Fuuuuuuuck!

Idag hatar jag universum, och det är ingen överdrift. Jag är så förbannad på livet, ödet, allt! Och för en gångs skull, när det handlar om något lite för personligt, så tänker jag faktiskt inte vara mystisk utan jag ska berätta alltihop. Jag bjuder på den idag. Förbered er på ett långt och svamlande inlägg:

Först och främst, jag hade en fantastisk helg! Roliga fester (jag åkte motorcykel vid Piccadilly Circus med en random snubbe mitt i natten..), bra jobb och en dejt. Yes, det var en kille jag träffade för några veckor sen och som jag haft kontakt med varenda dag sedan dess.
Efter jobbet i lördags mötte jag upp honom och hans polare på en klubb och det var NICE! Vi klickade totalt.
Vi bestämde oss för att ses igår igen, så efter jobbet möttes vi på Punch and Judy. Vi stod ute i solskenet på balkongen och drack vin och hade det så jävla mysigt. Det är svårt att sätta fingret på det, men någonting med den här killen var bara så rätt. Tyckte från början inte att han var speciellt snygg ens, men det finns någon sjuk dragning mellan oss som jag aldrig upplevt förut. Och han är precis som jag. Samma humor, samma värderingar, lika seriös, allt.
Det kändes så oerhört öppet och okomplicerat, inget jävla spel liksom. Jag har verkligen svävat på moln de senaste dagarna och inte kunnat fatta att detta faktiskt händer.

Dagens läxa: If it seems too good to be true, it probably is.

Vi började smsa idag igen, i vanlig ordning. Vi bestämde att vi skulle ses även ikväll och DÅ släppte han plötsligt bomben. Han har två barn. TVÅ BARN. Tokigt? Han är 88:a... Helt fucking stört? Japp.

Det är så fruktansvärt typiskt. Jag har som sagt varit lite hemlig tidigare, men jag kan nu avslöja att ALLA killar jag träffar visar sig vara gifta, ha barn eller flickvän. Det slår fanimig aldrig fel, och jag vet liksom inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag har i alla fall aldrig varit så här förvirrad i hela mitt liv. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Han vill fortfarande vara med mig, och jag vill egentligen också. Men det här är en så jävla jobbig sits att jag inte vet om han är värd det. Hade han berättat det tidigare hade jag dissat utan problem, hade han berättat senare hade jag förmodligen haft så starka känslor att jag inte kunnat dra mig ur. Nu... vet jag absolut ingenting. Förutom att vi ska ses på torsdag och att jag har en jävla massa tänkande att göra tills dess.