HEMMA!

De sista dagarna i fosterlandet var riktigt strålande. Det var fullt ös med att hänga med alla jag ville. Kvällsfika i Norrtälje, Gröna Lund, öl på Sheraton, pannkakskalas osv.
Här är från gårdagens mys hemma hos mig:

Frulle i det gröna

EFTER 27 pannkakor

Det kändes väl kanske liiite vemodigt att lämna alla igen, och vet ni? När planet landade på Heathrow var det grått och tråkigt och jag tänkte för ett ögonblick: "Vill jag vara här?"

Men sedan satte jag mig på tuben och åkte raka vägen till O'Neills och kastade mig i famnen på min lilla Londonfamilj. Och då rådde det inga tvivel om huruvida jag ville vara där. Jag ville inte vara någon annanstans i hela världen.

Faktum är att hela vägen med tuben från Heathrow satt jag och darrade av lycka. De sista fem stationerna mådde jag nästan illa av allt pirr i magen. Väl framme vid Piccadilly kastade jag och min resväska oss ut och sprang igenom massorna av festande spanjorer. (Och ja, jag är lite sur för att Tyskland inte vann. Jag hade redan planerat mitt finalinlägg och hur dryg jag skulle vara över att jag tippade dem som världsmästare redan efter första matchen. Oh well!)

Fick en hel del konstiga blickar och roliga kommentarer när jag trängde mig fram inne på puben med min enorma väska men just då kunde jag verkligen inte bry mig mindre.

Ölen har aldrig smakat så ljuvligt, jag har aldrig kunnat dansa så intensivt i så höga klackar, och jag har aldrig njutit mer av tjejer som spyr ner toaletten, äckliga killar som tafsar, och London. Home. Where everybody knows my name...