aj

Min plan misslyckades radikalt, vaknade nyss upp med datorn öppen och sovandes på kudden bredvid mig. Ville egentligen inte väcka honom, han var så söt när han sov, men jag ville ju blogga. Har ett ytterst viktigt ämne att ta upp:

Jag tycker livet hittills har behandlat mig rätt schysst. Jag behövde inte jobba som barn, har aldrig blivit slagen eller våldtagen, har alltid haft tak över huvudet och mat på bordet osv osv. Men ibland känner jag mig dock fruktansvärt orättvist behandlad - dagen efter alkohol. Jag lovar att nästan alla som läser detta skulle vaknat upp idag (efter min utekväll igår) med ett leende på läpparna och KANSKE en liten bebishuvudvärk.
Mitt huvud har bestämt sig för att långsamt men plågsamt avrätta mig idag. Jag förstår inte varför det är såhär. Så full var jag absolut inte igår! Jag kan leva med att vara svinbakis om jag varit svinfull, må som man förtjänar och allt det där, men det här är ju bara hemskt orättvist.

Okej det ÄR ändå värt det eftersom jag hade en mycket rolig kväll, men kom igen?
Det känns däremot rätt acceptabelt eftersom jag inte börjar jobba förrän 15.30. Gissa vilket läge jag inte kommer lämna tills dess? Horisontellt.