Wonder why..?

Vi testade precis en sak:
Googla "muslim girls" och se vilka bilder som kommer upp.
Googla sedan "swedish girls" och kolla skillnaden.

Konstigt att vi har det ryktet vi har i världen. KONSTIGT!

Gumball 3000

Idag har jag vandrat. I rask takt till Primark, i mycket långsam takt i en halvtimmes kö på Primark för att byta några plagg mot 13 pund, i lagom takt längs hela jävla Oxford Street, in och ut ur affärer, ända till Annas jobb. Där fick jag sitta ner ett tag och bli bjuden på chai-latte. Sedan vandrade vi hela vägen hem. Och jag har inte ens ont i fötterna, tack vare att jag bytte ut de där skorna igår, mot ett par mycket bättre. Och killen som ville ha mitt nummer var tack och lov inte där - så jävla win!

Imorgon är det dags för Gumball 3000. Vet ni vad det är? Förmodligen inte, jag hade i alla fall ingen aning och jag är inte det minsta intresserad. Men nu har Anna plötsligt ingen att gå dit med, så då får man lov att vara en god vän och ställa upp som sällskap. Det här är alltså något sorts rally där rika och kända människor åker igenom Europa och visar upp sina lyxiga bilar. Och detta startar visst i London. Kul. Det finns nog ingen som är lika ointresserad av bilar som jag. Möjligtvis folk bosatta djupt in i djungeln som aldrig hört talas om en bil. Men bortsett från dem. Då kommer jag etta. Men som sagt, vad gör man inte för husfriden? Och det är kanske där jag träffar den där rika engelsmannen jag pratade om i förra inlägget. Vi får se.

Som sagt, patriotism ÄR det nya svarta!

Häromdagen visades ett program på Channel4 där Jamie Oliver åkte till Sverige och lagade svensk mat. Vi såg det igår på nätet och det var helt fantastiskt. Sedan jag flyttade hit förra januari har jag aldrig fått en sådan stark hemlängtan.

De var i Stockholms skärgård och det var så jävla vackert. Jag hade nästan glömt det. Fy fan vad vackert det är!

De hade kräftskiva, surströmmingskiva, lagade knäckebröd, bullar, gravad lax och gud vet vad. Vi var tvungna att gå och göra oss en varsin macka för att stå ut med att se all underbar mat.

Mitt hårt bankande svenska hjärta blev även lite stolt över hur bra folk var på engelska. Jamie Oliver sa också detta vid något tillfälle: "What's interesting is that these people are actually better at English than I am!".

Till och med några ungar i 10årsåldern som de hittade på en brygga kunde svara på frågor och berättade att de gillar att fiska kräftor. Bravo!

Nog för att många hade brutal svennedialekt, en gubbe yttrade t.ex. "Sit here, I want close contact" vilket fick oss att skratta högt och länge, men trots allt så var engelskan mycket bra hos de flesta. Go Sweden!

Efter programmet var vi alldeles apatiska. De lyckades verkligen sätta fingret på det jag älskar och saknar allra mest med hemlandet.

Så nu förlängde jag just min semester i Sverige med ett par dagar. Jag kommer hem i mitten av juni någon gång och jag stannar nog ett tag. I alla fall tre veckor. För jag MÅSTE hinna vara på landet i flera dagar. Hela mitt väsen skriker efter det.

Och så hoppas jag att alla engelsmän såg det där programmet och blev sjukt imponerade. I bästa fall var det en rik kille i precis min liga som såg det och nu vill gifta sig med en svensk tjej så att de kan spendera hela somrarna i Stockholms skärgård och att jag träffar den här killen imorgon. Inte idag, jag orkar inte duscha idag.

Kartongmannen

Munspelsmannen i all ära, men vet ni vem vi har i London? En kartongman!
Anna har sett honom två gånger och varit alldeles lyrisk. Idag såg jag honom också. Han verkar ha en rutt som leder från Tottenham Court Road ner längs Charing Cross Road och vidare till Big Ben. Han har en kartong på huvudet med en öppning för ansiktet och runt handleden har han något sorts bjällerarmband som han går omkring och skakar på. Mycket intressant.

Wicked!

Jag tycker den här bilden är freaking awesome! Den är från i förrgår när jag hängde med Filipe. Och det råder delade meningar angående vad som händer på bilden: Knuffar jag honom eller drar han mig i armen? Who knows...

Good night, don't let the bed bugs bite

Det var väl ingen som trodde jag skulle lyckas bocka av hela min ambitiösa att-göra-lista imorse va? Nej, det gjorde inte jag heller. Men en sak lyckades jag med i alla fall: köpa bra löpardojjor. De scannade mina fötter, jag fick springa på löpband och bli filmad och analyserad och gick därifrån 90 pund fattigare och ett par skor rikare. Nu hoppas jag på mirakel - aldrig mer ont i fötter eller knän när jag springer! Woho!

Efter den lilla persen gick jag till Annas jobb och åt lunch lagom till hon skulle sluta. Då drog jag med henne på en liten utflykt till Hampstead Heath där vi knallade omkring i parken ett tag för att sedan avsluta med middag på en sjukt mysig uteservering där jag även satt en gång för nästan ett år sedan med Johannorna och Fanny. Aah memories...

Nu är klockan halv tio och jag tror på fullaste allvar att jag tänker gå och lägga mig. Av någon oförklarlig anledning tog den här dagen musten ur mig totalt. Hej svejs!

Tisdag

Idag är jag ledig och planen är att uträtta ett hundratal ärenden all over London.
Jag ska:

• Låsa upp min nya mobil som jag ännu inte kunnat använda eftersom den är låst till fucking O2 och jag har Vodafone.
• Byta två tröjor från Primark som jag köpte på chans då man aldrig pallar prova kläderna där. Kom hem och insåg att båda tröjorna var fula som stryk. De kostade bara 2.50 styck, men det är mest principen... De ska bytas!
• Köpa nya jeans - helst flera par i olika färger, för jag har verkligen använt sönder alla jag äger.
• Köpa skor. Ett par bekväma jävlar att jobba i, gärna ett par snygga somriga skor, samt ett par riktigt bra löpardojjor. Jag har fått problem med mitt högerknä och när jag ringde min pappa för att gnälla om det så var han mycket bestämd med att jag INTE kan hålla på och springa i mina gamla jävla skitskor från typ B&W (?) längre. "Du är snål Julia! Du har ju för fan råd!" Jag påminde honom om en pappa jag hade för ett par år sedan som sa att "vi sponsrar allt som har med träning att göra eftersom vi verkligen tycker det är bra att ni satsar på sånt..." och han skrattade, sa att han ska lägga 12 tusen på bilen och så mumlade han något om att jag är vuxen nu, för att i nästa andetag säga "nu går du och provar ut ett par ordentliga skor och så ringer du mig sen!" Han ville även att jag skulle köpa en matta att stå på när jag jobbar för att förskona fötterna, men det kommer jag aldrig göra. Så jag antar att jag får kompromissa lite här och bränna en hundring (pund) på ett par bra skor istället.
• På tal om skor så behöver jag dessutom byta ett par som jag köpte förra veckan. Jag gillade dem då, men jag har insett nu att de var rätt obekväma. Problemet här är bara att killen jag köpte dem av raggade hutlöst på mig. Och jag vägrade ge honom mitt nummer. Det slutade med att jag sa ungefär "jag vet ju vart du finns nu så om jag ändrar mig så kommer jag tillbaka." Synd. Att jag måste gå tillbaka menar jag. Don't shit where you eat dammit!

Det var nog allt, och det kommer ta oändligt lång tid eftersom de olika destinationerna inte direkt ligger vägg i vägg. Det slutar nog med att jag bara går och lägger mig i Hyde Park istället, för det är 20 grader och strålande sol. Vi får se...

Att vara svensk i London

Missförstå mig rätt (hatar det uttrycket, och tänker inte använda det igen förrän jag fyller 40, vilket är en okej ålder att använda sådana töntiga uttryck), jag är mycket nöjd med att vara svensk och jag tackar min lyckliga stjärna dagligen för att jag föddes in i en sådan på många sätt fördelaktig kultur. Vi är duktiga, punktliga, bra på engelska, väluppfostrade, vackra osv osv. Men myntet har naturligtvis en baksida. Tydligen gjorde några svenskar en porrfilm för en herrans massa år sedan, och utan att någon egentligen känner till det så lever detta fortfarande kvar.
Folk (killar, inte alla, men dåliga killar) tror att det är okej att tafsa på oss, ropa saker efter oss på gatan, och ett "nej" betyder visst ingenting när det kommer ur en svensk flickas mun. Det är visst bara att fortsätta. Från Sverige är vi vana vid att det räcker med en liten hint för att en kille ska förstå att vi inte är intresserade, behåller jag inte ögonkontakten så betyder det att jag inte är intresserad och han ger upp. Ungefär.

I den här mångkulturella staden har jag ännu inte lyckats komma på hur man ska bli av med en riktigt efterhängsen snubbe. Man säger artigt, kanske rentav vänligt "nej", och sekunden senare har man åter hans hand på rumpan. Man tar då tag i handen och kör "tusen nålar" och ignorerar honom sedan, men ett ögonblick senare är han ändå tillbaka. Då ser man honom allvarligt i ögonen och säger "Seriously dude, can you stop? We are not interested!" och vänder sig om.
Hjälper det? Nej. Man letar då snabbt upp en bra kille som får låtsas vara ens pojkvän för en stund, men inte heller det hjälper - äcklot high-fivar min "pojkvän" och vill vara med.
Jag begriper inte! Det är ju något allvarligt fel här.

Detta handlar oftast om killar från typ Bangladesh och Iran och grejer, men nu har det även dykt upp ett litet färskare problem - nämligen engelsmän som fått för sig att de vill ligga med en svensk tjej. Det är tydligen en grej många engelska killar har, att de vill "testa" oss - antagligen för att de fått för sig att svenska tjejer är slyniga gudinnor. Mycket tråkigt för alla oss som gärna skulle gå på en dejt också, bli kära, gifta oss, skaffa barn och hela baletten. Och så vill de bara ligga. Trist.

Oj då, detta blev ett himla långt intro till den lilla episoden från i fredags kväll som jag tänkte berätta om.
En kille i trettioårsåldern från... Iran tror jag... kom fram till vårt bord. Han började genast ragga på ett ytterst obehagligt vis. Han stirrade läskigt, kom alldeles för nära, pratade rakt in i örat, hade fruktansvärd andedräkt, och ville gärna hålla om mig eftersom jag satt närmast. Det var så ocharmigt att vi inte ens försökte vara trevliga. Jag tog bort hans hand så fort han lade den på min axel och jag lutade mig demonstrativt längre och längre bort ifrån honom. När han frågade var vi kom ifrån svarade jag Polen, för att i det läget säga Sverige vore verkligen suicide. Jag sa även att jag var gift.
Plötsligt sa han att jag var racist och eftersom jag helst av allt bara ville bli av med honom så sa jag bara "okej!".
Då log han och sa "nooo I like you, you're so pretty!" och så ville han krama mig. Jag drog mig undan och då blev han arg igen. Den här gången på riktigt tror jag.
"You know what? I hate Polish people. Because I am a Christian and Polish people don't like Jewish people! So I think you are terrible and I hate you!"
Återigen kunde jag inte säga annat än "okej!" och då försvann han.
Jag vände mig om och såg honom backa ut ur lokalen med två långfinger effektivt riktade mot mig. Jag kunde inte annat än skratta och nu i efterhand inser jag att han nog var påtänd. Men either way, det vore kul att gå ut och träffa lite hederliga, riktigt bra killar. Jag vet att de finns i London också, jag vet bara inte var de gömmer sig.

Med det sagt stämplar jag ut. Sängen lockar och imorgon får jag sova hur länge jag vill. God natt!

Hair-licking and footie-kicking

Kort resumé av helgen:

• Fredag: Parkhäng, första ölen 13.00, utgång utan bangande brasilianare, blev så gott som intvingade i vip-området - sjukt överskattat, totalt vidriga människor, gick hem efter att en svart kille med smink slickade mig i håret.
• Lördag: Bakisdag med Anna exakt hela dagen, tre filmer och oändligt med god mat.
• Söndag: Jobb.

Och så blev det måndag. Och ännu mer jobb. Direkt efter jobbet tog jag tuben till Hammersmith och hängde med Fille hela kvällen. Vi lirade fotboll, drack öl och han lärde mig spela alla tv-spel han äger. Min favorit var ett fotbollsspel där man kunde lägga till svenska kommentatorer. Jag tjöt och hoppade av glädje när Glenn Hyséns röst ljöd ur tv:n. Patriotism är det nya svarta.

It's a beautiful day

Inte ett moln så långt ögat kan nå. Strålande sol. På min lediga dag. Kan knappt bli bättre. När jag ätit upp min frulle och skypat lite med Jojje tänker jag bege mig till en park med min bok (The Time Traveler's Wife) och steka lite och njuta av livet mycket.
Sedan hem och fräscha till mig för ikväll blir det åka av. Ännu väldigt oklart vad det blir, men jag, mina roomies och ett gäng brasilianare - kan nästan bara bli bra.

Ha en trevlig fredag, det ska jag ha!

Roadhouse

Det var ganska kallt på jobbet idag, och jäkligt dött. Antar att alla turister som är i London inte vill vara här längre, och alla turister som skulle varit här inte lyckats ta sig hit. Därav dålig försäljning för samtliga i Covent Garden. Detta "firade" min jobbgranne med vodka och coca cola och hon bjöd mig också. Det hela slutade med att vi efter stängning gick raka vägen till en klubb bredvid marknaden och svängde våra lurviga. En ryska, en engelskvinna, Jenny (som råkade titta förbi i alldeles rätt ögonblick) och jag. Mycket trevligt och spontant. Och alltid lika intressant att gå ut på krogen totalt oförberedd. Denna gång med ryggsäck och riktigt sunkiga myskläder. Skön kontrast till alla slynigt klädda engelska brudar i alla fall!

Nu hoppas jag på ett samtal från asiengrabbarna som enligt planerna skulle landa i London ungefär nu. Jag vill så hemskt gärna träffa dem, men just nu ser det ganska mörkt ut...
Oh well, god natt på er!

Så stor så stor

Måste bara tillägga att det känns ganska coolt att springa ut på stan och "spontanköpa" en mobil. Att det bara var ett av alla ärenden som behövde fixas. Det jag menar är att jag gillar att ekonomin känns så pass stabil för tillfället att jag inte måste spara ett par veckor, eller ringa mamma och tigga pengar (hur jag nu skulle kunna gjort det, mobilen var ju död!) eller något liknande, när gamla mobilen trillade av pinn.
Det kändes som ett litet bevis för att jag verkligen står på mina egna ben här i lalalalondon. Plus att det var ett roligt äventyr att diskutera tekniska saker på engelska. Det kan jag inte ens på svenska.

Sony Ericsson Elm

Idag har både Jenny och jag varit lediga så dagen har ägnats åt shopping. Vi har tamigfan varit i varenda mobilaffär i hela jäkla London. Och ett stycke ny mobil till Julia blev det. Den kommer aldrig få en lika stor plats i mitt hjärta som den gamla älsklingen, men den får duga.

Jag borde förresten ha fotat alla roliga miner jag fick av försäljare hela dagen när jag kom med mina önskemål:

"Jag vet att den här är ungefär tre år gammal, men har ni inte nåt i den här stilen?"

"Jag vill absolut inte ha touch screen! Jag tror inte på sånt"

"Jag är inte så mycket för ny teknologi kan man säga"

"Ingen jävla mobil med slide eller lucka eller så, de går bara sönder!"

"Jag tänker hålla mig till Sony Ericsson. Varför? Jag gillar displayen... Orkar inte lära mig en ny"

"Och nope, inget kontrakt, vem vet hur länge jag stannar i det här landet? Jag vill bara ha mobiljäveln"

De ogillade mig starkt. Och utbudet blev dessutom väldigt knapert efter att jag hade utfört dessa begränsningar. Det återstod väl egentligen bara en mobil, och den rackarn ligger här och laddar nu. Jaja, den var rätt billig och kameran är bättre än i min förra så jag är nöjd. Eller, så nöjd man nu kan bli när en nära vän går bort och man måste försöka ersätta den med nån ny.

Just det, nämnde jag att den är ful? Den är som en fjärrkontroll. Och så fort jag håller i den så gör jag av någon anledning laserpistolsljud med munnen. Det kommer liksom naturligt. "Piiuu piiuu" låter det ungefär. Och så siktar jag på Jenny.
Men det gör inte så mycket, jag vänjer mig nog vid att ha en ful mobil. Plus att det är smart att umgås med såna som är fulare än en själv. Då ser man ju snyggare ut, ni vet.

Utöver mobben köpte jag även en massa annat trams, och när fötterna skrek av smärta åkte vi till slut hem. På hemvägen köpte vi en fotboll för framtida parkhäng. Och 6 paket Ben & Jerry's. 6! De hade extrapris så vad ska man göra?

Nej nu kom jag på något lite roligare att skriva

Trots vissa bakslag så har jag vart på topp de senaste dagarna - humormässigt.
Jag ska bjuda på ett exempel.

Stod och snackade med någon snubbe ute på den där balkongen jag nämnde sist, och han ville att jag skulle gissa vad han jobbade med. Samtalet lät ungefär såhär:

Jag: What? How the hell am I supposed to guess?

Random Ass Dude: Come on, try.

J: But... I have no idea whatsoever!

RAD: Just think of something kinda weird and unusual.

J: Oh, cheers, you're not really making it easier.

RAD: You got five seconds. 5... 4... 3... 2...

J: DRAGON SLAYER!

RAD: ....

J: ....

RAD: Dragon slayer?

J: Yeah.

RAD: Well, that would be quite cool. But no, I'm a lighting designer.

J: !? I'm a bloody foreigner and you expect me to guess lighting designer?

RAD: Hmm, yeah.

Ungefär så. Samtalet dog ut efter det.

Vad är det som skvalar? Det är visst nån som pissar mig i nacken.

Nu vill någon där uppe mig riktigt riktigt illa.
Allt - och då menar jag ALLT går emot mig den här helgen. Tur att den är över, lyckan kanske kan vända då?

En hel del dumheter har pågått under de här dagarna, men nyss kom den värsta smällen: Min mobil dog.

Jag tror inte ni förstår hur mycket det smärtar mig. Eller, det kanske ni gör. Men jag tycker folk tenderar att ta mobil-breakdowns med en klackspark och springer bara och köper en ny och gillare.
Min mobil är min baby sedan två och ett halvt år och jag vill aldrig byta ut den. Plus att jag inte bara kan ta någon gammal mobil som ligger och skräpar och använda så länge. Vill min mobbe inte samarbeta nu så sitter jag utan telefon. Och det vore hemskt jobbigt.

Efter att jag stängt inne tårarna (eftersom Jenny sitter här bredvid mig och jag inte vill visa mig svag) så bestämde sig även facebook för att inte vilja lägga upp mina bilder som jag jobbat med i någon timme nu. Jag pallar inte mer! Är jävligt trött också, och då blir allt lite värre ni vet.

Men ok, se det från den ljusa sidan, de bra sakerna helgen medfört:

• Jag har fått känna på en stunds förälskelse
• Jag har tjänat ganska mycket pengar
• Jag har fått sola och ha picknick
• Jag har haft fantastiskt kul med mina grymma roomies
• Jag har druckit corona ute på en balkong mitt i natten med en massa roliga randoms
• Jag har fått massa fina sms från Hilding som värmt upp i alla lite sämre stunder
• Sen kommer jag inte på något mer

Mitt femhundrade inlägg blir inget jätteglatt sådant

Oj vad naiv jag var som tänkte att bara jag fick internet tillbaka så skulle allt lösa sig med fredagens Heathrowhäng. Borde insett att högre makter ville ha ett finger med i spelet också.
Isländska vulkanen Eyjafjallajökull (säg det tio gånger snabbt..) kunde ju inte valt en sämre dag att få utbrott på. Alla flyg är inställda och nu sitter grabbarna alltså fast i Hongkong och jag kommer inte få se dem imorgon. Jag vet att det är lite mer synd om dem än om mig, men jag tänker vara sur ändå. Hoppas bara att de fortfarande kommer mellanlanda här i ett par timmar när de än kommer med ett flyg, så jag får träffa dem!

Om man äter mycket så slipper man stryka

Helt plötsligt och oförklarligt försvann internet mitt i veckan, vilket ledde till lite panik hos den här damen. Men nu är det tillbaka, tack och lov.

Skälet till min panik är att på fredag kommer de 4 grabbarna som varit ute på asienturné att tillbringa ett par timmar på engelsk mark och då hade jag tänkt möta upp dem. Ta ett par morgonbira på Heathrow och höra allt om deras resa, missunna dem för deras jävla brännor samt krama om dem mitt allra allra hårdaste.

Jag kände hur denna efterlängtade dejt höll på att rinna mig ur händerna pga internetbristen men nu är det ON! Fick också lite hjälp av Hilding som satt hemma och kontrollerade min fejja och smsade mig så fort jag fick svar från Freddan. Vilket guldkorn hon är den där tjejen...

Jag är dock lite orolig att killarna inte kommer få lämna incheckningen, och då kommer jag stå där som ett fån. Men jag tänker chansa och åka ut dit i ottan ändå. Så viktiga är de!

Jenny får följa med mig till Vegas!

Och nu ska jag flika in två grejer till bara.

1. Min roomie Anna skaffade en blogg för ungefär 40 minuter sedan. Och detta är väldigt kul, för hon har tidigare fått halsbränna så fort man ens sagt ordet "blogg". Hon har dödsdömt en hel generation som "bloggare" och hatat alla som på något sätt faller in under den benämningen. Och det bästa är att hon sitter här bredvid mig och är astaggad, utan att alls reflektera över att hon helt plötsligt och ogenomtänkt har gått över till den mörka sidan. Precis innan hon skaffade sin blogg förbannade hon sig över att jag hade en bild på henne i mitt st Patrick's Day-inlägg. Så därför tänker jag inte ens länka till hennes blogg nu. Hon vill ju inte existera i bloggar vad jag förstått. Ni förstår min förvirring.

2. Eftersom det är efter midnatt och det nu är den 12 april så är det just nu Jennys födelsedag. Så då grattar vi henne tycker jag!

Jenny på sitt "jobb". Hon står på Hamley's och demonstrerar leksaker hela dagarna. Slacker.

We to the ek to the end

Vid det här laget har ni nog greppat att vårt internet försvinner på helgerna. Så jag tänker inte ägna någon tid till att förklara min frånvaro igen.
Drar istället kort vad helgen innehållit. Eftersom ni säkert legat sömnlösa i undran om vad jag har för mig hela tiden.
Det har plötsligt blivit pang bom jättevår i London den här helgen. Sol sol sol och riktigt varmt. Så soligt och varmt att jag till och med låg i parken intill oss i bara shorts och linne och fick RÄNDER!
Var på dejt som verkligen inte var en dejt i fredags. En gammal polare bara som jag inte träffat på skitlänge och som har flickvän. Men man kan ju alltid låtsas att det är en dejt - mycket mer spännande så. Vi gick till Trocadero och körde arkadspel. Något jag inte riktigt gör varje dag. Jag klapprade in där i mina stövlar och med nyplattat hår och försökte hålla en schysst fasad. Den föll så fort jag stoppat en pund i första maskinen. Jag visste väl att jag egentligen skulle blivit man! Jag var lika vild som min "dejt" och gav mig fan på att jag skulle vinna allt, och det gjorde jag nästan också.
"Drar istället kort vad helgen innehållit" my ass! Jag svävade visst ut lite här märker jag. Anyhow, det var kul. Och vi lovade varandra att vi ska hänga oftare. Jag gillar't. Och så tycker jag att det är kul att vissa av er inbitna fans säkert tänkte "är det Rob!?!?" nu när jag var så mystisk med killens identitet. Det kan ni få tro. Fast det var det inte. Det här var Filipe, enligt mig den tredje snyggaste killen från mitt gamla donken. And I already nailed number one and two - WHAT UP!

Det blev en tur till portobello på lördagen men där kunde man knappt röra sig på grund av alla jävla turister. Skönt att man är äkta inföding. Så att man istället kan glida in på mysiga bakgator och sucka över just de där jävla turisterna som bara tar plats och inte ens snackar engelska! Pfff!

Resten av helgen har varit jobb och sjukstuga. Jag har lyckats hålla mig frisk -pepparpeppar- men de andra två har varit riktigt dåliga.
And that's it. Det var väl kort och koncist?

Va fan?

De hittade till slut killens körkort på nåt vis. Frid och fröjd, skaka hand, "Take care!", alla nöjda och glada. Utom jag. Jävligt tråkig show, jag ville ju se skottlossning eller gisslandrama eller något annat spännande. Jag vill ha pengarna tillbaka.
Men först ska jag sova. God natt världen.

You have the right to remain silent

Nu söker den ena polismannen igenom snubbens bil grundligt. Efter knark skulle jag tro. Det här är som Cops, fast på riktigt! Coolt!

Another London Night

Jag höll precis på att somna när jag plötsligt bländades av ett blått blinkande ljus utanför fönstret. Hoppade såklart upp för att kika ut och precis utanför vårt fönster har en polisbil stannat. De håller, samtidigt som jag skriver detta, på att gripa en snubbe som kör omkring utan körkort. De har snackat en bra stund nu, och egentligen borde jag verkligen sova, men jag kan ju inte sluta titta förrän jag vet hur det slutar!

Jag tror att jag skulle passa sjukt bra in på Wisteria Lane.

Tappat stinget..

Nej, först tappade jag internet - i vanlig ordning, det var ju helg.
Men SEN känner jag att jag tappade stinget litegrann. Nu är våren kommen och jag lever alldeles kolossalt! Då känner jag inte riktigt något större sug efter att blogga.
Men jag ska jobba på det.

På tal om våren då, idag låg jag och solade (ja, ni läste rätt. SOLADE!) i st James's Park innan jobbet. Helt fantastiskt.

När jag kom hem från jobbet för någon timme sedan fann jag två snörvlande nördar i min lägenhet. Både Anna och Jenny är förkylda med lite feber som grädde på moset. Själv har jag precis kämpat mig ur en förkylning och känner inte för att skaffa en ny, så jag sover på soffan i natt. Med soffan menar jag alltså luftmadrassen full med kuddar. Så det inte blir något missförstånd här... Vi har fan ingen soffa. Däremot har vi numera en dammsugare! Malin och Denise köpte en till oss som present. Ett tack för att de fick bo här ELLER en pik för att vi hade det skitigt. Vet inte, bryr mig inte. Är bara tacksam för att slippa sopa heltäckningsmattan i fortsättningen.

Sitter för övrigt och käkar wasabiärtor. En mycket skum ny besatthet. De är inte speciellt goda, bara jävligt starka. Och de bränner till utav bara helsike i halsen. Först är det bara kul, men så lyckas man alltid ta en för mycket och så brinner plötsligt hela skallen. Riktigt underhållande faktiskt.

What. The. Fuck?

Nu ska ni få höra något sjukt. Inte i klass med frieriet i höstas, men ändå inte jättelångt ifrån.

Ikväll var det taggat för rejäl utgång. Förfest hemma, pubrunda och Notting Hill Arts Club. När vi satt på puben fick jag ett sms från en kille jag träffade på St Patrick's Day. Det är möjligt att ni minns honom, det var en italienare som jag sa var så söt att man bara ville rufsa honom i håret... Han hörde av sig en gång förra veckan men jag kände att trots att han var sådär söt så är jag absolut inte intresserad. Men nu smsade han alltså igen och undrade om jag vill gå ut och ta en drink med honom. I lyckoruset på Champion (London's mysigaste pub, i Notting Hill) med mina fina vänner sket jag helt i att ens svara, varpå vi kutade över till Arts Club och festade järnet.

Precis innan stängning stod jag och snackade med en svensk snubbe. Hans kompis kommer fram för att säga något och vem tror ni att det är? Okej, nu har jag ju lagt upp storyn så att det inte är så fasligt svårt att gissa, men strunt samma. Italienaren! Vi bara stirrade på varandra i chock i flera sekunder innan vi till slut bröt ut i ett asgarv båda två.
Vafan, det finns typ 10 miljoner människor i London. Varför ska jag springa på exakt den killen som bjudit ut mig tidigare samma kväll - och med vilken jag försökt att smidigt få allt att rinna ut i sanden... Någon där uppe skrattar gott åt sitt eget bus nu, det är ett som är säkert.

Bättre blir det inte, de hängde på när vi gick för att köpa lite pommes, och sedan hamnade han givetvis på samma buss som vi. Det hela avslutades med en kram, en puss på kinden och ett "See you soon! I hope..?"
Kunde inte svara annat än "Yeah definitely!"

Fan också.

Men skit i det. Kvällen var ändå strålande! Arts Club var bra som 17 och vi hamnade i den klassiska dimman som bara uppstår just där. Man hamnar som i trans, bryr sig inte om något annat än dans dans dans. Det är underbart.

Sedan hem, en kopp te, och nu är Malin påväg till Paris. Hastigt och lustigt. C'est la vie!