Jag borde förresten ha fotat alla roliga miner jag fick av försäljare hela dagen när jag kom med mina önskemål:
"Jag vet att den här är ungefär tre år gammal, men har ni inte nåt i den här stilen?"
"Jag vill absolut inte ha touch screen! Jag tror inte på sånt"
"Jag är inte så mycket för ny teknologi kan man säga"
"Ingen jävla mobil med slide eller lucka eller så, de går bara sönder!"
"Jag tänker hålla mig till Sony Ericsson. Varför? Jag gillar displayen... Orkar inte lära mig en ny"
"Och nope, inget kontrakt, vem vet hur länge jag stannar i det här landet? Jag vill bara ha mobiljäveln"
De ogillade mig starkt. Och utbudet blev dessutom väldigt knapert efter att jag hade utfört dessa begränsningar. Det återstod väl egentligen bara en mobil, och den rackarn ligger här och laddar nu. Jaja, den var rätt billig och kameran är bättre än i min förra så jag är nöjd. Eller, så nöjd man nu kan bli när en nära vän går bort och man måste försöka ersätta den med nån ny.
Just det, nämnde jag att den är ful? Den är som en fjärrkontroll. Och så fort jag håller i den så gör jag av någon anledning laserpistolsljud med munnen. Det kommer liksom naturligt. "Piiuu piiuu" låter det ungefär. Och så siktar jag på Jenny.
Men det gör inte så mycket, jag vänjer mig nog vid att ha en ful mobil. Plus att det är smart att umgås med såna som är fulare än en själv. Då ser man ju snyggare ut, ni vet.
Utöver mobben köpte jag även en massa annat trams, och när fötterna skrek av smärta åkte vi till slut hem. På hemvägen köpte vi en fotboll för framtida parkhäng. Och 6 paket Ben & Jerry's. 6! De hade extrapris så vad ska man göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar