I fredags var jag på Portobello med Johanna, innan hon åkte hem till Sverige igen. Där köpte jag en ring. Den är lite keltisk och jag har redan hittat på en massa spännande historier om den - t.ex att den är från 1930-talet då en irländsk hertiginnas brudtärnor alla hade en varsin ring på bröllopet... I själva verket vet jag bara att den är silver och att jag prutade ner den från 8 pund till 6. Och att jag skulle ha den på högra handens pekfinger.
Jag tog av den innan jag skulle till jobbet på eftermiddagen, och hela kvällen kände jag att något fattades. Det var en ganska märklig känsla. Det kändes som att jag haft ringen på mig varje dag i flera år fastän jag bara ägt den i ett par timmar. Ungefär som anden i Aladdin när han frigörs från sina bojor i slutet. Det kändes liksom naket. Var tvungen att ta på mig ringen direkt när jag kom hem och sen dess har den suttit där.
Men igår på jobbet verkar mina fingrar snabbt ha krympt för ringen satt plötsligt hemskt löst. Och se på fan, när jag var på väg hem insåg jag att jag tappat den.
Bara att säga hejdå, eftersom den med största sannolikhet hamnat i soporna.
Mycket sur tjej.
Kom till jobbet imorse utan något som helst hopp om att ringen skulle ligga där någonstans, men tror ni inte att den lilla rackaren låg där och glänste i solen? Vem som helst hade kunnat hitta den, men den låg där och väntade på mig. Och då kändes det så självklart. Det är ringen och jag nu. Jag känner mig som Frodo Baggins, eller snarare Gollum. My Precious!
(For the record, jag är varken full eller påtänd, även om texten tyder på det. Bara lite trött.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar