Denna dagen ett liv

Nej men hej, här ligger jag och har det mysigt! Med te, gifflar och en ny asgullig lampa. Det krävs så lite ibland hörrni. En mysig lampa och man är glad som ett litet barn på julafton. Eller som... mig på julafton.

Vår Ikea-dag blev till ett riktigt äventyr. 12 möttes vi (Anna, Jenny, jag) i Tottenham Hale för att ta oss tillsammans till Ikea. Det går direktbussar från tunnelbanestationen och resan tar ungefär 5 minuter. 1 timme och 15 minuter senare var vi framme. Man kan väl säga som så att där ute på landsbygden (zon 3) gör de lite som de vill. Även kollektivtrafiken.

Nåväl. Vi har ju ingen tid att passa, tänkte vi glatt och inledde besöket med köttbullelunch.

Sedan gick vi den obligatoriska pilgrimsvandringen genom Ikeas underbara värld under skratt och glada utrop. Plockade på oss allt möjligt nödvändigt och onödvändigt.
Jag kan ärligt säga att jag inte har någon aning om vad som ligger i den stora blå kassen bredvid min säng. Orkar inte kolla nu heller, det får bli en kul överraskning imorgon bitti.

Strax före 17 var vi klara och gick ut för att ta direktbussen tillbaka till stationen. Efter ungefär 20 minuters väntan kom en buss men den chauffören ville inte köra mer den här dagen utan hänvisade till nästa buss som skulle komma klockan 18.

Nåväl. Vi har ju ingen tid att passa, tänkte vi lite småirriterade och passade på att gå till Tesco och handla med oss mat till våran kommande tacoskväll.

Kom tillbaka lagom till 18 och ställde oss i kön som bildats vid busshållplatsen. Vi visste att bussen tog 15 pers och YES, i kön stod 14 (med oss inräknade). Men när bussen kom så var det tre personer som inte förstod vad kösystem innebär utan gled in före oss vilket innebar att alla kom med UTOM Jenny, Anna och jag. Vi var lite osvenska och började faktiskt klaga och Anna hade till och med så mycket stake att hon klev på bussen och sa till de tre fuskarna att "Hey, we have been waiting since five. You came here after us and you know it!". Men de jävlarna vägrade gå av. Gissa hur många förbannelser vi kastade över dem och deras familjer när bussen rullade iväg utan oss.

Nåväl. Vi har ju ingen tid att passa, tänkte vi riktigt jävla förbannade och väntade 50 minuter på nästa buss.

Den kom vi med. Sen var det en massa tunnelbaneåkande innan vi till slut landade helt utmattade i Anna och Jennys (skitfina!) lägenhet i Tufnell Park.
Då hade våran hemresa tagit tre timmar. Tur att vi inte hade någon tid att passa i alla fall.

Och tur att kvällen slutade himla bra då med tacos och trevligt skitsnack. Helt plötsligt var klockan 23 och ingen av oss förstod hur det gått till. Jag lassade på mig alla mina nya saker och begav mig hemåt och här är jag nu. Att tunnelbanespärren stängdes en sekund för tidigt och att jag fastnade i den med alla mina grejer och att en spärrvakt fick bända isär dörrarna för att jag skulle komma loss behöver vi inte tala om. Det kändes bara som grädde på moset.

Men nu är det bra. Som sagt, ny lampa, jag kan ICKE klaga!