för min personlighet, och dels för att jag verkligen inte har rätt att klaga eftersom ingen tvingar mig att vara varken blond eller öppet svensk..)
Men det fina i detta är att igår så inträffade EXAKT det! Kom till Walkabout direkt efter jobbet och såg verkligen ut som skit. Luktade ännu värre. Och så en ganska stark baksmälla på det. Ändå fick jag en jättesöt australiensare på kroken. En väldigt bra krok dessutom. Vi bara snackade och hade askul hela kvällen. Och inte bara "Jaha så vad gör du då?" utan faktiskt riktiga diskussioner. Jävligt ovanligt. Han och hans polare promenerade med oss nästan hela vägen hem och hela gänget var hur härligt som helst.
Vi bytte inte ens nummer sen förresten, men det gör inget. Om jag ger mig fan på det så kan jag hitta honom på fb, men i ärlighetens namn så spelar det ingen roll. Det kändes bara otroligt bra att få bekräftat att det FINNS bra killar!

Det var bara det jag ville säga. Nu ska jag sova!

Nu får det vara nog!

Min kropp börjar så smått att säga ifrån nu, idag har jag knappt kunnat fokusera blicken och nu är jag så trött så jag nästan inte orkar skriva. Men någon jävla gång måste jag ju skriva!

Söndagens barbeque var mycket trevlig. En hel drös nya, coola människor, god mat, ännu godare tårta (som fortfarande inte släppt taget om mig, FAAN vad god den var) och en hel del alkohol. Jag hade blivit ombedd att ta med min gitarr och till slut var jag såklart tvungen att spela lite. Körde Soul Sister och blev ackompanjerad av en fiol - det var väldigt fint faktiskt, om jag får säga det själv. Mest tack vare fiolen alltså.

Fick gratis taxi fram till min dörr vid 4-tiden och delade sedan luftmadrass med Jenny. Ni kan ju gissa hur bra sömn det blev. = fruktansvärt trött och sliten tjej på jobbet igårkväll.

Då visade det sig att tjejerna ville dra till Walkabout och jag var inte direkt svårövertalad. Vilket resulterade i sänggång vid halv 4. Och sedan upp halv 8 imorse för att jobba. För att SEDAN sticka hem till Diana och hjälpa henne göra slut på lite överbliven mat och alkohol.

Så, då förstår ni nog hur lite energi jag har kvar...

Det här är Elisabet och det är hon som har sytt hatten jag har på mig. Duktig tjej.

Sunday bloody sunday

Vi hamnade på konstigaste restaurangen jag någonsin sett igår. Det var Moulin Rouge/Fantomen på Operan/Turkiskt. Som att en lyxhora från 1700-talet hade spytt över hela stället. Sammetsdukar, sammetsservetter (!!), guld, fransar, pornografiska tavlor och skulpturer och man satt på små balkonger. Bredvid oss satt en äldre man med sina två barn; en dotter som hade prislappen kvar i klänningen och en son som hade med sig en chackbok. Mitt i middagen började det plötsligt spelas mycket hög operamusik från högtalarna. Kändes som att någon drev med oss.
Det var en enormt märklig upplevelse, men maten var god!

Sedan drog vi till O'neills i vanlig ordning. Jenny, Anna och jag. En av oss hade ett ragg där, en annan drog ganska tidigt och lämnade den siste av oss själv med raggets tre spåniga och tråkiga polare. Mycket awkward för den siste av oss.

Idag är jag bara pyttelite bakis, vilket är tur, för snart bär det av till nästa kalas. Min underbara vän Diana ska lämna London och flytta till Moskva (wtf!?) på fredag, så idag blir det leaving party. Det är barbeque med tema - 30-40tal. Jag har fått låna en cool hatt av min vän kostymdesignern och jag ska ha jättelockigt hår. Så det är bara att sätta igång.
Ska bli svinkul idag för övrigt, men kan ändå inte riktigt vara glad eftersom det är avskedsfest. Jag är riktigt riktigt ledsen över att hon åker. Detta är verkligen det absolut sämsta med att bo i London - att folk kommer och går. Vissa vill man ju bara ha kvar i sitt liv för evigt...

Guess who's back

Men hallå där! Någons internet som strular? No? Just mine?
Men nu är det äntligen tillbaka, får se hur länge det varar bara.

Första 10 dagarna tillbaka i London har varit bland de bästa någonsin. Jag har jobbat VARENDA dag, och ändå lyckats klämma in fem rätt ordentliga utekvällar. Få ihop det ni!

Det har varit:

- Fotboll med snygga holländare som kastade glas i ren frustration och ilska. (Ok, någon tappade ett glas precis när Spanien gjorde mål, men det låter ju mer dramatiskt såhär)

- Riktigt kortvariga men intensiva romanser

- Tunga baksmällor

- Monday Madness på Walkabout med £1.50 för en pint. (Madness..? THIS. IS. LONDON!)

- Jobbiga Brasilianare. (Jag blev på fullaste allvar utskälld för att jag inte ville hångla..)

- Stand-up där min polare uppträdde

Och en massa annat. De senaste dagarna har Anna och Kajsa varit på roadtrip med sina föräldrar så jag och Jenny har varit solo här hemma. Mysigt faktiskt. Igår kväll körde vi hemmakväll med våra goda vänner Ben och Jerry och tidernas konstigaste filmmaraton: "The House Bunny", "The Boy In The Striped Pyjamas" och "Borat". Skratt - gråt - och skratt igen.

Idag är vi båda lediga så vi åt frulle på ett café i Victoria och gick sedan på en tre timmar lång promenad längs med vattnet. Perfekt lördag om ni frågar mig. Och nu kom resten av lilla familjen hem så nu djurar vi snart ut och pubar resten av kvällen.
Kan man annat än älska det här livet? Tror inte det.

HEMMA!

De sista dagarna i fosterlandet var riktigt strålande. Det var fullt ös med att hänga med alla jag ville. Kvällsfika i Norrtälje, Gröna Lund, öl på Sheraton, pannkakskalas osv.
Här är från gårdagens mys hemma hos mig:

Frulle i det gröna

EFTER 27 pannkakor

Det kändes väl kanske liiite vemodigt att lämna alla igen, och vet ni? När planet landade på Heathrow var det grått och tråkigt och jag tänkte för ett ögonblick: "Vill jag vara här?"

Men sedan satte jag mig på tuben och åkte raka vägen till O'Neills och kastade mig i famnen på min lilla Londonfamilj. Och då rådde det inga tvivel om huruvida jag ville vara där. Jag ville inte vara någon annanstans i hela världen.

Faktum är att hela vägen med tuben från Heathrow satt jag och darrade av lycka. De sista fem stationerna mådde jag nästan illa av allt pirr i magen. Väl framme vid Piccadilly kastade jag och min resväska oss ut och sprang igenom massorna av festande spanjorer. (Och ja, jag är lite sur för att Tyskland inte vann. Jag hade redan planerat mitt finalinlägg och hur dryg jag skulle vara över att jag tippade dem som världsmästare redan efter första matchen. Oh well!)

Fick en hel del konstiga blickar och roliga kommentarer när jag trängde mig fram inne på puben med min enorma väska men just då kunde jag verkligen inte bry mig mindre.

Ölen har aldrig smakat så ljuvligt, jag har aldrig kunnat dansa så intensivt i så höga klackar, och jag har aldrig njutit mer av tjejer som spyr ner toaletten, äckliga killar som tafsar, och London. Home. Where everybody knows my name...

Andrew Garfield

Igår såg jag "The imaginarium of doctor parnassus".
Helt störd film. Verkligen. Det kröp i hela kroppen av oförstånd. Det enda spännande var naturligtvis att det var Heath Ledgers sista film och att Jude Law, Johnny Depp och Colin Farrell spelade honom i de scener han inte hann spela in innan han kolade. Och så den här killen:Man måste ju ge honom att det är oerhört skickligt att vara så vrålsöt när man spelar mot Heath Ledger, Jude Law och Johnny Depp (Colin Farrell har jag aldrig riktigt gillat). Sötnosen bor i London. Man kanske skulle satsa?

Anyway, övervägande bortkastad tid.
Och samtidigt ser folk världen över på Eclipse. Det är ju för deprimerande... Men jag ska vänta med att se den tills jag är i London. JAG SKA!

Insomnia

Natten till onsdag somnade jag vid 03.00 och blev väckt 06.00 för att ta tåget från Blanes till Barcelona - 3 timmars sömn.

Natten till torsdag (idag) låg jag vaken, fastklistrad vid datorn, till 04.00 men vaknade ändå 08.30 och kunde inte somna om - 4.5 timmars sömn.

Ändå kan jag inte somna nu, och klockan börjar närma sig 03.00. Detta vore kanske okej om det inte vore för att det är väckning 08.00 imorgon för att åka till landet. Det blir i allra bästa fall 5 timmars sömn.

När börjar kroppen säga ifrån? Och varför kan jag inte sova?

Jag tror jag har svaret på den sista frågan i alla fall: Det är de där fjärilarna i magen som håller mig vaken.
Och det är hemskt osmarta och olämpliga fjärilar vi har att göra med. Det kan bara gå åt skogen, det här. Det inser tillochmed jag. Men fjärilarna tar visst ingen som helst hänsyn till logik, det är ett som är säkert!

Ännu mer babbel. Hur står ni ut?

Okej, kan väl ge er lite mer än så när jag varit frånvarande i över en vecka.

Spanien var som gissat mycket nice. Veckan har stavats sol, bad, god mat och några skvättar alkohol. Jag har återfunnit min passion för Malibu med OJ, varje kväll på balkongen.

Kom hem i natt, har knappt sovit nånting på två dygn och imorgon bär det av till landet. Stockholms skärgård - kanske största anledningen till att jag fortfarande älskar Sverige.

Jag kommer få andas riktigt ren luft i ett par dagar bara, för på söndag kommer jag tillbaka till V-town igen. Mest för att hinna hänga med alla jag vill. Så ni som läser detta och befinner er i närheten och vill ses, hjälp mig att styra! Jag har hela måndag, hela tisdag, halva onsdag. GO!
Och om någon även skulle råka styra en bil mot Arlanda vid 16-snåret på onsdag så vore det hemskt uppskattat. Just a hint.

Va i helv...?

Jag är tillbaka i Sverige nu, men det var inte det jag tänkte säga.

Sitter med min brors dator i knät, men det var inte det jag tänkte säga heller.

Det jag tänkte säga är att det plötsligt började komma musik ur datorn nu. Jag förstår ingenting, det enda jag har uppe är facebook. Ändå ljuder en ljuv jazzlåt med en rivig sångare som låter svart men förmodligen inte är det. Jaja, lika bra att njuta och inte försöka förstå sådant som inte är för mig att förstå.

Det var det jag tänkte säga.

Viva España!

Här blir det inte mycket bloggande!
Har lite för mycket för mig och när jag inte har mycket för mig så njuter jag av att mysa här hemma med familjen.

En kort resumé av den första semesterveckan: Goda vänner (faktiskt nästan alla som jag vill/behöver träffa. Bra jobbat!), halvtaskigt väder, prinsessbröllop (satt klistrad exakt hela dagen med mamma, tårta osv), utgång i storstan, Vaxholm, Fjäderholmarna. Och så lite mer som jag inte kommer ihåg nu.

Imorgon styr vi kosan till Spanien. Ska bli hyfsat skönt, men jag befarar att jag kommer bränna sönder mig eftersom jag sitter inne på NOLL grundfärg. Varken England eller Sverige är väl direkt kända för sitt vackra väder, och hittills har ju denna sommar varit sämre än vanligt.

Det lär ju alltså inte bli mycket bloggande under den kommande veckan heller, men det klarar ni nog, jag har ju liksom vant er vid bloggtorka nu.
Ha det gött, det ska jag!

Sverigeturné

Jag sitter vid världshistoriens segaste dator. Funderar på att köpa föräldrarna en ny i julklapp. Nu tänker ni kanske "Och när började hon skita pengar..?" men då kan jag tala om att det har jag inte börjat med än, men att jag skulle kunna lägga en femhunka på en ny dator och den skulle vara ljusår bättre än den här.

Hemresan gick som smort. Jag kom på att det var exakt, på dagen, ett år sedan jag lämnade London för första gången. Började jämföra lite:

Då åkte jag tillbaka till Sverige med en enorm klump i halsen, på obestämd tid.
Nu åkte jag tillbaka med en enorm klump i halsen, på bestämd tid - mycket bättre.

Då följdes jag till flygplatsen av en viss colombian, så jag slapp bära väskan själv.
Nu följdes jag av en bakfylla och flirtiga sms, fick bära väskan själv - lika bra. Väskan var inte lika tung det här året.

Då tog London farväl av mig med en kick-ass solnedgång.
Nu sa London "på återseende" med en ännu mer smashing solnedgång! Jag tror hon vill visa mig från sin bästa sida och meddela "Du och jag Julia, du och jag."


Blev hämtad på Arlanda av bröder, svägerska och själsfrände. Mycket fint. Den första timmen på svensk mark bestod av hysteriskt skratt med Johanna (vi behöver verkligen inte en sekund för att hitta tillbaka till varandra), nakenchock (som egentligen inte var ett dugg chockerande såklart) från storebror, och mäta längdskillnad med lillebror. Jag tror vi jämförde vår längd ungefär 15 gånger det första dygnet. Och jag är sisådär en halv centimeter längre! SÅ JÄVLA WIN!

Igår stod kvalitetstid med Johanna på schemat och efter det blev det grillkväll med familjen. Satt sedan och smuttade vin framför fotbollen när det plötsligt ringde på dörren och där stod Linus och Helene. Förvåning och lycka brottades i min kropp och det blev en mycket efterlängdad och väl behövd kväll med de små liven.

Nu har jag precis vart hos frissan, snart väntar täbban och systembolaget med mor min och ikväll blir det röj med en massa gamla godingar. Ni hör, livet leker!

Men minns ni att jag prioriterade bort sömn de sista dygnen i London, för att istället sova ut i Sverige?
Jo tjena. Jag har räknat lite på det, och jag kommer inte kunna sova ut förrän tidigast på måndag. Oh well...

Skön-t

Rätt. Trött.
Jag bestämde mig för några dagar sedan att jag skulle prioritera bort sömn ända tills jag åker till Sverige. Ville liksom inte missa något av sista tiden här.
Och detta har jag minsann hållt! Det har varit full rulle och inte många timmars sömn per natt, vilket börjar ta ut sin rätt nu. Tur då kanske att det är ikväll jag åker till fosterlandet så att jag nog kan knappa in litegrann på sömnen inatt.

Idag är jag för övrigt inte bara trött. Rätt. Baked. Också.
Gårdagen började med ett av de segaste skiften någonsin på jobbet. Kallt var det också. 6 timmar fördrev jag med att dansa, dricka te och snacka skit med mänskorna omkring mig. Jag och min ryska hade något av en deppardag där hon gnällde om att hon vill hitta en man att gifta sig med, medan jag gnällde om att jag vill hitta en man som inte är gift. Båda fallen känns ungefär lika hopplösa.

Två fotbollsmatcher senare kröp jag hem tillsammans med Kajsa, vid 3-rycket. Däremellan blev det dans, alkohol, brasilianare, liveband, donken, en tripp till Covent Garden och en securitypolare som skrek "Loser!" åt mig i högtalarna. Och just det ja, jag hittade en ogift till slut.

Spännis

Anna säger att jag har börjat med en ny grej, att jag spänner mina "armmuskler" och stolt kysser biceps.
Jag kan bara minnas att jag råkat göra så två gånger (vilket å andra sidan är två gånger för mycket) men den konstiga lilla vanan måste i alla fall bort.
Rätt ocharmigt! Ungefär lika ocharmigt som att dra fram luftgitarren på krogen - en vana som jag helt klart måste jobba bort också...

Att skilja agnarna från vetet

En smått pinsam episod från i lördags:
Där satt man på puben, i englandströja och med flaggan på både naglar och kind. Jublade så fort de visade engelska spelare innan matchen. Gastade med i hejarramsorna bäst man kunde.
Men så blev det dags för nationalsången. Och hälften av alla taggade "supportrar" blev knäpptysta. Däribland vi. Eller nja, jag sjöng förvisso med på brutal låtsasengelska, en bråkdels sekund efter alla andra, så att jag skulle veta åtminstone vilken vokal jag skulle ljuda.

Men nä, inte okej. Bakläxa på det där. Har lyssnat på nationalsången några gånger nu, och ska fortsätta tills den sitter lika stadigt i ryggmärgen som "Du gamla du fria"!

I'm England till I die!

Såg ni England-USA igår? Värdelöst, vilket riktigt skitmål de fick, jänkarna.
Men det spelar inte så jättestor roll, för kvällen var superb ändå. Kalla det hyckleri, men fan vad lätt det var att bli patriotisk för England. Jag var minst lika taggad som för Sverigematcher.

Sedan hjälpte det kanske att vi var på en grym pub/club och kollade matchen med hundratals taggade engelsmän. KUL!

Och efter matchen stannade alla kvar och festade i flera timmar. Jag lyckades dra i mig tre dubbla vodka-redbull på 20 minuter, i en svepartävling. And the rest is history.

Men London är tydligen en för liten stad för en sån som mig. Den sista personen jag vill träffa i världen var naturligtvis där. Fast på något vis så lyckades jag undvika honom (ja, det är klart det är en kille) hela kvällen. Jag såg honom faktiskt inte ens. Men mina brudar gjorde. Jag hade bara enorm tur, och det tackar och bockar jag för!

Idag var det Tyskland-Australien och vi såg den på Walkabout, en aussiepub. Så vi hejade på Tyskland i det tysta. Man vill ju inte ha stryk. Tre observationer: 1. Australiensare är snyggaste folket! 2. Men de spelar ful och dålig fotboll. 3. Tyskland vinner VM. Tror jag. Fan vad bra de spelade!

Vi är så oerhört taggade på VM! Vi har stenkoll på spelschemat, sitter på pubar all vår lediga tid. Vill se allt. Imorgon blir det Holland-Danmark innan jobbet. Jag älskar detta!

Och vet ni? Just nu är jag inte alls speciellt taggad på att åka till Sverige. London visar sig från sin absolut bästa sida och det känns sjukt trist att lämna min stad i tre veckor. Det är otroligt kul att vara här under VM, framförallt eftersom det finns folk av ALLA nationaliteter här. Tur att det finns en hel del fina människor att leka med i Sverige, annars hade jag nog fan bangat på hemresa...

Avundsjuka

Nu kommer jag kanske sjunka avsevärt i era ögon, men låt gå för det.
Det är nämligen så att den här killen snuvar mig på framgång, om ni frågar mig.



Vettefan vad detta är för något, men ni kanske hört något om det där hemma?
Anyway.
Min pappa har en gammal barndomskompis som blev VÄRSTA entreprenören och har tjänat grova pengar. De har nu ett band ihop som det för övrigt inte alls går särskilt bra för - men vad kan man förvänta sig av ett par 50-åriga svennebananer?
Den här killen är i alla fall pappas polares son, typ två år yngre än undertecknad, och han har fått göra en helvetes massa grejer (inom musik- och underhållning) genom åren. Kommer säkert få vara med i Melodifestivalen också så småningom.
Ett ord: Räkmacka.
Och MIN pappa har t.o.m skrivit låtar till honom. Jag har klagat x antal gånger och tjatat om att jag för fan också vill ha lite guldsked, men har jag fått sjunga i någon kampanj? Nepp.
Avund är mycket oklädsamt, men det är en så dominerande känsla i min kropp när jag ser detta att den inte går att hålla tillbaks.
Särskilt eftersom jag tycker att jag är bättre än honom. Han är en blek kopia av Patrik Isaksson, som själv är en blek kopia av... jag vet inte, tråkighet? Jag menar, skulle de nu satsa på en unge så kunde de väl valt mig istället?

Så, där fick jag med lite självgodhet också, hur lågt har jag sjunkit nu? Ska jag fortsätta? Nä, inte ikväll. Nu tackar jag för mig, tar med min avund till sängs och drömmer om att bli artist. God natt!

Just nu...

... Är min mage lycklig efter middag på Zizzi.
... Har jag oväntad icke-ont i fötterna efter att ha gått omkring någon timme på stan i mina nya klackar.
... Väntar jag på att gänget ska komma in från sin rökpaus, för det vankas födelsedagsfika.
... Är vårt matbord fullproppat med kakor, jordgubbar och glass.
... Är jag glad för att min crush sedan en tid tillbaka skrev på facebook och undrade när vi skulle ses.
... Är jag sanslöst taggad inför lördag och England - USA.
... Är jag oerhört glad att jag befinner mig i ett land som faktiskt representeras i VM.
... Är jag även hemskt besviken över att jag inte kommer få spöka ut mig i sann "blond-svensk-supporter-brud-som-klär-sig-så-slynigt-hon-bara-kan-så-länge-det-är-gult-och-blått"-anda och gå på Sverigematcher. Fan!
... Räknar jag ner dagarna - 6 dagar kvar - till min efterlängtade Sverigesemester.
... Dunkar vi den här låten. Mest taggande!

För att följa upp förra inlägget litegrann:

1. Sjukt vad billig shoppingen är i den här staden egentligen. Om man vill. Jag tyckte ju 1000 spänn kändes mycket i stundens hetta, men det lägger ju vissa utan problem på EN pryl. Jag fick 5 klänningar, en kofta, ett par skor och lite underkläder för det. Heeeelt okej.

2. Sjukt vad materialistisk man är egentligen. Jag har stått på jobbet hela kvällen (och det regnade INTE så mycket som jag befarat - cheers!) och fått glada små pirr i kroppen med jämna mellanrum för att jag kommit att tänka på mina nya ägodelar. Pinsamt nästan.

Imorgon fyller Kajsa år så då blir det lite kalas. Jag gillar den tjejen starkt som tar med sig sin födelsedag hit. Det är något med födelsedagar som känns riktigt fint. Framförallt tårta skulle jag tro, men överlag så gillar jag känslan. Även om det inte ens är min egen födelsedag.
Så grattis till Kajsa och godnatt till oss andra!

Tjena, här sitter jag 1000 kronor fattigare. Följde med som moraliskt stöd åt Kajsa på shoppingtur nu på förmiddagen. Det slutade med att jag pimpade upp min sommargarderob med 100 %. Bland annat med ett par skor som är så högklackade att man får svindel. Tur då att jag inte får svindel av höga höjder, utan av att titta UPP, så jag ska nog klara mig. (Nu hoppas jag att ni förstår att skorna är skyhöga enligt mina mått, för en normal tjej är de nog en riktig baggis..)

Känns inte så kul nu att jobba ute i regnet hela kvällen, men jag måste ju försöka tjäna igen de här pengarna som jag så vackert slängt bort på materiella ting. Så ere!

Wherever you're from, I'm from the other side of town

Inte för att jag har någon aning om vad chatroulette är för något, men om det var något jag sysslade med - fy.fan. vad lycklig jag skulle bli om jag stötte på den här killen!

Ja, tre videos är lite väl många att lägga upp i ett enda inlägg, det inser jag också. Men alla är suveräna så jag kunde inte välja. Titta bara på en då om ni har så jävla bråttom. Eller skit i det helt och hållet. Lita bara på mig när jag säger: Merton for president.

Hej, minns ni mig?

Jag känner att jag har absolut noll inspiration för det här med bloggande för tillfället. Tråkigt för samtliga. Men jag tänker inte lägga av helt och hållet, inte än i alla fall. Jag får bara ta att acceptera att det kanske kommer naturligt med sommaren att man prioriterar annat än bloggen. Helt okej.

Imorgon kommer Annas syster hit och ska bo med oss hela sommaren.
Enda minuset med detta är att det blir ännu trängre i lägenheten än vad det redan är.
Sen finns det en massa plus!
Det blir lägre hyra, en till att hänga med, lite mognad i crewet (jag är trött på att bära hela det vuxna lasset själv här hemma!), mycket skönare att vara fyra istället för tre m.m.
Vi har gått lite på sparlåga de senaste veckorna ifall ni inte märkt det. Inte festat så mycket, inte käkat ute osv. Mest för att spara krutet, hälsan och kosingen till Kajsa kommer. Så nu kör vi! OPA!

Två vita helger har vi haft - det är väl ganska duktigt?
Det hade blivit tre om inte min kollega Tom bjudit med mig på födelsedagspicnic i Victoria Park i lördags. Totally worth it! Mycket trevligt - det blev tårta, cupcakes, fotboll och mys. Och tack vare den brutalt tunga värmen blev alla helt groggy, inte enbart på grund av alkohol. Det slutade med att ett litet gäng (last men standing) däckade allesammans hemma hos Tom. Så kan det gå.

Den här kvällen har bestått av jobb, regn och lite tröstande av rumskamrater som sörjt en oerhört tragisk bortgång hemma i Vallentuna. Jag kände inte killen personligen, men det gör ont att veta att så många är så ledsna idag. Usch!

"I'll get that for you, hun!"

Jag är helt besatt av att leka med alla dessa siffror nu, jag kommer aldrig komma i säng!

Hursomhelst, jag räknade precis ut ungefär hur mycket jag betalat i hyra under tiden jag jobbat på marknaden. För det är ju den klart dominerande utgiften.
Hyran har legat på ca £100 i veckan så medan jag tjänat 141 504:- så har 42 000:- gått till hyran. Det är jävligt mycket, men jag kan inte begripa vad jag gjort av de 100 000 som blivit över! Herregud. Jag måste sluta köpa drinkar åt främlingar på puben - helt klart.

Och DÄR önskar jag er en trevlig helg på riktigt. Puss!

Siffror i natten

Bra kväll på jobbet: Underbart väder, hyfsad försäljning och så bjöd granntanterna på vodka och skitsnack. Fick sedan en gratis te på Pret mot löftet att killen i kassan "skulle få se mig igen". Så nu får jag lov att gå dit igen. Alla kan köpas..?

Nu är klockan halv två och jag borde verkligen sova eftersom jag jobbar tidigt imorgon, men jag har varit upptagen med pappersarbete (there's a first time for everything!). Jag har nämligen skrivit ner varje dagslön sedan jag började jobba med tvålarna och ikväll av alla kvällar ville jag av någon anledning sammanställa allt. Och eftersom jag märker hur ni rentav pyr av nyfikenhet så ska jag bjuda på lite statistik:

• Jag har jobbat i Covent Garden i 35 veckor (inne på min 36:e)
• Totalt 161 dagar
• Alltså har jag i snitt jobbat ungefär 4.5 dagar per vecka
• Jag har sammanlagt tjänat £11 792. Om man räknar att pundet är värt 12 svenska kronor så blir det 141 504:-
• Jag har i snitt tjänat £73 eller 826:- per dag
• Jobbar för det mesta 6-timmarsskift, så min timlön har varit 146 kronor. Efter skatt.

Rätt schysst. Det enda som fattas nu är statistik på vart alla de här pengarna har tagit vägen.

Imorgon försvinner i vanlig ordning internet, men ni kommer inte missa något spännande. Imorgon blir det fett parkhäng efter jobbet och lördag bjuder på massiv städdag. Vi passar på när Jenny är borta. Så att hon blir skyldig oss att städa själv nästa gång.

Trevlig helg!

6 år bara

Det slog mig förresten nu att jag faktiskt har en kvar i min egen familj som kommer få slänga på sig studentmössan. Min coola lillebror kommer (om allt går som det ska) att springa ut om ganska exakt 6 år. Då vet jag vart jag kommer befinna mig. Min mamma är bäst i världen på att fixa studentmottagning. Och så tänker jag se till att få åka på hans flak, förutsatt att det fortfarande är lagligt då. Fatta vilken massa lammkött! Hans kompisar alltså. Eller ja, på mottagningen också - fast riktigt lammkött då. Mums på båda. Jag längtar redan!

En annan, när det begav sig. Vilken liten skrutt. Annat än den mogna och världsvana tjejen ni känner genom bloggen ey?

Den ljusnande framtid är er

Idag är jag enormt avundsjuk på alla studenter. Det slog mig för en stund sedan att Tibble springer ut idag och då blev jag jäkligt nostalgisk. Tänk vilken jävla dag det var - för nästan precis två år sedan. Herregud.
Jag är inte bara avundsjuk på de lyckliga studenterna, jag är även avundsjuk på alla som har en lycklig student i familjen. Vad skulle jag inte ge för att få gå på studentmottagning idag? Om jag kunde välja exakt vart jag skulle befinna mig just nu så skulle jag parkera min söta ända på Gläntastigen (Lyngaaarths) och inte resa mig förrän de tog till våld.

Avundsjuk. Men samtidigt så glad för allas skull. Och så hoppas jag att de har grymt väder där hemma.

Här är det i alla fall strålande. Jag har legat ute i parken hela förmiddagen och lapat sol och strax ska jag knata iväg till en underbar marknad och tjäna pengar på tvål. Inte fy skam det heller.

Kul. Verkligen.

Det var ju såklart SATC-premiär på Leicester Square i torsdags. Som vi fick reda på i efterhand. Jag blir så trött. Nu har vi verkligen fått bevisat för oss att torsdagseftermiddagar = filmpremiärer på Leicester Square. Och ÄNDÅ befinner vi oss aldrig där. Suck.

Men skådisarna var i alla fall i London, och i lördags befann sig en av dem av någon anledning på Hamley's, där Jenny jobbar. Så den satans lyckosten fick se den här grabben:

Åh vad glad jag är för hennes skull. Verkligen. Congratufuckinglations.

Jenny åkte förresten hem till Sverige i natt för att fira student, så nu är jag och Anna själva i lägenheten. Och eftersom våra scheman de närmaste två dygnen ser ut som följer...
Anna: 06.00 - 15.00
Julia: 15.30 - 22.30
... så kommer vi förmodligen inte se varandra (i vaket tillstånd) förrän på fredag kväll. Så var det med det.

helluuu

Trots att Sverige inte var representerade i eurovision i lördags så gick Jenny och jag ändå till Svenska Kyrkan och kollade. Det är ju ändå Eurovision. Och det kanske bara är jag (och Jenny), men var det inte ovanligt många BRA låtar i år? Jag fastnade för flera stycken. Eller så kanske det bara handlar om att jag tidigare år alltid varit så fokuserad på Sveriges bidrag att jag automatiskt tyckt alla andra varit skit. Jag vet inte. Men vi räknade i alla fall ut att det fanns FEM (!) av 25 bidrag som enligt oss var sämre än Anna, så då var det kanske rättvist att hon inte var med trots allt.

Vi promenerade hem sen vilket tog över en timme, och under den promenaden hann vi räta ut de flesta frågetecken över vår framtid. Jag insåg till exempel att jag nog inte kommer bli helt och hållet lycklig om jag inte får hålla på med musik på något sätt. Bra, då redde vi ut det och så utgår vi därifrån. Först och främst ska vi försöka frälsa Storbritanniens eurovisionmedverkan. Seriöst - de behöver hjälp. Reagerade ni någonting på UK:s bidrag? Det var ett skämt! Och att Andrew Lloyd Webber skrev låten är helt ofattbart. Så nästa år tänkte jag tävla för Storbritannien istället. Ska bara skriva en låt först. Men med tanke på konkurrensen så borde det ju inte bli särskilt svårt.

För sjutton gubbar, nu blev det ännu ett eurovision-inlägg. Får nog döpa om bloggen till "schlagerbloggen" eller något annat coolt.

Lite mer Eurovision innan jag går och lägger mig

Alltså va fan? Snacka om att gripa efter halmstrån!

Jo men ni vet, Christer Björkman har en kusin i Rumänien. Och i turkiet finns det massor med killar som kan säga "svenska flicka!". För att inte tala om en fransyska jag träffade en gång som hade nästan EXAKT likadan frisyr som ABBA-Agnetha när de körde Waterloo.

Ni hör, vi har ju fortfarande massor med chanser! Hoppet är inte ute grabbar, vi är fortfarande med! Nu laddar vi om och kör. Ända in i kaklet för fan. Det här tar vi. Sweden is everywhere! IT'S - NOT - OVER!!

Chessington

För övrigt så är jag helt utpumpad efter att ha sprungit omkring på Chessington - World of Adventures (!!) hela dagen. Och här får ni två bilder:

Jag och Fille vann en varsin apa åt varandra. Min heter Ibrahimovich och ni kan ju tänka er cool jag såg ut när jag promenerade hem med den under armen i Londons rusningstrafik.

Där inne ligger en boaorm. Och nu ska ni få höra något läskigt: Precis efter att vi hade tagit den här bilden så försvann helt magiskt glaset! Döm om min förvåning när jag ramlade igenom och helt plötsligt låg och sprattlade där inne alldeles bredvid ormen. Jag fick ju panik naturligtvis och försökte komma ut, men då var glaset tillbaka så jag var fast! Så jävla läskigt! Fast som tur var så hade i alla fall ormen redan smitit då, och så väste han "Thankssss" till Filipe. Eller? Inte? Blandar jag ihop..? Nevermind.

Eurosuckon

http://nestaction.blogspot.com/2010/03/keep-on-walking.html

Ja, det var väl ungefär det här jag menade...

Sverige kom inte till final i Eurovision!

Jag är oändligt glad att jag slipper all svensk media nu de närmaste dagarna, ältandet som kommer äga rum, alla tårar, alla öppna brev till folket och bla bla bla. (Jag har förvisso redan lusläst aftonbladet.se om ALLT på ämnet, men det hör inte hit)

Vi såg semin över nätet på BBC och det var rätt festligt faktiskt. Att se det med engelska kommentatorer. Otrolig skillnad från att se i Sverige. De här kommentatorerna var så jäkla ointresserade! "Yeeaah I think we've reached like number 13 now or something..."

När det var dags för Sveriges bidrag sa de något i stil med "Här kommer Sverige, det mest seriösa och engagerade landet av alla".
Och när omröstningen var klar började tillochmed DE älta: "And SWEDEN is out!", "First time ever", This must be devastating for all Swedes!" "SWEDEN IS OUT!"

Ja, och så var det med det. Nu behöver vi i alla fall inte oroa oss för hur och var vi ska se finalen på lördag.
Något som dock suger är att jag slösade en pund på att ringa och rösta (två gånger) efter både hot och löften (om gratis sangria) från min mor där hemma. Men vad gör man inte? Det är väl delvis därför man flyttar ifrån Sverige - för att kunna rösta på hemlandet i Eurovision?
Fast till vilken nytta? Nej fy fan.