Nej hörrni, det går verkligen inget bra det här.
Jag tror ärligt talat att jag ger upp det här med bloggande nu. Jag är ju sämst! Eller så fortsätter jag att skriva någon gång sådär i halvåret, när jag av någon anledning känner för att dumpa lite skit på er. Hmm... Fast nä, jag tror faktiskt inte jag kommer fortsätta med det här. Så hoppas inte för mycket. Tänkte bara förvarna! I så fall, tack för att ni har hängt med mig kära vänner! It's been gooood... <3
söndag 13 februari 2011
torsdag 27 januari 2011
Sjukt jobbigt
Min fot har somnat. Stenhårt. Men jag är så kissnödig så jag tror jag ska sprängas! Kan ju inte resa mig och hoppa bort till toan på ett ben när det andra sover. Hopprörelsen kommer definitivt göra att jag kissar på mig. Jävligt jobbigt läge det här. Tänkte bara dela med mig av det.
fredag 21 januari 2011
Husägare!
Eller... Hushyrare rättare sagt. Nevertheless - vi har hittat ett hus!
De senaste två veckorna har vi letat intensivt efter någonstans att flytta, och det har varit påfrestande som satan. Men nu så, nu har vi hittat vårt place. Det ligger i Tooting i södra London, där det finns ett Primark. Så far so good!
Får flytta in om sisådär 3-4 veckor och jag längtar så jag dör.
Förutom husletandet så har det varit sjukt segt och dött här ända sedan nyår. Fram till i onsdags. Då fixade Isabel en dubbeldejt åt mig och henne. Blind-dubbeldejt dessutom, och det var jäkligt spännande. Vi hängde på Roadhouse och killarna var kul. Dock så drog de ganska tidigt (haha FAIL?) varpå Isabel och jag bestämde oss för att stanna och festa som om det inte fanns någon morgondag.
Det fanns det, den hette Torsdag, och den var ett rent helvete. Men nog om det.
Slutet på kvällen var EPIC. Vi dansade värre/bättre än någonsin förr och träffade på så mycket galna människor. Dels en polare till mitt ex som började med att ge mig en stor kram och säga "He is an idiot, you deserve so much better" (gött) och slutade med att gång på gång försöka hångla upp både mig och Isabel (mindre gött).
Desto lugnare blir helgen hoppas jag. Ingen här har varken råd eller ork att gå ut. Jag väntar till söndag kväll då en violinist på marknaden fyller år och har fest med Batman-tema. Lite lagom udda.
Trevlig helg gott folk! Och välkommen till bloggen Pöket!
De senaste två veckorna har vi letat intensivt efter någonstans att flytta, och det har varit påfrestande som satan. Men nu så, nu har vi hittat vårt place. Det ligger i Tooting i södra London, där det finns ett Primark. Så far so good!
Får flytta in om sisådär 3-4 veckor och jag längtar så jag dör.
Förutom husletandet så har det varit sjukt segt och dött här ända sedan nyår. Fram till i onsdags. Då fixade Isabel en dubbeldejt åt mig och henne. Blind-dubbeldejt dessutom, och det var jäkligt spännande. Vi hängde på Roadhouse och killarna var kul. Dock så drog de ganska tidigt (haha FAIL?) varpå Isabel och jag bestämde oss för att stanna och festa som om det inte fanns någon morgondag.
Det fanns det, den hette Torsdag, och den var ett rent helvete. Men nog om det.
Slutet på kvällen var EPIC. Vi dansade värre/bättre än någonsin förr och träffade på så mycket galna människor. Dels en polare till mitt ex som började med att ge mig en stor kram och säga "He is an idiot, you deserve so much better" (gött) och slutade med att gång på gång försöka hångla upp både mig och Isabel (mindre gött).
Desto lugnare blir helgen hoppas jag. Ingen här har varken råd eller ork att gå ut. Jag väntar till söndag kväll då en violinist på marknaden fyller år och har fest med Batman-tema. Lite lagom udda.
Trevlig helg gott folk! Och välkommen till bloggen Pöket!
söndag 9 januari 2011
SOL!
En till trist grej förresten:
Det har varit pissväder i princip varje dag sedan jag kom hem till London (tack och lov inte lika kallt som i Sverige, men bara tråkigt!) och jag har klagat och klagat om att jag vill ha sol, behöver D-vitamin osv.
Idag är jag ledig och det har varit absolut klarblått och strålande sol hela dagen.
Har jag sett genom fönstret. Tror ni jag har satt foten utanför dörren? Nepp. Och nu har det börjat skymma. Dumma brudjävel, du förtjänar fan att ligga här och dö av D-vitaminbrist!
Drama
Idag är det söndag, och det är sista dagen på en vecka som kan ha varit den konstigaste i mitt liv. På både gott och ont, men mest ont tror jag.
En massa dumheter har hänt men huvudattraktionerna var:
Torsdagsdejten med en kille från marknaden. Vi hade en sjukt trevlig och rolig kväll och klickade verkligen. Han undrade sedan om jag ville följa med honom hem och jag avböjde artigt därför att
1. Det var första dejten och säga vad man vill om mig men... Nej.
2. Jag vet tack vare otaliga källor - däribland killen själv - att han är en otrolig player. Alltså på allvar, han borde skriva en bok, den skulle spöa skiten ur "The Game".
Efter det blev han konstigare och otrevligare för varje sekund och när det var dags för hemgång bråkade vi ganska vilt för att han tyckte jag var pryd och jag tyckte han var dum i huvudet. Han ringde mig senare och sa "I'm not going out with you again, just so you know" och jag sa "fair enough!" och så var det inget mer med det. Förutom att han dagen efter kom fram till mig när jag jobbade och undrade om jag ville gå ut med honom igen. Han mindes tydligen ingenting av vad han sagt kvällen innan. Dude...
Tanterna på marknaden som känner honom är i alla fall mycket stolta över mig nu för att jag inte följde med honom hem, och jag har fått nya smeknamnet "The one that got away". Det säger väl allt.
Lördag morgon vaknade jag klockan 7 på morgonen av en massa oväsen. Jag hade sovit ensam i lägenheten då de andra var hemma hos pojkvän / ute på dejt och det visade sig att hon som varit på dejt hade tagit med sig killen och hans kompis hem. Detta pga att de "inte hade någonstans att sova".
Fine, förutom att killens kompis tydligen tagit någon drog som gav honom en brutal snedtändning vilket fick honom att börja bråka med sin polare, hemma i vår lägenhet.
Allt detta visste jag ju inte förrän senare, så från min sida ser storyn ut som så att jag vaknar och hör två totalt främmande män slåss och skrika precis utanför min sovrumsdörr. Jag hör inte min kompis och hon svarar inte när jag försöker ringa henne. Min spontana tanke är "de har dödat henne och nu kommer de döda mig också". Det slutar med att jag kryper ihop i ett hörn och ringer polisen. Jag har aldrig ringt polisen förut och det var jävligt spännande såhär i efterhand, men just då var jag bara fruktansvärt rädd. Jag satt där i mitt hörn och skakade och hyperventilerade samtidigt som jag försökte förklara att det var två män i min lägenhet som antingen skulle döda mig eller lyckas döda varandra. Överreaktion - check!
Tack och lov var min kompis inte död, och hon lyckades få ut mupparna ur vår lägenhet medan jag pratade med farbror polis, så de behövde inte skicka någon. Tyvärr. Jag hade ÄLSKAT att se de där två idioterna bli plockade av polisen.
Det var hursomhelst en rätt oskön start på dagen.
Veckan har dessutom varit speciell av några mindre anledningar som att jag har blivit BFF med en hemlös kille och att jag har insett vidden av höjd VAT (vet inte om ni har någon aning om vad det är?) som nu gör att priset höjs på allt. Och verkligen ALLT. Detta i kombination med att min boss inte kan erbjuda så många timmar just nu gör att jag kommer bli svinfattig inom kort. Tur då att jag numera har kontakter bland hemlösa!
En massa dumheter har hänt men huvudattraktionerna var:
Torsdagsdejten med en kille från marknaden. Vi hade en sjukt trevlig och rolig kväll och klickade verkligen. Han undrade sedan om jag ville följa med honom hem och jag avböjde artigt därför att
1. Det var första dejten och säga vad man vill om mig men... Nej.
2. Jag vet tack vare otaliga källor - däribland killen själv - att han är en otrolig player. Alltså på allvar, han borde skriva en bok, den skulle spöa skiten ur "The Game".
Efter det blev han konstigare och otrevligare för varje sekund och när det var dags för hemgång bråkade vi ganska vilt för att han tyckte jag var pryd och jag tyckte han var dum i huvudet. Han ringde mig senare och sa "I'm not going out with you again, just so you know" och jag sa "fair enough!" och så var det inget mer med det. Förutom att han dagen efter kom fram till mig när jag jobbade och undrade om jag ville gå ut med honom igen. Han mindes tydligen ingenting av vad han sagt kvällen innan. Dude...
Tanterna på marknaden som känner honom är i alla fall mycket stolta över mig nu för att jag inte följde med honom hem, och jag har fått nya smeknamnet "The one that got away". Det säger väl allt.
Lördag morgon vaknade jag klockan 7 på morgonen av en massa oväsen. Jag hade sovit ensam i lägenheten då de andra var hemma hos pojkvän / ute på dejt och det visade sig att hon som varit på dejt hade tagit med sig killen och hans kompis hem. Detta pga att de "inte hade någonstans att sova".
Fine, förutom att killens kompis tydligen tagit någon drog som gav honom en brutal snedtändning vilket fick honom att börja bråka med sin polare, hemma i vår lägenhet.
Allt detta visste jag ju inte förrän senare, så från min sida ser storyn ut som så att jag vaknar och hör två totalt främmande män slåss och skrika precis utanför min sovrumsdörr. Jag hör inte min kompis och hon svarar inte när jag försöker ringa henne. Min spontana tanke är "de har dödat henne och nu kommer de döda mig också". Det slutar med att jag kryper ihop i ett hörn och ringer polisen. Jag har aldrig ringt polisen förut och det var jävligt spännande såhär i efterhand, men just då var jag bara fruktansvärt rädd. Jag satt där i mitt hörn och skakade och hyperventilerade samtidigt som jag försökte förklara att det var två män i min lägenhet som antingen skulle döda mig eller lyckas döda varandra. Överreaktion - check!
Tack och lov var min kompis inte död, och hon lyckades få ut mupparna ur vår lägenhet medan jag pratade med farbror polis, så de behövde inte skicka någon. Tyvärr. Jag hade ÄLSKAT att se de där två idioterna bli plockade av polisen.
Det var hursomhelst en rätt oskön start på dagen.
Veckan har dessutom varit speciell av några mindre anledningar som att jag har blivit BFF med en hemlös kille och att jag har insett vidden av höjd VAT (vet inte om ni har någon aning om vad det är?) som nu gör att priset höjs på allt. Och verkligen ALLT. Detta i kombination med att min boss inte kan erbjuda så många timmar just nu gör att jag kommer bli svinfattig inom kort. Tur då att jag numera har kontakter bland hemlösa!
Happy new year and 9 days more!
DET BLEV EN SVENSK JUL!
Men det vet nog de flesta redan. Jag hade en jävla tur och fick komma med mitt flyg, vi kom iväg tildigare än planerat tillochmed.
Julen var hursomhelst fantastisk och jag är väldigt glad över att jag fick fira den hemma i snön, med hela familjen och alla vänner. Ren lycka!
Kom tillbaka till mitt kära London den 29e och fick inget internet förrän en vecka senare, därav usel uppdatering - som vanligt.
Nyår var som nyår är för det mesta - konstigt och överskattat. Vi hade förvisso jävligt mysigt och trevligt, men det var helt på egen hand. Vi var ett litet gäng på sex birds som körde middag och drinkar hemma i vår lägenhet. Sedan promenerade vi längs med floden så långt vi kunde innan det tog tvärstopp. Ihop med tusentals människor firade vi in det nya året med champagne och fyrverkerier som sprutade ur London Eye. Fyrverkerierna alltså. Men fan vad fett om London Eye hade sprutat champagne. Jag ska pitcha idén med någon till nästa å nyår.
Vi vandrade runt lite i stan i jakt på nåt kul, men insåg rätt snabbt att vi inte riktigt orkade. Det kändes inte så lockande att dela staden med hundra miljoner fulla människor, den ena äckligare än den andra. Så efter att ha bevittnat ett par slagsmål, blivit dragen i håret 15 gånger ("Sorry, but it's just so gorgeous!" "Yeah, but not if you keep touching it with your filthy fingers...?"), och blivit våldskysst med tillkommande boob-grace av någon som jag bara hjälpt att hitta vägen, traskade vi hem.
Nu vill jag egentligen berätta om en massa knäppa grejer som har hänt sedan dess, men man får ju tydligen inte skriva för långa inlägg har jag hört, så jag väntar en minut och skriver ett nytt istället. Ok?
Men det vet nog de flesta redan. Jag hade en jävla tur och fick komma med mitt flyg, vi kom iväg tildigare än planerat tillochmed.
Julen var hursomhelst fantastisk och jag är väldigt glad över att jag fick fira den hemma i snön, med hela familjen och alla vänner. Ren lycka!
Kom tillbaka till mitt kära London den 29e och fick inget internet förrän en vecka senare, därav usel uppdatering - som vanligt.
Nyår var som nyår är för det mesta - konstigt och överskattat. Vi hade förvisso jävligt mysigt och trevligt, men det var helt på egen hand. Vi var ett litet gäng på sex birds som körde middag och drinkar hemma i vår lägenhet. Sedan promenerade vi längs med floden så långt vi kunde innan det tog tvärstopp. Ihop med tusentals människor firade vi in det nya året med champagne och fyrverkerier som sprutade ur London Eye. Fyrverkerierna alltså. Men fan vad fett om London Eye hade sprutat champagne. Jag ska pitcha idén med någon till nästa å nyår.
Vi vandrade runt lite i stan i jakt på nåt kul, men insåg rätt snabbt att vi inte riktigt orkade. Det kändes inte så lockande att dela staden med hundra miljoner fulla människor, den ena äckligare än den andra. Så efter att ha bevittnat ett par slagsmål, blivit dragen i håret 15 gånger ("Sorry, but it's just so gorgeous!" "Yeah, but not if you keep touching it with your filthy fingers...?"), och blivit våldskysst med tillkommande boob-grace av någon som jag bara hjälpt att hitta vägen, traskade vi hem.
Nu vill jag egentligen berätta om en massa knäppa grejer som har hänt sedan dess, men man får ju tydligen inte skriva för långa inlägg har jag hört, så jag väntar en minut och skriver ett nytt istället. Ok?
tisdag 21 december 2010
Dan före dan före dan före dopparedan
Det kändes bra att komma in på det där oegoistiska spåret. Mest för att jag tänker mig att om jag är snäll och omtänksam och inte bara låter allt handla om mig, så kanske julgudarna bestämmer sig för att fixa allt och jag blir julens hjälte! Så jag fortsätter. Förutom min familj och släkt, så är jag även ledsen för de här människorna:
- Min vän Isabel, som hälsade på sin flamma i Paris i helgen och nu kanske blir tvungen att stanna hos hans familj över julen.
- Min vän Elisabet, vars familj har planerat en jul tillsammans i Miami, och som kanske inte kommer kunna joina dem.
- Mina vänner Alexandra och Andrea, som spenderat hela hösten i USA med planen att komma hem dagen före julafton, och som kanske får fira jul på Heathrow (eller för all del i min lägenhet på tidernas deppfest!).
- Alla stackars barn man läser om som sitter fast på flygplatser ensamma och kanske inte kommer hem i jul.
- Det här e... En sång för alla dom som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med... No? Divorce?
Observera förresten att det står "kanske" i varje mening. Det sista som överger människan är hoppet!
YES I want some cheese with my whine!
Ja, jag tjatar och gnäller. Men jag anser mig ha jävligt rätt att göra det. Och faktum är att det faktiskt inte är helt egoistiskt heller. Nog för att jag skulle göra i princip vad som helst för att få sitta hemma i min soffa på julafton, med min familj omkring mig, julmat i magen, Kalle Anka på tv:n, och massor med paket under granen. Men nu tänker jag mest på andra faktiskt. JAG kommer ju klara mig, jag har folk att umgås med, diverse julfester att crasha osv, men jag kommer bli jätteledsen för min familjs skull. Med risk för att smickra mig själv så är jag övertygad om att min familj kommer sörja rätt ordentligt om jag inte kommer hem. Särskilt eftersom det är emot min vilja. De kommer oroa sig som fan för att jag ska vara ledsen. Plus att jag inte har träffat min mormor sedan förra julen, och min lilla kusin (som ser mig som sin största idol - självsmicker igen) träffade jag i somras och hon kommer bli förstörd om jag inte är med på julafton.
Mer egoistisk är jag dock när det kommer till juldagen. FYFAN vad jag vill träffa alla mina älskade vänner då. Vem vet när alla befinner sig i samma land/kommun igen?
Åååh detta är så fruktansvärt frustrerande! Både jag och Anna sitter klistrade framför datorn varje ledig stund och försöker hålla oss uppdaterade om vad fan som händer.
Jenny kom i alla fall iväg idag. Men det var Ryanair, från Stansted. Heathrow verkar vara hårdare drabbat och jag tror dessutom att de tar varningar på lite större allvar. Detta bör man väl egentligen vara tacksam för, det är ju ändå tusentals liv de har i sina händer, men ibland vill man bara ta tag i beslutsfattarna, ruska om dem, dra dem lite i håret och säga "Oi! Take a risk for fuck sake, pussies..."
Mer egoistisk är jag dock när det kommer till juldagen. FYFAN vad jag vill träffa alla mina älskade vänner då. Vem vet när alla befinner sig i samma land/kommun igen?
Åååh detta är så fruktansvärt frustrerande! Både jag och Anna sitter klistrade framför datorn varje ledig stund och försöker hålla oss uppdaterade om vad fan som händer.
Jenny kom i alla fall iväg idag. Men det var Ryanair, från Stansted. Heathrow verkar vara hårdare drabbat och jag tror dessutom att de tar varningar på lite större allvar. Detta bör man väl egentligen vara tacksam för, det är ju ändå tusentals liv de har i sina händer, men ibland vill man bara ta tag i beslutsfattarna, ruska om dem, dra dem lite i håret och säga "Oi! Take a risk for fuck sake, pussies..."
måndag 20 december 2010
Hörde nyss "I'm dreaming of a white christmas" och fick lust att misshandla någon. Irving Berlin behövde visst aldrig flyga dagen före julafton när det var snökaos - det är ett som är säkert.
Denna söndagkväll spenderades i Hyde Park med lilla Londonfamiljen och varm choklad med en shot Bailey's. En fantastisk idé som jag funderar på att sno. I'm gonna be the best mum on the block!
Nu håller vi på och packa och fixa här hemma. Alla ska ut och resa i dagarna: Måndag-Jenny-Kanarieöarna, Onsdag-Anna-Sverige, Torsdag-Julia-Sverige. Och alla är lika oroliga. Kolla bara in den här väderprognosen:
Måndag, onsdag, torsdag. Är det någon som driver med oss? Jag som jobbat så hårt på min karma, är detta tacken?
söndag 19 december 2010
Faan
Jag är fruktansvärt orolig nu. Idag har hur många som helst talat om för mig att jag nog kan glömma att åka till Sverige på torsdag. Alla flygplatser är stängda och det förväntas komma ännu mer snö i veckan. Och här har jag suttit och slagit in paket och rimmat och haft mig, tänk om jag inte ens får vara med familjen på julafton. Rätt taskigt.
Om inte det här fixar sig så kan ni räkna med att jag kommer ta ordet depp-alkoholism (ett ord som jag nog förresten uppfann nu) till helt nya dimensioner. Kommer supa bort hela julafton, spy bort hela juldagen, och resa mig på annandagen som en ny, ärrad, ynklig, människa.
Nu kollar jag på handbollsfinalen på nätet. Norge leder just nu med 18-13 och det suger. Men någon liten del av mig är skadeglad, för jag vill inte att någon svensk ska vara glad om inte jag får vara det. Det är väl rimligt?
Om inte det här fixar sig så kan ni räkna med att jag kommer ta ordet depp-alkoholism (ett ord som jag nog förresten uppfann nu) till helt nya dimensioner. Kommer supa bort hela julafton, spy bort hela juldagen, och resa mig på annandagen som en ny, ärrad, ynklig, människa.
Nu kollar jag på handbollsfinalen på nätet. Norge leder just nu med 18-13 och det suger. Men någon liten del av mig är skadeglad, för jag vill inte att någon svensk ska vara glad om inte jag får vara det. Det är väl rimligt?
lördag 18 december 2010
Frosty the snowman
Idag är det snökaos i London.
Jag åkte till jobbet, köpte varm choklad till mig och min kollega, gjorde tre små snögubbar på vår display och blev hemskickad. Fanns liksom ingen mening för mig att stå där när det snöade så förbannat. Åkte hem och hade städdag med Anna istället och nu sitter jag och slår in julklappar med Gossip Girl i bakgrunden och jul i hjärtat. Och om fem dagar är jag i Sverige - om Gud och vädret så vill. Ni ber väl för mig i år också?
Jag åkte till jobbet, köpte varm choklad till mig och min kollega, gjorde tre små snögubbar på vår display och blev hemskickad. Fanns liksom ingen mening för mig att stå där när det snöade så förbannat. Åkte hem och hade städdag med Anna istället och nu sitter jag och slår in julklappar med Gossip Girl i bakgrunden och jul i hjärtat. Och om fem dagar är jag i Sverige - om Gud och vädret så vill. Ni ber väl för mig i år också?
torsdag 16 december 2010
Tankar och annan skit som fyller mitt huvud idag:
- Jag är helvetiskt nervös inför min hemresa om exakt en vecka. Ska det snöa? Ställs flygen in i så fall? Blir det tunnelbanestrejk? Hur tar jag mig då till Heathrow? Varför är det inte gångavstånd mellan London och Vallentuna?
- SANSLÖST vad skönt det är att få bukt på allt denna julklappsshopping! Igår morse hade jag köpt 0 julklappar till 0 personer för sammanlagt 0 kronor. Idag har jag 18 julklappar till 9 personer för sammanlagt 1900 kronor.
- Bra och mindre bra rim. Har bestämt mig för att rimma på alla mina paket, och när man väl kommer in i det så rimmar tamigfan allt! Visst är det ballt? (exempel på ett av de mindre bra...)
- Svenska butiken vid Baker Street besöks alldeles för sällan av mig. Idag var andra gången på två år. Har nu käften full av plockgodis och imorgon blir det risgrynsgröt till frulle. Då ska ni få se en belåten Julle! (och varsågoda, där kom ett bra!)
tisdag 14 december 2010
Lucia
Hade naturligtvis helt glömt bort att denna mysiga tradition ens existerar, men i morse kom det till mig och jag spenderade morgonen framför datorn och SVT:s luciatåg. Kan vara enda gången jag önskar att jag gick i skolan igen - för att få se, eller allra helst vara med i, ett luciatåg.
Sedan var det jobb (igår var min sista lediga dag fram till 23:e) och efter det hade vi julmiddag med jobbet. På en japansk restaurang. Kändes inte helt rätt, men smakade ljuvligt och var nog jävligt bra för min febriga, förkylda kropp.
Det blev en minimal julklappsutdelning där chefen fick en kaffemaskin och alla anställda fick en julstrumpa proppfull med roligt småplock. Däribland strumpa nummer två, så nu sitter jag inne på ett par riktigt fina yllesockor!
Kul förresten att barndomens klassiska mardrömspresent - yllestrumpan - plötsligt blivit något man verkligen uppskattar, om inte rent av önskar sig.
Jag har dessutom, på inrådan av min mor, önskat mig ett tandläkarbesök i julklapp.
Om ni hittar något sönderbränt övergivet någonstans, så kan det vara min själ. Kanske ligger även min livsgnista samt mitt barnasinne slängt någonstans i närheten. Ni behöver inte återlämna dessa. Spotta lite på dem bara och gå vidare.
Sedan var det jobb (igår var min sista lediga dag fram till 23:e) och efter det hade vi julmiddag med jobbet. På en japansk restaurang. Kändes inte helt rätt, men smakade ljuvligt och var nog jävligt bra för min febriga, förkylda kropp.
Det blev en minimal julklappsutdelning där chefen fick en kaffemaskin och alla anställda fick en julstrumpa proppfull med roligt småplock. Däribland strumpa nummer två, så nu sitter jag inne på ett par riktigt fina yllesockor!
Kul förresten att barndomens klassiska mardrömspresent - yllestrumpan - plötsligt blivit något man verkligen uppskattar, om inte rent av önskar sig.
Jag har dessutom, på inrådan av min mor, önskat mig ett tandläkarbesök i julklapp.
Om ni hittar något sönderbränt övergivet någonstans, så kan det vara min själ. Kanske ligger även min livsgnista samt mitt barnasinne slängt någonstans i närheten. Ni behöver inte återlämna dessa. Spotta lite på dem bara och gå vidare.
söndag 12 december 2010
Moment
Hade förövrigt ett fantastiskt moment igår på väg till båten.
Jenny, Isabel och jag stod i en rulltrappa nere i tunnelbanan när följande händer i rulltrappan bredvid:
Först kommer ett stort gäng "Essex girls", vilka kan beskrivas som Londons motsvarighet till svenska fjortisar. De här tjejerna missbrukar orange-utan-sol, bär tajta klänningar som knappt täcker varken boobs eller nedre regioner, går i klackar som är ca 10 cm högre än vad de klarar av och de skriker konstant. Och det ledsamma är att de oftast är ganska långt över 20.
Först alltså ett gäng sådana, som hängde på varandra och skrek.
Direkt bakom dem står två nunnor. Gravallvarliga.
Därefter två tjocka kvinnor som tagna ur en tysk skidfilm, med stora röda skidjackor, pannband och enorma glasögon. De här kvinnorna tar kort på Essextjejerna och nunnorna och verkar tycka hela situationen är sjukt rolig. De tittar över mot oss och vi connectar för ett par sekunder, de skrattar, gör tummen upp och agerar underbart tantigt.
Jag vet inte om det här gör sig i skrivande form, men det var helt klart mitt livs bästa rulltrappsresa.
Jenny, Isabel och jag stod i en rulltrappa nere i tunnelbanan när följande händer i rulltrappan bredvid:
Först kommer ett stort gäng "Essex girls", vilka kan beskrivas som Londons motsvarighet till svenska fjortisar. De här tjejerna missbrukar orange-utan-sol, bär tajta klänningar som knappt täcker varken boobs eller nedre regioner, går i klackar som är ca 10 cm högre än vad de klarar av och de skriker konstant. Och det ledsamma är att de oftast är ganska långt över 20.
Först alltså ett gäng sådana, som hängde på varandra och skrek.
Direkt bakom dem står två nunnor. Gravallvarliga.
Därefter två tjocka kvinnor som tagna ur en tysk skidfilm, med stora röda skidjackor, pannband och enorma glasögon. De här kvinnorna tar kort på Essextjejerna och nunnorna och verkar tycka hela situationen är sjukt rolig. De tittar över mot oss och vi connectar för ett par sekunder, de skrattar, gör tummen upp och agerar underbart tantigt.
Jag vet inte om det här gör sig i skrivande form, men det var helt klart mitt livs bästa rulltrappsresa.
Söndag i mitt hjärta
Ligger här totalt utslagen efter en väldigt spännande och festlig helg.
I torsdags gick vi på Lejonkungen och den var minst lika bra som förut. Jag grät som ett litet barn när Rafiki sjunger "He lives in you". Helt sinnessjukt bra!
På fredagen var vi bjudna på julfest hemma hos Isabels chef, vilket var en upplevelse. Åkte ut till Richmond och festade i lyxvilla med ca 50 pers över 40. En av dem var drottningens kusin dessutom. Alla var packade och sjöng julsånger. Himla mysigt, och jag fick äntligen spela lite piano. Min bästa terapi.
Fick sova i tre timmar innan jag skulle upp och jobba det förmodligen mest stressiga skiftet i år, blev ganska fet på pengar och drog hem och tog ett bittert farväl av Cajsa som lämnade London. Det sörjde vi genom att gå på 30årsfest på en båt i Temple. Det gungade på bra både av vågor och av alkohol. Det hela avslutades på Roadhouse och sänggång skedde vid 5-tiden.
Skönt då att just idag är min enda lediga dag innan jul, och att det har varit major LÖK hela dagen, och ska så fortsätta. Perfektion.
I torsdags gick vi på Lejonkungen och den var minst lika bra som förut. Jag grät som ett litet barn när Rafiki sjunger "He lives in you". Helt sinnessjukt bra!
På fredagen var vi bjudna på julfest hemma hos Isabels chef, vilket var en upplevelse. Åkte ut till Richmond och festade i lyxvilla med ca 50 pers över 40. En av dem var drottningens kusin dessutom. Alla var packade och sjöng julsånger. Himla mysigt, och jag fick äntligen spela lite piano. Min bästa terapi.
Fick sova i tre timmar innan jag skulle upp och jobba det förmodligen mest stressiga skiftet i år, blev ganska fet på pengar och drog hem och tog ett bittert farväl av Cajsa som lämnade London. Det sörjde vi genom att gå på 30årsfest på en båt i Temple. Det gungade på bra både av vågor och av alkohol. Det hela avslutades på Roadhouse och sänggång skedde vid 5-tiden.
Skönt då att just idag är min enda lediga dag innan jul, och att det har varit major LÖK hela dagen, och ska så fortsätta. Perfektion.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
