Att vara svensk i London

Missförstå mig rätt (hatar det uttrycket, och tänker inte använda det igen förrän jag fyller 40, vilket är en okej ålder att använda sådana töntiga uttryck), jag är mycket nöjd med att vara svensk och jag tackar min lyckliga stjärna dagligen för att jag föddes in i en sådan på många sätt fördelaktig kultur. Vi är duktiga, punktliga, bra på engelska, väluppfostrade, vackra osv osv. Men myntet har naturligtvis en baksida. Tydligen gjorde några svenskar en porrfilm för en herrans massa år sedan, och utan att någon egentligen känner till det så lever detta fortfarande kvar.
Folk (killar, inte alla, men dåliga killar) tror att det är okej att tafsa på oss, ropa saker efter oss på gatan, och ett "nej" betyder visst ingenting när det kommer ur en svensk flickas mun. Det är visst bara att fortsätta. Från Sverige är vi vana vid att det räcker med en liten hint för att en kille ska förstå att vi inte är intresserade, behåller jag inte ögonkontakten så betyder det att jag inte är intresserad och han ger upp. Ungefär.

I den här mångkulturella staden har jag ännu inte lyckats komma på hur man ska bli av med en riktigt efterhängsen snubbe. Man säger artigt, kanske rentav vänligt "nej", och sekunden senare har man åter hans hand på rumpan. Man tar då tag i handen och kör "tusen nålar" och ignorerar honom sedan, men ett ögonblick senare är han ändå tillbaka. Då ser man honom allvarligt i ögonen och säger "Seriously dude, can you stop? We are not interested!" och vänder sig om.
Hjälper det? Nej. Man letar då snabbt upp en bra kille som får låtsas vara ens pojkvän för en stund, men inte heller det hjälper - äcklot high-fivar min "pojkvän" och vill vara med.
Jag begriper inte! Det är ju något allvarligt fel här.

Detta handlar oftast om killar från typ Bangladesh och Iran och grejer, men nu har det även dykt upp ett litet färskare problem - nämligen engelsmän som fått för sig att de vill ligga med en svensk tjej. Det är tydligen en grej många engelska killar har, att de vill "testa" oss - antagligen för att de fått för sig att svenska tjejer är slyniga gudinnor. Mycket tråkigt för alla oss som gärna skulle gå på en dejt också, bli kära, gifta oss, skaffa barn och hela baletten. Och så vill de bara ligga. Trist.

Oj då, detta blev ett himla långt intro till den lilla episoden från i fredags kväll som jag tänkte berätta om.
En kille i trettioårsåldern från... Iran tror jag... kom fram till vårt bord. Han började genast ragga på ett ytterst obehagligt vis. Han stirrade läskigt, kom alldeles för nära, pratade rakt in i örat, hade fruktansvärd andedräkt, och ville gärna hålla om mig eftersom jag satt närmast. Det var så ocharmigt att vi inte ens försökte vara trevliga. Jag tog bort hans hand så fort han lade den på min axel och jag lutade mig demonstrativt längre och längre bort ifrån honom. När han frågade var vi kom ifrån svarade jag Polen, för att i det läget säga Sverige vore verkligen suicide. Jag sa även att jag var gift.
Plötsligt sa han att jag var racist och eftersom jag helst av allt bara ville bli av med honom så sa jag bara "okej!".
Då log han och sa "nooo I like you, you're so pretty!" och så ville han krama mig. Jag drog mig undan och då blev han arg igen. Den här gången på riktigt tror jag.
"You know what? I hate Polish people. Because I am a Christian and Polish people don't like Jewish people! So I think you are terrible and I hate you!"
Återigen kunde jag inte säga annat än "okej!" och då försvann han.
Jag vände mig om och såg honom backa ut ur lokalen med två långfinger effektivt riktade mot mig. Jag kunde inte annat än skratta och nu i efterhand inser jag att han nog var påtänd. Men either way, det vore kul att gå ut och träffa lite hederliga, riktigt bra killar. Jag vet att de finns i London också, jag vet bara inte var de gömmer sig.

Med det sagt stämplar jag ut. Sängen lockar och imorgon får jag sova hur länge jag vill. God natt!