What. The. Fuck?

Nu ska ni få höra något sjukt. Inte i klass med frieriet i höstas, men ändå inte jättelångt ifrån.

Ikväll var det taggat för rejäl utgång. Förfest hemma, pubrunda och Notting Hill Arts Club. När vi satt på puben fick jag ett sms från en kille jag träffade på St Patrick's Day. Det är möjligt att ni minns honom, det var en italienare som jag sa var så söt att man bara ville rufsa honom i håret... Han hörde av sig en gång förra veckan men jag kände att trots att han var sådär söt så är jag absolut inte intresserad. Men nu smsade han alltså igen och undrade om jag vill gå ut och ta en drink med honom. I lyckoruset på Champion (London's mysigaste pub, i Notting Hill) med mina fina vänner sket jag helt i att ens svara, varpå vi kutade över till Arts Club och festade järnet.

Precis innan stängning stod jag och snackade med en svensk snubbe. Hans kompis kommer fram för att säga något och vem tror ni att det är? Okej, nu har jag ju lagt upp storyn så att det inte är så fasligt svårt att gissa, men strunt samma. Italienaren! Vi bara stirrade på varandra i chock i flera sekunder innan vi till slut bröt ut i ett asgarv båda två.
Vafan, det finns typ 10 miljoner människor i London. Varför ska jag springa på exakt den killen som bjudit ut mig tidigare samma kväll - och med vilken jag försökt att smidigt få allt att rinna ut i sanden... Någon där uppe skrattar gott åt sitt eget bus nu, det är ett som är säkert.

Bättre blir det inte, de hängde på när vi gick för att köpa lite pommes, och sedan hamnade han givetvis på samma buss som vi. Det hela avslutades med en kram, en puss på kinden och ett "See you soon! I hope..?"
Kunde inte svara annat än "Yeah definitely!"

Fan också.

Men skit i det. Kvällen var ändå strålande! Arts Club var bra som 17 och vi hamnade i den klassiska dimman som bara uppstår just där. Man hamnar som i trans, bryr sig inte om något annat än dans dans dans. Det är underbart.

Sedan hem, en kopp te, och nu är Malin påväg till Paris. Hastigt och lustigt. C'est la vie!