Put on your amazing leotard, and get on with the show

Gårdagen blev väldigt konstig. Efter underbar bagelfrulle på marknaden så låg jag bara hemma hela dagen. Det var plötsligt ytterst osäkert huruvida BBQ:n skulle bli av då Juan egentligen skulle jobba, och till slut fick jag det här sms:et: "Ready I work today I waiting at home". Och jag antar att jag inte är den enda som tolkar det som att han ska jobba..?
Så jag låg kvar i min säng och tittade på värdelös svensk television i form av Kändisdjungeln (hur dåligt!?) i ännu en timme, då Juan plötsligt ringde och sa "kommer du eller?". Jorå, det han menade med sitt sms var ju naturligtvis att han inte skulle jobba så att BBQ:n skulle bli av.
Så jag racerduschade och gjorde mig iordning och hoppade på bussen ner till Kennington.
Det första jag gjorde när jag kom dit var att visa upp sms:et för honom och fråga "What does this mean to you?". Han svarade "hehe, wow, I didn't really see what I was texting."
Idiot.

Men efter den konstiga starten blev det i alla fall en fantastiskt kul kväll. Jag var fortfarande rätt bakis och hade bara ätit en bagel på hela dagen (nu var klockan ungefär 8) så mina första två öl satt som en smäck.
Det blev asgod mat, mycket öl, mingel och avslutningsvis dans i köket hela natten lång. Om ni inte umgåtts med ett gäng colombianer någon gång så kan jag berätta att det är så jävla kul! Alla dansar sjukt bra och de (i alla fall dessa) är otroligt roliga och trevliga. Jag hade svinkul verkligen.
Och en cool sak var att de tyckte jag var jättebra på att dansa. En kille frågade mig gång på gång, "are you sure you're not from colombia?". Jag skrämde honom lite genom att säga "actually, my dad is colombian, his last name is Rodriguez" (bara för att jag råkade veta att den här killen heter Rodriguez i efternamn). Ni skulle sett hans min. Jag lovar att korta bitar av Föräldrafällan spelades upp i hans huvud ända tills jag talade om att jag skojade.

Det bästa igår var dock att det inte bara var jag och colombianerna, som det brukar vara, utan att även en massa andra människor (bla många från mitt jobb) var där, så jag behövde inte känna mig så utanför när folk snackade spanska längre.
Nu känner jag att det här inlägget börjar bli alldeles för långt, så jag fortsätter litegrann i ett nytt inlägg. Okej?