Skärpning.

Nu har Helene inte bloggat på 23 dagar. Och minst 20 gånger har jag kollat och mötts av det där tråkiga inlägget om kedjemeddelanden.
Helene! Ska jag sluta gå in på din bloggjävel eller tänker du börja bry dig om dina stackars trogna läsare någon gång?
Jag bara ger och ger, men jag får ingenting tillbaka. Det känns som att du inte SER mig. Varför gör vi aldrig något kul nu för tiden? Det känns inte bra det här. Inte bra alls.

Trick or treat? Treat..

Idag råkade jag ut för min första olycka på jobbet. Jag leker ju dagligen med både kniv och sax så jag har bara väntat på den dag då jag skulle skada mig. Vet ni vad som hände?
Jag skar mig på ett värmeljus.
Så jävla ocoolt.
Ett litet litet jack i långfingret blev det, som blödde på rätt bra en liten stund, men ändå. Ett värmeljus. Sjukt töntigt. Vill ju spräcka ögonbrynet eller nåt annat häftigt. Fan!

Idag är det Halloween och London kokar. Men det gör icke jag. Hade planer på en utekväll med A.J (Anna och Jenny får nog heta så i fortsättningen, orkar inte skriva "Anna och Jenny" hela tiden. Plus att det för tankarna till Backstreet Boys, vilket känns viktigt!) men vi bangade alla tre. För trötta. Och så känner jag att det är på sin plats att jag börjar hålla i mina pengar nu. Särskilt efter en 20-pundsmiddag med Juanito igår kväll. 20 pund VAR. Det är kul att vara livsnjutare men någonstans måste man ju dra en gräns.

Ps. TACK Sara för tipset! Efter 3 månaders väntan fick jag plötsligt Spotify på 3 minuter. Tacktacktack!

Spotifuckingfy

Så länge jag kan minnas har jag gått runt och frågat så gott som alla jag sett om de har några invites på Spotify som de vill dela med sig av. Har såklart bara mötts av "nej", annars hade jag ju inte behövt skriva detta.
Så en kort tid innan jag åkte till London så accepterade jag att jag skulle behöva gå den lite längre och jobbigare vägen, så jag ställde mig i den där himla mailkön och väntade.

Jag har fortfarande inte fått svar!

Jag kan inte mycket om sånt här, men ska det verkligen ta så här lång tid? Jag kom hit för 72 dagar sedan och jag signade väl upp mig åtminstone en vecka innan dess. Sjukt långt med andra ord. Ska man behöva vänta ett kvartal för att få det där jävla spotify? Jag vet att så gott som alla idioter som läser det här har fått sitt spotify genom sån där inbjudan, men är det någon som gick den långa hederliga vägen som kan säga om detta är normalt eller om jag gjort nåt fel?
Tack och hej (ska inte skriva leverpastej för då blir jag bara sugen på det. Åh nej!)

God morgon!

Klockan är kvart över tio och jag har redan hunnit vara på banken och betala min hyra och på vägen tillbaka råkade jag köpa en assnygg kappa. Den är från Principles Petite (nicka och säg "åh fan" och låtsas att ni känner igen märket, så gör jag) och kostar egentligen 89 pund men på lilla gypsymarknaden i Bethnal Green fick jag den för 40. Säkert nåt skit med det hela, men det struntar jag i. Jag har en ny jättefin kappa!

Idag jobbar jag faktiskt, fast inte förrän 15.30. Så nu... Couples Retreat!

God dag!

The light of my life

Jag är ledig idag också och har haft en väldigt skön dag än så länge. Var först på banken och fixade klart med mitt bankkonto (bankkonto! Jag bor verkligen här!) och sedan bjöd jag över Dorra på lunch. "Wohooo nu ska du få smaka på svenska köttbullar" jublade jag, tills vi insåg att köttbullar innehåller 28 % fläsk. Och det får hon inte äta eftersom hon är muslim. Förmodligen världens minst seriösa muslim, men muslim. "Det är ju bara 28 procent" mumlade jag men blev starkt nedröstad. Så vi gick till tesco och köpte räkor och sallad och snodde ihop en... Kan ni gissa? Räksallad. Det var gott. Men det var ju inte köttbullar. Fast å andra sidan, mer köttbullar till mig! Yes!

Min plan för kvällen är att ligga i min säng och se på film HELA kvällen. Inte röra mig ur fläcken. Det befinner sig en colombian någonstans i den här stan som vill träffa mig ikväll men det är tveksamt om han får det. Jag är lite förkyld, har ont i halsen och en brutal finne på näsan. Då lockar hemmakväll allra mest! Så är det ju.

Slutklämmen på det här hattiga inlägget blir en bild på min nya älskling. Exakt hur materialistisk är man om man på allvar behandlar en lampa som ett barn, en kärlek, en livskamrat? Jag är verkligen löjligt förälskad i den här lilla filuren. Knubbig heter modellen och Jennifer heter min. Titta vad mysig hon är! Då och då sneglar jag på Jennifer där hon står i all sin prakt på mitt nattduksbord/nattygsbord (båda verkar vara korrekt!?) och stryker henne försiktigt över ryggen. Sedan återvänder jag till Steven (min dator) och låter Jennifer fortsätta med det hon gör bäst. Lysa upp mitt liv.

Denna dagen ett liv

Nej men hej, här ligger jag och har det mysigt! Med te, gifflar och en ny asgullig lampa. Det krävs så lite ibland hörrni. En mysig lampa och man är glad som ett litet barn på julafton. Eller som... mig på julafton.

Vår Ikea-dag blev till ett riktigt äventyr. 12 möttes vi (Anna, Jenny, jag) i Tottenham Hale för att ta oss tillsammans till Ikea. Det går direktbussar från tunnelbanestationen och resan tar ungefär 5 minuter. 1 timme och 15 minuter senare var vi framme. Man kan väl säga som så att där ute på landsbygden (zon 3) gör de lite som de vill. Även kollektivtrafiken.

Nåväl. Vi har ju ingen tid att passa, tänkte vi glatt och inledde besöket med köttbullelunch.

Sedan gick vi den obligatoriska pilgrimsvandringen genom Ikeas underbara värld under skratt och glada utrop. Plockade på oss allt möjligt nödvändigt och onödvändigt.
Jag kan ärligt säga att jag inte har någon aning om vad som ligger i den stora blå kassen bredvid min säng. Orkar inte kolla nu heller, det får bli en kul överraskning imorgon bitti.

Strax före 17 var vi klara och gick ut för att ta direktbussen tillbaka till stationen. Efter ungefär 20 minuters väntan kom en buss men den chauffören ville inte köra mer den här dagen utan hänvisade till nästa buss som skulle komma klockan 18.

Nåväl. Vi har ju ingen tid att passa, tänkte vi lite småirriterade och passade på att gå till Tesco och handla med oss mat till våran kommande tacoskväll.

Kom tillbaka lagom till 18 och ställde oss i kön som bildats vid busshållplatsen. Vi visste att bussen tog 15 pers och YES, i kön stod 14 (med oss inräknade). Men när bussen kom så var det tre personer som inte förstod vad kösystem innebär utan gled in före oss vilket innebar att alla kom med UTOM Jenny, Anna och jag. Vi var lite osvenska och började faktiskt klaga och Anna hade till och med så mycket stake att hon klev på bussen och sa till de tre fuskarna att "Hey, we have been waiting since five. You came here after us and you know it!". Men de jävlarna vägrade gå av. Gissa hur många förbannelser vi kastade över dem och deras familjer när bussen rullade iväg utan oss.

Nåväl. Vi har ju ingen tid att passa, tänkte vi riktigt jävla förbannade och väntade 50 minuter på nästa buss.

Den kom vi med. Sen var det en massa tunnelbaneåkande innan vi till slut landade helt utmattade i Anna och Jennys (skitfina!) lägenhet i Tufnell Park.
Då hade våran hemresa tagit tre timmar. Tur att vi inte hade någon tid att passa i alla fall.

Och tur att kvällen slutade himla bra då med tacos och trevligt skitsnack. Helt plötsligt var klockan 23 och ingen av oss förstod hur det gått till. Jag lassade på mig alla mina nya saker och begav mig hemåt och här är jag nu. Att tunnelbanespärren stängdes en sekund för tidigt och att jag fastnade i den med alla mina grejer och att en spärrvakt fick bända isär dörrarna för att jag skulle komma loss behöver vi inte tala om. Det kändes bara som grädde på moset.

Men nu är det bra. Som sagt, ny lampa, jag kan ICKE klaga!

Det sitter en pojke på månen

Jo men det var så sant, jag är ju en av de stackarna som alltid blir bakis. Note to self: Drick inte om du har planer dagen efter. Som om det var någon nyhet.

Dagar som denna tänker jag alltid på Filippa Bark när hon ska på Idol och sprayar på sig en massa deo.

"Jag är allergisk mot deo. Riktigt allergisk mot deo. Jag visste att jag var det, men jag trodde att det inte skulle betyda något den här gången... Men det betyder något."



Exakt så känner jag mig. "Jag trodde att det inte skulle betyda något den här gången. Men det betyder något."
Idiot.

Plus att jag dessutom vaknade upp med halsont. Mindes någon gammal huskur och sprang ner och gurglade med saltvatten. Halsontet försvann inte, men ett par fina kväljningar lyckades jag skapa. Kanonkul.
Bytte till citronte med honung (som jag snodde från någon av mina house mates) och det känns mycket bättre.
Nu fattas bara att stilla min rivande hunger, men jag har NOLL mat hemma. Tur då att jag har donken 2 minuter från mitt hus. Och ännu mer tur att om ett par timmar kommer jag få äta köttbullar på Ikea. Då är allt förlåtet känner jag.

Shaggy

Just det!

Kvällen avslutades kalasfint också med att ett riktigt charmtroll försökte flirta upp mig på bussen hem.

Han (drygt 35årigt äckel): Hello
Jag: Hello
Han: What's your name?
Jag: Julia, and yours?
Han: Paul (eller något annat, hemskt otydligt!)
Tystnad
Han: Where are you going?
Jag: Home.
Tystnad
Han: Do you shag?
Jag: Pardon?
Han: Do you shag?
Jag: Whaaah?
Han: Do you shag?
Jag: Do I shag!?
Han: Yeah, do you fuck?
Jag: No.
Han: Oh. Ok. Och kliver genast av bussen.

Jodå, jag älskar London och jag blir nog kvar här för evigt.

Nu tycker ni säkert att det är alkisvarning på mig men...

... den här måndagskvällen medförde en ytterst oväntad fylla. Kanske inte egentligen eftersom jag skulle umgås med Dorra, men SÅ pass fulla hade vi nog inte tänkt att bli.

Hursom. Mötte upp min kära fransyska efter jobbet, köpte mat och vin och åkte hem till henne. Körde vårt gamla vanliga race med skitsnack, kärlekssnack, alkohol osv. Men denna afton tog vinet hårdare än någonsin.

Vi bestämde oss plötsligt för att vi MÅSTE ut och dansa, varpå vi slängde på oss jacka och mössa och gick ut. Vi hann så långt som till närmsta turklivs innan vi insåg att nä, måndagar är det nog fan inget drag nånstans. Så istället gick vi då in på detta turklivs och köpte ÄNNU en flarra vin och gick hem till Dorra igen och fortsatte vår privata fest med dans och deeptalk.

Det slutade med att vi båda satt och grät över att hon åker hem på fredag.

HELT helt seriöst. Jag kan nämna de människor jag verkligen älskar på 20 sekunder, och då är hon faktiskt med på listan. Det är absolut hjärtekrossande att min bästa vän i London försvinner om 3 dagar. Alldeles fruktansvärt. Om det finns en gud så kommer Dorra tillbaka efter jul. Och då har vi redan bestämt att vi ska bo i en lägenhet tillsammans med vår engelsman Matthew och vår hund (to be) Schtrumpf. Smurf på franska om ni minns..?

Nu ska jag sova av ruset för imorgon förmiddag är det Ikea som gäller med mina kära svenskinnor. Längtar redan så jag nästan dör.

God natt!

Bästa dagen

Julafton och fjärde februari i all ära, men bästa dagen på året måste nog ändå vara dagen då man ställer om till vintertid. Först och främst för att vintertid är ett väldigt fint ord - som ger mig en mysig känsla i magen - men mest såklart för att dagen blir alldeles fantastiskt lång och härlig. Man vaknar vid 10-tiden men då är klockan bara 9. Och vips så blev dagen längre! Underbart!

Ett dygn i (ett fåtal) bilder

Oreosdrink till efterrätt på Fridays. Brainfreeze.

Underbar bild! Jätteobekväm Jenny framför alldeles för bekväm shotpojke.

Våra skuggor på ultimat söndagsaktivitet. Mata duvor i Hyde Park.

Vafan?

Älskhata såna där kvällar när allt går fel men ändå rätt. För att vara lite härligt luddig.

Drack som en jävla kamel men blev aldrig riktigt full och känner än så länge inte av någon bakishet. Den här dagen när jag verkligen kunde vara bakis eftersom jag är ledig. Guds vägar äro outgrundliga.

Började kvällen på Fridays med Jenny och Anna. Hade sparat mig hela dagen och det var fantastiskt gott. Blev så mätt så jag trodde jag skulle dö. Och kläderna som satt så fint i början av kvällen kändes med ens mycket tajtare. Men det spelar ju ingen roll eftersom jag har pojkvän. Och eftersom han och hans soldater bangade på lite svenskhäng så fanns det ju verkligen INGEN jag behövde vara snygg för. Trist liv.

Lägger ni märke till bitterheten? Jojo, det är en sån dag idag tydligen.

Efter Fridays rullade vi (tjocka. av all mat. ni hajar.) till Tiger Tiger. Kvällens bästa var att helt plötsligt hade man ställt tillbaka klockan så när vi åkte hem - helt färdiga - var klockan bara 2.

Idag är den diffusa planen att åka till Hyde Park och mata duvor med tjejerna (orkar inte skriva Anna och Jenny hela tiden). Köpa med oss lite pizza eller mc donalds och bara dö i gräset. Perfekt söndag känner jag.

När jag och Fanny fortfarande var oerfarna Londonrookies tog Elin och Joel med oss till Hydan på duvmatning och det tyckte jag var så mysigt så nu vill jag föra traditionen vidare.

Voila!

Nu tyckte jag att det var så kul att ta bilder på min plånbok så jag fortsatte lite till.

Titta vad hemtrevligt det ser ut! Där kan ni mycket vagt skymta mina fina bröder som har fått viktigaste platserna. Lite trångt kanske, bland alla mina tjugolappar. Och titta där, mina bröst i bakgrunden. Vänta nu, jag tror jag kan ha fått till den perfekta bilden här. Tänk alla som försökt, och så är det lilla JAG som lyckas! Med min gamla webcam. Ja, jag säger då det.

Ja Johanna, jag vet att dina föräldrar läser, men så länge jag inte outar dig på något sätt så var det ju okej, eller hur?

The gambler

Det här var lite intressant tycker jag. Håller på att inreda min nya fina plånbok som förresten ser ut så här:

Kommer till alla mina kort och bestämmer att så många som 7 kort får flytta över till den nya lyan. Här har vi gänget:

Boots (apotek/skönhet/allt mellan himmel och jord), Körkort (tungt men ack så icke välandvänt), Mc Donald's discount card (ack så välanvänt), European health insurance card, Swedbank, Tesco clubcard (som ICAkort fast här!). Men kan ni gissa vad det guldiga kortet är för något? Nej vet ni vad, det kan ni nog aldrig!

Tadaaa!

Detta är ett medlemskort på ett stort och mycket fancy kasino på Leicester Square. Har ni svårt att föreställa er mig på ett kasino? Tro mig, det har jag också. Jag följde med EN gång som stöttande flickvän, men var tvungen att skaffa mig ett medlemskap för att ens få komma in. Vi var där i fem minuter, förlorade 15 pund (HANS pengar, inte mina!), gick därifrån utan att dricksa i garderoben och jag bjöd på en tröstglass på Burger King. Det var det äventyret. Förevigat med ett guldkort som nu har en given plats i plånkan.

Portobello

Underbar dag.
Vaknade utvilad, kikade ut genom fönstret och möttes av klarblå himmel - fint. Åt mysfrukost och stack sedan till Notting Hill där jag mötte Anna och Jenny. Lärde dem allt jag kan om Portobello och fick även med mig en svinfin plånbok där jag ska ha alla mina jättemånga pengar - woho!

Vi lunchade på Zizzi och efterrättade med glass på donken innan jag stack iväg till jobbet.
Alla gamla londonbor, märker ni hur hårt jag jobbar nu på att göra er avundsjuka? Funkar det? Vill ni komma hit? Gör det då!

JtotheOtotheHtotheAtotheNtotheNtotheA

Nu är jag alldeles glad och varm i hela kroppen efter en lång kvälls skypande med Joe & Joe.

Det är skönt att bli påmind ibland om att ni fortfarande finns kvar någonstans där ute och att ni är er lika. På ett mycket bra sätt alltså. Och jag saknar er något oerhört.

Imorgon jobbar jag kväll så på dagen tänkte jag passa på att visa mina nya lärjungar Portobello. Lovely! Så det får bli godnatt på det. Eller rättare sagt, det får bli en film på det och så sömn om några timmar, kanske. Hej svejs!

Näradödenupplevelse

Eller som Döden själv skulle ha sagt: En näraChuckNorrisupplevelse.

Något jätteläskigt hände alldeles nyss. Jag höll i en tekopp full med kokhett vatten och så blev jag tvungen att nysa. Hajar ni? Jag hade kunnat skålla sönder hela min kropp! Men gudskelov så klarade jag mig. Jag kan tydligen hålla resten av kroppen tillräckligt stilla när jag nyser. Alltid bra med nödvändiga skills.

Sånt här får en verkligen att inse hur kort och osäkert livet är. Närsomhelst kan det bara ta slut. Vi borde alla ta lärdom av detta och leva i nuet, fånga dagen, carpe diem!

Tvärtomstaden

Jag har upptäckt ännu en grej som är tvärtom i London jämfört med i Sverige.
Har ni någonsin tänkt på att "ledstången" i rulltrapporna går lite snabbare än själva trappan? Så om man står i rulltrappan och håller i ledstången, eller vad det bör kallas, så upptäcker man snart att handen kommit lite längre bort ifrån kroppen än den var från början.

I London är det naturligtvis tvärtom. Här går trappan snabbast. Här lägger man handen på ledstången och efter ett par sekunder har man hamnat i en jättekonstig position, med handen bakom kroppen istället. Och så känner man sig litelitegrann som en idiot när man måste lägga om handen för att slippa armbåga personen bakom. Men det är bara om man är en väldigt nojjig person. Som jag.

Det var bara det jag ville säga. Nu ska jag sova underbart gott, för imorgon måste jag vara pigg och alert. Dels till jobbet såklart, men mest för att jag bokat in skype med mina fina Johannor hela kvällen. Perfekt aktivitet på en torsdagskväll känner jag! Goder afton.

Benprotes

Det var ett himla bloggande såhär på morgonkvisten, jag vet.
Kom bara på en hemskt kul grej. I fredags var jag ju ute och svängde mina lurviga med Anna och Jenny och då hände roligaste saken på länge.
Började dansbattla lite med nån random kille. Jag körde nån cool rörelse, han körde nån cool rörelse, jag körde ännu en cool rörelse, och han skruvade av sig sitt högra ben och svingade runt det i luften.

Fick minst sagt se mig besegrad. Men herregud. Den chocken.
Och fruktansvärt kul eftersom en av mitt livs roligaste stunder var förra sommaren på Gotland när Sissela låtsades ha benprotes för att slippa dansa med nån random.
Liksom samma sak fast tvärtom. Fantastiskt.

Nu ska jag kila ner till banken och försöka skaffa mig ett konto. Inte alls lika kul. Hejhej.

En tisdag

Gårdagen var förresten underbar. Efter lång frulle och "Låt den rätte komma in" tog jag med mig min förvirrade skalle in till Trafalgar Square där jag mötte upp mina nya riddare, Anna och Jenny. Vi lunchade på Pret och gick sedan till mitt gamla donk och åt glass och letade jobb åt dem på nätet.
Bestämde att vi skulle kolla om Hamleys (skitstor leksaksaffär) hade några jobb så vi knallade dit. På vägen dit köpte jag en ny parfym så nu slipper jag lukta bajs.

Jag lekte guide och visade vart Oxford Cirkus ligger och sedan hamnade vi på ännu ett donken, där vi satt tills Juan ville träffas och ge mig lite grejer. De kommer bli utkickade ur sitt hus väldigt snart så jag har erbjudit honom en plats i min lilla högljudda säng. Inget sex. Punkt.
Anyway, vi mötte Juan, Jamie och Christian och de blev genast förälskade i Anna och Jenny. Fördel Sverige, hela jävla tiden!

Jag fick släpa hem Juans och Jamies datorer och deras pass, så är det någon som vill köpa så är det bara att säga till. Jag säljer allt skitbilligt!
Mötte sedan upp min fantastiska Dorra på middag, vin och öl. Vi hade som vanligt pissroligt och det krossar mitt hjärta att hon ska lämna mig om 8 jävla dagar.
Det är det största minuset med den här staden. Man träffar folk, blir kära/kompisar men man vet att det inte kommer vara för evigt. Det är väldigt jobbigt att ha en deadline på en relation.

Ramlade hemåt vid 12-snåret och slängde igång Yrrol varpå jag somnade gott. Fin dag.

Upp och ner, ner och upp

Jag har fruktansvärd beslutsångest nu. Om många grejer, men jag väljer att skriva om en. Den där jävla modellgrejen. Jag kände mig ganska nöjd igår efter att ha tackat nej "De ska fan inte få mina pengar mohaha!"
Men ju längre dagen gick desto mer tänkte jag på det och började känna att det kanske inte var rätt beslut trots allt. Och sedan pratade jag med Juan och Jamie och de verkade tycka att jag var körd i huvudet. Jamie sa "Jag kan betala de där 100 så får jag 20 procent av allt du tjänar sen!" och "Vafan, de kommer fixa hår och make-up för 100 pund. Mitt ex pröjsade 150 pund för hår och make till vårt bröllop! Och så får du ju några snygga bilder som du kan ge till dina föräldrar, eller till Juan! Fast han vill ju bara ha nakenbilder iofs..."
AAH varför kan folk inte alltid hålla med mig om jag har fattat ett beslut? Även om det är ett korkat beslut.
Nu överväger jag att svälja min enorma stolthet, ringa tillbaka och fråga om det är försent att ändra sig.
Men samtidigt så är jag absolut livrädd för hela grejen också. Jag tror verkligen inte jag hör hemma framför en kamera. Inte professionellt åtminstone.

Jävla velande hela tiden!

Men så tycker jag ändå att det är lite härligt faktiskt. Oavsett om det är bra saker eller dåliga, det händer i alla fall mycket i den här staden. Och känslorna flyger runt av bara fan i kroppen hela tiden, upp och ner. Men då vet man i alla fall att man lever.

Dagen då jag tackade nej till kändisskap

Haha shit! Fick precis ännu ett samtal från den där modellgrejen (ja de ringde även igår).
Nån kille med väldigt homosexuell röst babblade på om hur bra detta var och alla jobb han skulle försöka fixa åt mig och vilka ENORMA pengar detta skulle innebära. Obs, det var inte bara modellgrejer, utan även statistroller och sånt. (Han nämnde bland annat Hollyoaks! HAHA ett skitprogram som Johanna, Helene och jag följde slaviskt i Spanien)

Hursomhelst, det lät ju hemskt bra det där, och klart jag var intresserad. Men så kom han till slut fram till att de behövde professionella bilder på mig till sin hemsida och att jag själv skulle bli tvungen att betala 100 pund för copyright på bilderna.
Det kände jag INTE för. Han tyckte nog jag var helt dum i huvudet. "But Julia, you have to spend money to make money" Blablabla
Nej. Tillbaka till det jag skrev tidigare. Jag vill inte få ett "nej tack" på något jag inte ens bett om. Och då DESSUTOM något jag betalat 100 pund för. (1200 kronor)

Tänk: Jag åker och tar "modellbilder" (bara det känns fruktansvärt löjligt, jag skulle vara oerhört obekväm framför en kamera på det viset), betalar 100 pund, åker hem, väntar, ingenting händer. MISSLYCKANDE!

Så DÄR var äventyret slut. Men nu kan jag ju ännu mer säga att jag tackat nej till modelljobb. Och statistjobb och hela köret.

Hörrni, kommer ni ihåg den där gången då jag tackade nej till att bli känd, filthy rich och leva ett liv i glamour? High Five!

Hehe

Någon fyllekaja bröt sig visst in på min blogg inatt. Pinsam tjej. Jag har sagt upp all kontakt med henne nu så vi slipper henne i framtiden. Skönt va?
Så, töm och glöm.

Blablafuckingbla

En bra sak är i alla fall att jag har två dejter inbokade imorgon. Först med Anna och Jenny, och sedan med Dorra.
Så då kommer jag tack och lov få snacka av mig med några bra och kloka peeps. Nu gäller det bara att överleva natten, så löser det sig nog.
Vad fan är det som har hänt, tänker ni kanske. Lugn, det är egentligen ingen stor grej. Bara för mig. Äsch gå och lägg er! Sover ni redan? Jaha, men då går väl jag och lägger mig då!

Obs, jag skrik-visslar pippimelodin just nu. Hör ni mig? Varför kommer ni inte?
Jaja, gå och lägg mig var det ja. Godnatt igen.

JÄVLAR!

Man tror att man är så jävla stark och att "om jag bestämt mig för något så håller jag mig till det". Blablabla.
Men ICKE! Just nu vill jag bara kräkas (på riktigt, jag mår jävligt illa) och sen vill jag hänga mig alternativt sova för evigt. Den lilla lilla respekt jag fortfarande hade för mig själv är helt borta.

Jag ber om ursäkt för ett sånt här inlägg, är inte direkt ett fan av den här sortens skriverier själv, men nu är det som det är. Hade jag varit hemma hade jag ringt någon av er (ni är ett par stycken på den listan) och gråtit och svurit över mig själv, så hade ni andra sluppit detta värdelösa tråkiga jävla inlägg. AAAAAAH! Godnatt. Till er, jag kommer nog aldrig somna. Bajs.

aj

Min plan misslyckades radikalt, vaknade nyss upp med datorn öppen och sovandes på kudden bredvid mig. Ville egentligen inte väcka honom, han var så söt när han sov, men jag ville ju blogga. Har ett ytterst viktigt ämne att ta upp:

Jag tycker livet hittills har behandlat mig rätt schysst. Jag behövde inte jobba som barn, har aldrig blivit slagen eller våldtagen, har alltid haft tak över huvudet och mat på bordet osv osv. Men ibland känner jag mig dock fruktansvärt orättvist behandlad - dagen efter alkohol. Jag lovar att nästan alla som läser detta skulle vaknat upp idag (efter min utekväll igår) med ett leende på läpparna och KANSKE en liten bebishuvudvärk.
Mitt huvud har bestämt sig för att långsamt men plågsamt avrätta mig idag. Jag förstår inte varför det är såhär. Så full var jag absolut inte igår! Jag kan leva med att vara svinbakis om jag varit svinfull, må som man förtjänar och allt det där, men det här är ju bara hemskt orättvist.

Okej det ÄR ändå värt det eftersom jag hade en mycket rolig kväll, men kom igen?
Det känns däremot rätt acceptabelt eftersom jag inte börjar jobba förrän 15.30. Gissa vilket läge jag inte kommer lämna tills dess? Horisontellt.

Jag hade rätt

Det blev en goooood night.
Det har hänt roliga saker, och vem vet, kanske rentav livsavgörande. Vi får se. Jävligt nöjd i alla fall. Och Anna och Jenny passar mig som en skräddarsydd handske, har så jävla kul med dem!

Nu ligger jag återigen i min säng och försöker nyktra till, annars blir jag så förBANNat bakis imorgon ju.

Gonarre!

I gotta feeling, that tonight's gonna be a good night

Mitt i göra-iordning-mig-stressen passar jag på att slänga upp ett tagg-inlägg.
Ikväll ska jag välkomna Anna och Jenny till London på riktigt. Middag och alkohol på nån pub i Soho och sedan Zoobar baby! Yeehaaa!

Årets skämt

Lova att inte skratta nu. Seriöst, jag övervägde att inte skriva något om detta av rädsla för att ni skulle hånskratta mig rätt i ansiktet. Men nu skriver jag det i alla fall.

Häromdagen när jag var på en av mina små ensamma shoppingrundor stoppade en tjej mig vid Oxford Circus och frågade om hon fick ta kort på mig till en modellagentur. Hon tog mitt nummer och sa att några agenter (?) skulle kolla bilderna och om de gillade mig så skulle de ringa.

HÖHÖ tänkte jag och knallade därifrån med den dagens roliga historia. Mötte upp Juan efteråt och han tog det lika oseriöst som jag, började snacka om folk som luras och trafficking och såna grejer. Dock medgav han att det vore coolt med en flickvän som är modell, men sedan skrockade vi båda åt det absurda i det hela och återgick till verkligheten.

Men så igår upptäckte jag ett missat samtal och ett sms från den där agenturen på min mobil och de bad mig kontakta dem. Jag skrev tillbaka och frågade vad det gällde och i morse fick jag ett sms där de frågade om jag var intresserad av att komma på intervju och så bad de om min längd, klädstorlek och tidigare erfarenhet framför kamera.

Där tyckte jag det fick räcka med det här lilla äventyret.

1. Jag kände inte för att få ett "HAHA oj då!" som svar när jag skickat mina uppgifter.

2. Jag ville inte orsaka att den där stackars tjejen som "upptäckte" mig skulle få sparken, vilket hon säkerligen skulle fått om de upptäckt att hon castat en tjej på 1.62, (och alla andra saker som talar emot att yours truly skulle kunna vara modell!)

Alltså, säga vad man vill om mig, men en modell kommer jag aldrig bli.

Men på det här viset så slipper jag få ett "tack, men nej tack" på något jag inte ens bett om, PLUS att jag om några år kan berätta för folk att jag tackade nej till ett modellkontrakt.
Tiden modifierar ju sanningar som ni säkert vet.

Sverige - shalalalala!

Idag efter jobbet tog jag 24:an (min gamla älsklingsbuss, MYCKET kärt återseende) till Camden där jag mötte Anna och Jenny. Två gamla bekanta från Walléntuna som tagit sitt pick och pack och flytt till London precis som en annan. Vi gick till mitt nya favorithak - mysig pub med billig och GOD mat - och satt där i en sisådär 5 timmar och drack öl, åt middag och snackade skit. Himla trevligt och jag är riktigt glad att de flyttat hit faktiskt. Kul med lite skönt svenskt häng ibland trots allt.

Nu tänker jag sova. Kvart i elva, FATTARU vad tidigt!? Men som vanligt kommer jag ju antagligen slänga igång ett avsnitt av Hipp Hipp eller Scrubs och så kommer min nuvarande trötthet försvinna så jag kommer inte sova på flera timmar i alla fall. Jag är lite dum på det viset ibland.
Men godnatt så småningom!

Aldrig fucking nöjd!

Haha jag tänkte nyss Undrar vad alla där hemma gör en söndagskväll som denna. Det är tisdag..?

Jaja skit i det nu. Anledningen till att jag skriver dagens femte (!) inlägg är för att berätta lite om mitt element. Nu antecknar alla intresseklubbsmedlemmar febrilt gissar jag?

Det har varit SVINkallt i mitt rum och i hela huset ända sedan jag flyttade in. Ibland har det banne mig blåst kalla vindar på mig när jag ligger i sängen fastän fönstret är stängt. Jävla fuskbygge!

Och jag har vridit och skruvat och pillat överallt på mitt element med det har inte hänt nånting. Men så idag, plötsligt, när jag låg här och frös som bäst, så började elementet att fungera. Hallelujah, tänkte jag ett par ögonblick innan jag märkte att elementet är lite VÄL varmt. Men vrida, skruva, pilla funkar inte nu heller. Fast åt andra hållet alltså. Så nu är mitt rum äckelvarmt i stället. Och jag är lite rädd för att öppna fönstret för då kanske elementet känner av det och tar i av bara satan så sängen, som står alldeles jämte elementet, tar eld.

Jaja skit i det nu.
Kolla vad mysigt jag har det här istället, i värmen.


Detta lilla kalaset efter ett annat kalas, köttbullekalas. Jaaa köttbullar igen. Men det är fan det enda jag kan laga för tillfället. Och med "för tillfället" så menar jag alltid. Igår googlade jag hur man kokar ägg. På riktigt.
Hej på er.

Mer bilder!

Ett par inlägg ner kan ni läsa att jag denna morgon köpte 3 tröjor. De kostade mindre än 1.96 pund styck så jag behövde inte ens tveka. Men jag tycker det är lite småkul att se variationen. Här ser ni en tjej som klär sig i precis vad som helst.

- Vilken klädstil har du? frågar folk. Och jag svarar:
- Njaa lite av varje. Jaa, allätare skulle man kunna säga, höhö. Jag har nog ingen direkt stil tror jag. Väldigt varierande och open-minded.

Nu är hon sådär dryg igen

Jag hörde att det snöade i Sverige imorse. Ärligt talat så är jag lite avundsjuk, för jag älskar snö och särskilt när första snön faller. Det kan ju vara det mysigaste som finns.
Men jag är faktiskt lite mer avundsjuk på mig själv, för så här såg det ut i Victoria Park när jag gick på promenad nyss:

Tänk att lite fint väder kan göra en så barnsligt och okomplicerat lycklig ibland.

It's a hard-knock life

Inatt när vi kom hem till Juan vid 12-rycket hoppade han in i duschen och jag hoppade ner i hans säng. Då kom en av grabbarna, Christian, in och började snacka lite. Först och främst kan jag berätta att han är en av de absolut trevligaste människor jag har träffat. Han utstrålar verkligen ett otroligt lugn och en snällhet som ytterst få människor besitter. Plus att han vill lära sig svenska och kan säga "Tja" "Tjadå" "Tack" "Ursäkta" "Fitta" m.m med perfekt uttal. Och han gillar svenska tjejer och blev alldeles galen när jag visade bilder på några av mina vänner. Seriöst, ni som är singlar, KÖR! Han är kanske inte snyggast i världen, men med hans personlighet så blir han fanimig attraktiv...

Anyway. Han berättade lite om sin kommande dag. Han skulle jobba på ett jobb 05.00 - 08.00, sedan till skolan 12.00 - 16.00 och sedan till nästa jobb 17.00 - 21.00. Och såhär har han det. VARJE DAG. Och har haft det såhär VARJE DAG i fyra månader. Inte en enda ledig dag på fyra månader. Och nu vill han börja jobba på Mc Donald's för att få högre lön.
Känner man sig inte... fruktansvärt bortskämd ibland?

Spontanitet och randomitet

Måndagen började som sagt mycket bra, men det blev till och med ännu bättre.
Precis innan jag skulle ge mig av på min shoppingrunda smsade David - gammal räv och flatmate - och ville ses. Han skyllde på att han ville ha sin kamera som jag passat åt honom, men jag förstod nog att det var mitt sköna sällskap han var ute efter, oh ja.
Han följde med på "min" shoppingrunda (det var bara han som köpte grejer) och så bjöd jag honom på lunch på TukTuk, någon sorts asiatisk restaurang i Soho. Asagudstrevligt.

Så fort vi sagt hejdå (kanske för evigt eftersom han olyckligtvis inte ska stanna i London) ringde Juan och ville att jag skulle hänga med honom på kvällen. Sagt och gjort, vi möttes upp, åkte hem till honom och chillade en stund med Jamie - australiensaren - som visade en porrsida med tjejer som squirtade. Om ni inte vet vad det är så tänker jag INTE vara den som talar om det för er. Men herrejösses vilka skills!

Sedan skulle Juan och Jamie iväg och spela fotbollsmatch - typ korpen - så jag följde med. Med i laget var även en gobbe vars flickvän är Angela, min kompis. Och hon hängde också med. Och det var mycket trevligt. Hon och jag lekte fotbollsfruar i kylan medan våra gobbar torskade med 18-5.

På vägen dit (i BIL, kändes skitlyxigt!) stannade vi och käkade på KFC. Första gången sedan mardrömsmåltiden med Hilding i Spanien. Men vet du? Det var faktiskt gott den här gången. Eller... Man fick inte kväljningar.

Vaknade upp halv nio imorse ensam i Juans säng och bestämde mig för att spendera de där pengarna som legat orörda i min plånbok sedan igår. Så jag åkte till Primark och shoppade en sjuhelvetes massa grejer. Notan landade på 32 pund vilket inte är så farligt för 1 par tofflor, 3 par tights, 1 väska, 3 tröjor, 1 skjortblus och 2 par vantar. Inte farligt alls faktiskt.

Och nu är jag åter tillbaka i min säng, med en kopp te och ett mycket glatt humör.

Ljuvliga måndagsmorgon

Jag är ledig både idag och imorgon och jag njuter till max!

Imorse sov jag ut, vaknade av mig själv klockan 10, drog på mig träningskläder och stack iväg till Victoria Park för att jogga. Solen strålade, himlen var klarblå och löven har precis ändrat färg. Perfekta höstdagen.
Sedan blev det kokta ägg med kaviar till frulle och nu ligger jag nyduschad i min säng och dricker te och kollar på Parlamentet. Snart ska jag ta mig in mot stan på lite shopping.

Brukar man inte hata måndagar? Jo oftast, men INTE en dag som denna.
Hoppas livet ler mot er också, annars är det bara att ta första bästa flyg till London och njuta med mig!

Körslaget

Sitter och webbkollar på körslaget.
Har ni kollat på det nåt? Jag har en kompis som är med där. Hon som sjöng solo i Team Stefan - den rosa kören. En gammal kär barndomsvän. Ascoolt tycker jag.

Och så får det mig osökt att tänka på hur arg jag är på Eric Gadd och Lasse Holm (båda "kändisar" som härstammar från Vallentuna) för att de inte är med i Körslaget. Då hade jag stått först i auditionledet och sedan sugit mig blå för att få vara med.

Sunday bloody sunday

Sverige förlorade tydligen igår? Hängde med litegrann i slutminuterna via någon mystisk hemsida. Ajajaj.

Men det är nästan okej, Colombia förlorade också. Mot Chile.
Vi såg matchen på en enorm sportbar vid Piccadilly Circus. Så nu kan jag sjunga "ole ole ole ola que mi colombia va a ganar". Det ni!

Spenderade natten hos min colombian (ja, jag äger honom.) och kom nyss hem. Nu ska vi strax börja laga till värsta festmåltiden. Har en väl inplanerad söndagslunch idag med några av mina flatmates. Kyckling och öl typ. Perfekta söndagen skulle jag vilja påstå.
So long darlings!

Ps. Hilding! Jag har köpt Sanctuary - Jeevlar vad lena ben jag har nu! Ds.

Läckert!

Man fick så sjukt cool stämpel på Notting Hill Arts Club i onsdags. Och det bästa var att den var jättesvårt att få bort. Så dagen efter jobbade jag i kassan på donken med den där på handleden. "Here's your change Sir, have a nice day"
Jag känner verkligen att jag lämnade Mc Donald's med heder. Spyfärdig och med en strippa på armen. Ridå.

Just det, sova tidigt var det va? Äsch, jag fastnade i filmen Things we lost in the fire. Riktigt bra
rulle. Och efter att ha sett den vill jag definitivt gifta mig med en svart kille så jag får mulattbarn. Se filmen, helt klart, så hajar ni.
Godnatt då!

Nu är det fredagsmys.

Om det så är det sista jag gör.

Fredagsmys är något jag verkligen saknar. Så ikväll gör jag allt som står i min makt för att få lite av den varan här, fastän det inte är samma sak som i Svea "fredagsmyslandet" Rike.

Ska vara hemma, själv, i mitt eget rum, tända massa ljus, dricka te, äta en brownie, se på någon mysig film, och mysa helt enkelt. Somna tidigt för min kropp skriker efter det.

Jag vet att det inte är riktigt samma sak som svenska chips, idol osv, men det är i alla fall mys. Och det är fredag. Alltså fredagsmys! Yippie!

Och gissa vad jag åt till middag nyss?

KÖTTBULLAR!!! Bland det svenskaste som finns OCH bland det godaste som finns! Perfekt!

Förövrigt följde jag Idol slaviskt via nätet i början, men nu plötsligt har de kommit på att jag befinner mig utanför Sveriges gränser och därför får jag inte se det längre.
GGWWRAAAHH!! (vrål) Det är väl vi - stackars svenskar i andra länder - som BORDE få använda tv4 play? Hur fan ska vi annars kunna hänga med i svängarna? Dåligt, mycket dåligt.

Bye donken bye bye

Gårkvällen blev inte alls som planerat, men bra ändå.
Åkte till Notting Hill och mötte Denise på Champion - puben där hennes grabb jobbar. Vi åt där och fick dricka hur mycket vi ville gratis. Bra grej. Det var underbart att träffa Denise igen. Vi babblade och skrattade i en massa timmar innan vi till slut drog till Arts Club. Det blev alltså ingen karaoke.
Dansade ett tag men sen kände jag som den seriösa arbetaren jag är att jag nog skulle behöva lite sömn även denna natt, så jag drog hem vid 1-rycket.

Men detta räckte visst inte - jag försov mig en timme i morse. Kom RÄTT sent till jobbet, vilket inte gjorde någonting egentligen eftersom dagens jobb var donken och det var min sista dag!
Och min sista dag på donken var vidrig. Jag hade ont i magen och mådde illa hela dagen. (Rim!)
Jag trodde på allvar att jag skulle kräkas rakt över kassan. Från klockan 2 till klockan 5 försökte jag sluta. Och ända från klockan 2 sa mina managers "du får snart sluta", "så fort Arati kommer tillbaka från sin rast får du sluta", "när du sopat golvet får du sluta" "när vi räknat Khadizas kassa får du sluta" BULLSHIT! Fick till och med jobba över 10 minuter.
Men detta var bra, för om dagen hade varit underbar så kanske jag hade börjat bli sådär fånigt sentimental och trott att jag skulle sakna allt och alla så mycket. Jag kommer sakna ingenting och ingen! Sådeså!

Kvällen har jag spenderat hemma hos Dorra. Och hemskt nog så var detta första gången NÅGONSIN som vi inte drack alkohol. (och det var enbart för att vi båda två var bakis...) Istället föråt vi oss på kyckling och sedan låg vi helt utslagna i hennes säng och pratade om livet. Dorra ska åka hem till Frankrike om 20 dagar och det är fruktansvärt tråkigt tycker jag. Hon planerar att kaaanske komma tillbaka till London sen, men annars har vi hittat på en massa bra lösningar. Både hon och jag ska nämligen bli filthy rich så vi ska - oavsett vart i världen vi bor - ses en gång i månaden. Ena månaden åker jag till henne, nästa månad åker hon till mig. Vi ska dessutom para ihop våra barn. Även om de är av samma kön.

Jag gnällde ju häromdagen på att jag saknar karamellkungen, men vad tror ni jag upptäckte när jag gick till Tesco och handlade idag? Nu la jag ju upp detta så att det blev väldigt lätt för er att gissa rätt, men jaja. KARAMELLKUNGEN! Eller Candy King närmare bestämt. Och när jag tänker på det så minns jag faktiskt att vi upptäckte detta redan i våras på en biograf - jag och johannorna - men spela roll. Blev i alla fall barnsligt lycklig och köpte med mig en liten påse hem som jag har mumsat upp nu. Himmelskt. Även fast deras utbud är ungefär lika stort som en 12årings anal. Gör inget! Jag gillar det ändå.'

Sedan gick jag hem och placerade mig själv i göra-pannkakor-position. Tänkte bjuda mig själv och de två spanjorerna som var hemma då på ett riktigt pannkakskalas. Glad i hågen. Men fan, det gick åt helvete rent ut sagt. Det blev tack och lov 3 lyckade pannkakor så vi fick en varsin. Men vägen fram till dessa 3 lyckade pannkakor var INTE kul. Inte för mig i alla fall. De andra fick sig dock ett rejält skratt. Asså, pannkakor KAN jag faktiskt göra. Bra till och med. Men jag är väl lite av en materiallirare, och när jag saknar decilitermått, visp, stekspade, en BRA stekpanna samt margarin, ja då går det inte så himla bra helt enkelt.

Det är väl bara att ännu en gång inse att jag KAN INTE LAGA MAT. Förstår inte varför jag fortsätter intala mig själv att jo det är klart jag kan.. Så svårt kan det väl inte vara?

Jag får se till att bli så rik att någon annan lagar mat åt mig, och diskar efteråt. OCH gärna bär mig upp till mitt rum efteråt så jag slipper gå i onödan. Vi diskuterade detta idag och min flatmate föreslog sjukhus. Och det är faktiskt något att fundera över. På sjukhus blir man ju ASBRA omhändertagen har jag hört. Så istället för att gifta mig rikt så behöver jag ju bara råka ut för en riktigt jävlig olycka. Now THAT'S ambitious!

Ni får ursäkta detta meningslösa pladder, jag var nyss på en blixtsnabb pubrunda med Dorra...
Och det här har jag ju egentligen inte tid med eftersom jag måste rusa iväg till Notting Hill strax och träffa Denise.
Tjing hej!

DILF

Läste på Alexandras blogg om snygga pappor hon träffar på sitt jobb på fritids och måste bara replikera lite.

När jag jobbade på simskola förra sommaren var det en liten grabb i min grupp som hade en så vidrigt jävla snygg farsa! Och eftersom detta var på ett utomhusbad gled han alltid omkring med bar överkropp. Den bringan. Ordet perfektion räcker inte för att beskriva hur perfekt kropp han hade.
Hans son blev RÄTT favoriserad kan jag säga. Det var dock svårt att hålla ögonen i styr och 4 barn drunknade under de två veckorna. Totally worth it.

Baby we were born to run

Jag gillar mina flatmates. Det känns som att vi alla är precis lika lugna/vilda, blyga/utåtriktade, roliga/seriösa osv.

Diskuterade matlagning med några av killarna och vi kom fram till att vi allihopa är värdelösa på att laga mat. Så vi bestämde oss för att börja lära oss att laga mat tillsammans, med hjälp av en Nigellabok som av någon anledning ligger och skräpar på vårt köksbord. Så i helgen kör vi. Matlagningskurs, alldeles gratis och alldeles kul!

Imorgon är jag ledig och då ska jag ut och springa på morgonen med en av killarna. Det var min idé, så det finns ingen återvändo. Han är tydligen gammal löpare och brukade "värma upp med 12.5 km". Kul. Om det inte kommer några fler inlägg efter detta så vet ni alltså vad som har hänt. Då har jag sprungit så fort och långt att min kropp smält av ansträngningen. Så är jag bara en blöt fläck i Victoria Park.
High five på den.

Om jag däremot överlever så ska jag sedan ha århundradets på förhand roligaste kväll. Det är nämligen så att Denise är i stan och har planerat för ett hejdundrande kalas.
Först middag på Zizzi - alla som varit här vet, INGET går upp mot Zizzi. Sedan någon rockbar där de har en karaoketävling där vinnaren får en bar tab på 100 pund. Denise har utsett mig till team leader. Alltså kommer jag förmodligen behöva sjunga. Vilket jag nog inte kommer banga på, så länge jag har tillräckligt många öl i kroppen. Efter detta blir det Notting Hill Arts Club. Ännu ett favoritställe som andas gamla fina minnen.
Kära nån, det kommer bli en bra kväll. Och det gör ingenting att jag jobbar på donken dagen efter, för jag sa upp mig idag så det blir mitt sista skift. Med andra ord - det spelar ingen roll om jag bakisspyr ner en kund, jag är ändå klar där! WOHO!

Ärligt talat - jag längtar inte hem speciellt mycket. Det händer för mycket här för att jag ska vilja sitta hemma i mitt rum i Vallentuna och titta på tråk-tv liksom.
Men ibland kommer det som en liten tsunami i mig med konstig hemlängtan.
Som nu till exempel.

Blev helt galet sugen på att ha fredagsmys nu på fredag, med Idol, karamellkungen, Estrella/OLW-chips och ett par fina vänner.

Blev helt galet sugen på att "sova" över hos Johanna L. Och "sova" betyder inte "ha sex", nejnej, utan "ligga uppe och prata hela natten". Vad tror ni egentligen?

Blev helt galet sugen på en tacoskväll.

Blev helt galet sugen på surt godis från Videomix i Vallentuna Centrum. Inte för att jag gillar godiset, utan för att jag gillar vem som kommer med godiset.

Blev INTE sugen på Tegel, men helt galet sugen på att föra innan Tegel, med gänget. Okej, lite sugen på Tegel också. Om de har tagit tillbaka schlagergolvet?

Lite så kan jag plötsligt börja känna ibland. Som nu. Tro aldrig någonsin att jag glömmer bort er. Min bas där hemma, det krävs mer än ett hav för att skilja mig från er ska ni veta.
Det var bara det jag ville ha sagt. Lite småbögigt, men så får det bli.
Godnatt på er.

I Am Santa Claus

Jag måste erkänna en sak.
Häromnatten när du sov smög jag in i ditt rum. Ja det är sant. Först betraktade jag dig en liten stund, du såg så oskyldig ut där du låg och sov. Du la av en liten fis i sömnen och jag fnissade ljudlöst åt det. Sedan återgick jag till mitt uppdrag - själva anledningen till att jag kommit till dig mitt i natten. Jag började rota runt (tyst som en mus såklart) i dina lådor och till slut hittade jag vad jag sökte. Din önskelista. Jag gjorde en kopia och smet sedan ut genom fönstret.

Jag tog med kopian hem och studerade den länge och noga. Jag vill nämligen att den här julen ska bli din bästa någonsin. Så jag bestämde mig för att låta det som stod överst på din lista slå in.
Det var inte svårt alls att uppfylla din högsta önskan. Egentligen borde jag väl inte avslöja detta redan nu, du borde ju få bli överraskad när du får tidernas bästa julklapp. Men skit samma, nu gör jag det ändå.


Så:


Jag kommer hem till Sverige den 21:a december!
MERRY CHRISTMAS!!

The Swedish Raggare

Jag bläddrade häromdagen lite i en engelsk tidning och hittade en artikel om "the Swedish raggare". De beskrev en för dem makalös kultur med amerikanare, rock och backslick och nämnde ett antal orter som t ex Arboga där "nothing ever happens".

En spännande grej var dock att de berättade att det finns ungefär en halv miljon raggare i Sverige. Detta skulle innebära att var 20:e svensk är raggare. Minst en i varje skolklass.
Då undrar jag bara - var fan håller de hus?

Schtroumpf

Tvättade precis bort sminket som jag kladdade på igår morse. Det blev en ganska intensiv helg.

Igår blev det Zoobar (nostalgi!) med ett enormt gäng härliga lirare. En av colombianerna - Ramon (vars namn jag förövrigt inte KAN säga utan passion, RrrramON!) - fyllde år så till förfesten köpte jag och Dorra med oss en massa kinderägg till honom. Han blev så jävla glad.

Och under förfesten visade det sig att en annan av colombianerna äger en gitarr. Fa-an att ingen kläckt ur sig det tidigare! Men jag brände av ett par ackord och grabbarna var riktigt lätta att imponera på faktiskt. Juan sa efteråt att de - på spanska såklart - sagt att det var som att jag blev en helt annan person. De kunde liksom inte förstå att det var jag som sjöng.

Kolla in överskriften förresten. Ni tror säkert att jag bara tryckt ner lite tangenter på måfå för att jag inte kunde komma på någon bra överskrift, eller hur?
Men NEJ. Dorra kom igår plötsligt på att hon ska börja kalla mig för Schtroumpf.
Och gissa vad franska ordet Schtroumpf betyder...

...

Coincidence?

Moviestar

Grattis i efterskott Natta!

Idag spelades något program för BBC in i Covent Garden. Precis bredvid mig. Hela dagen. Jag fick skriva på ett papper om att det var okej att jag kom med i tv så om ni kollar på BBC någon gång nästa år så kan ni se mig jobba! Woho!

Ett annat woho är att Tomas har hittat min blogg. Äntligen får Helene lite sällskap i kommentarsfältet. Där var jag nära att göra en smilegubbe, bara så ni vet. Men jag lät bli, för man FÅR inte göra smilegubbar i bloggen!

Just nu ligger jag totalt utslagen i min säng och lyssnar till stormvindarna som viner utanför fönstret. Försöker samla kraft att ta en dusch för ikväll ska jag träffa folk och då måste man vara fräsch. Ska först möta upp Dorra och supa till lite (vilket är det enda vi någonsin gör!) och sen bär det av till colombianerna för en av grabbarna fyller år.

Så då får jag träffa min fästman också, härligt!

På tal om att jag och Dorra alltid super till - det börjar nästan bli lite löjligt detta. Hennes kille (som jag förövrigt känner också) blir alltid lite orolig när hon ska vara med mig. "Åh nej, då kommer du bli full eller hur?" Och Juan blir likadan, känner direkt av lite ölandedräkt och säger misstänksamt "var du med Dorra?".

Men nu har jag inte druckit öl på två dagar så det är okej.

Dumhuvve!

Jag är ju sämst! Det slog mig precis att jag glömde bort att gratta Adéle på hennes födelsedag i tisdags. Låt oss helt enkelt konstatera att jag inte riktigt jobbar med datum nuförtiden. MEN DET ÄR INTE OKEJ ÄNDÅ!! Faan.

Förlåt Adde, och grattis grattis grattis i efterskott!

Och grattis i förskott till alla som kommer fylla år någon gång i framtiden och som jag som sig bör kommer glömma bort. Vad sägs om att ALLA låter bli att gratta mig på min födelsedag så är vi even Steven?

Lastgammal

Läste på aftonbladet häromdagen att Uffe Larsson har dött. Det var ju såklart tråkigt. Det är ju alltid tråkigt när folk dör menar jag. Men det som slog mig mest var hur de skrev att för den yngre publiken är han känd från Let's Dance, men den äldre generationen minns honom mest från Söndagsöppet.

Jag minns honom mest från Söndagsöppet.
Är jag äldre?

Saknad

Jag var ju som sagt på Portobello idag. Vilket var lika ljuvligt som alltid. Men jag har märkt att Notting Hill är det värsta stället för mig i London. Av någon anledning så är det där jag får starkast flashbacks från en helt annan Londontid, våren med alla mina tjejer. Mina Londontjejer. Ibland saknar jag er och vår tid något brutalt.

ÖL

Har fortfarande inte lyckats släppa gårdagen. Frieriet och hela den baletten. Fortfarande väääldigt sjukt.
Men bästa sättet att smälta sådana dumheter har jag insett är med hjälp av öl och coola vänner. Sagt och gjort. Jag kom nyss hem från en pub cirka 2 minuter från mitt hus. Många öl och många djupa diskussioner med två franska damer och en engelsk grabb. Mycket mycket trevligt. Och ni vill inte veta hur många stavfel jag skulle ha här om det inte vore för den fantastiska "suddaknappen". Phjuuh!

Imorgon ska jag göra Portobello med Tashi. Det ser jag mycket fram emot! Dels shoppingen, men mest Tashi. Hon är bra för mig tror jag.

Totalt meningslöst inlägg huh? Läs det inte! Oj, har du redan läst hela? Oops! Sorry. God natt.

Det sjukaste jag någonsin varit med om

Ja, ikväll hände något helt jävla galet.
Efter Primark ville Juan bjuda mig på middag och vi gick till Pizza Hut. Mitt i maten sa han plötsligt att han ville be mig om en tjänst.
Visst, sa jag. Men han hade väldigt svårt att få det ur sig. Han sa gång på gång att det var jobbigt att fråga, och att jag inte behövde svara på det med en gång, utan att jag fick tänka hur länge jag ville.
Han var tydligt nervös vilket gjorde mig nervös också, eftersom han inte fick ur sig sin jävla fråga.
Behöver han låna pengar? Tänkte jag. Eller är det nåt kul skämt nu igen?
Eftersom han hade så svårt att få ur sig vad han ville föreslog jag att han kunde skriva ner det, och det tyckte han var en bra idé så han drog upp sin mobil och började skriva ett sms. Det tog en jävla tid och jag blev mer och mer nervös, vad fan handlade det här om egentligen?

Till slut var han klar och visade motvilligt sms:et för mig. Där stod:

"I know we are very young, but I wonder if you want to get married to me."

!

Vänta, en gång till. Låt detta verkligen sjunka in.

"I wonder if you want to get married to me."

!!!

Därefter följde ett mycket nyanserat reaktionsspel från min sida. Jag fattade först ingenting och var tvungen att fråga ungefär fem gånger om han verkligen inte skojade. Sedan skrattade jag hysteriskt i ett par minuter. Efter det blev jag väldigt seriös och tyckte otroligt synd om honom. Och sedan var jag mest tyst. Gemensam nämnare för alla reaktioner var i alla fall att de skedde utan stöd från hjärnan eftersom den satt utsmetad över Pizza Hut-väggen bakom mig.

Han menade det verkligen. FAST, det hela skulle mest vara ett sätt för honom att kunna stanna i England. Ni vet sådär "gifta på låtsas" som verkar så kul i filmer. Nu när jag har det runt knuten kan jag säga att det inte verkar lika kul. Herregud. I mitt huvud spelade jag upp det eventuella samtalet med mina föräldrar "Jo, ni vet han colombianen? Vi ska gifta oss." Herregud.

Han medgav själv att det var en väldigt galen idé och att han absolut inte funderat på det länge och ordentligt. Det var bara ett litet infall som han kände för att briefa lite med mig.

Men screw it, hur mycket jag än förminskar det så återstår detta faktum:

Jag har blivit friad till. På Pizza Hut. Via sms.

Där har vi texten på min framtida gravsten.


Behöver jag förresten tala om vad jag svarade? Jag hoppas inte jag behöver det, SÅ dåligt känner ni mig väl inte?

Skum dag

Idag har många konstiga saker hänt.
Efter en snabb öl med Dorra satte jag mig i trappan på Trafalgar Square och väntade på Juan. Då omringades jag plötsligt av ett gäng på fyra eller fem engelska killar som satte sig precis runt omkring mig och ville snacka. De var fulla men jävligt trevliga och roliga faktiskt. En frågade varför jag hade "nigger hands" och pekade på mina svarta skinnhandskar. En annan fyllde år och tyckte därför att jag skulle gosa lite med hans hår. (Rim!) Och en tredje ville ha mitt nummer. Jag sa att jag väntade på min pojkvän men det gjorde inget för honom. Han ville ändå ha mitt nummer.

En minut efter att de gått kom Juan, vi gick till Primark och shoppade lite. JAG shoppade alltså. Och sedan hände den sjukaste grejen, men den är så sjuk att den förtjänar ett alldeles eget inlägg - håll i hatten.

Sen när vi väntade på bussen så kysste han mig och då var det en kvinna bredvid oss på busshållplatsen som av okänd anledning blev mycket illa berörd. Hon såg på Juan med enormt äckel i blicken och sa "why would you do that?". Sedan sa hon till mig "your boyfriend is a fucking pervert!". Hon drog sig bort från oss - uppenbarligen så väldigt äcklad - men fortsatte ändå gasta om vilket pervo till pojkvän jag har och "why would you do that!?!?"

Knas.