Idag skypade jag för första gången i mitt liv. Och med ingen mindre än J.Ly. Det var tokigt att höra den fina rösten igen (bög) och väldans roligt att få prata på riktigt och inte konversera via mail och sånt piss.
Jag höll precis på att berätta för henne om Tashi och hur hon kanske inte skulle kunna stanna kvar i London om hon inte hittade någon som kunde sponsra hennes utbildning, när jag plötsligt hörde ett skrik utifrån vardagsrummet. Det lät riktigt läskigt och jag var övertygad om att Tashi ramlat och brutit nacken eller något, så jag kutade ut för att rädda livet på henne men möttes inte av en trasig tibetan, utan av en sprudlande glad tibetan som skrek att hon fått pengar.
Nåt Dalai Lama-institut hade accepterat hennes ansökan och ska betala hennes studier i ett år.
Vet ni vad jag blev då? Glad. För det innebär att jag inte kommer förlora en av mina bästa vänner i den här staden, vilket jag hade befarat. Yehees!
Den rätt så faggiga överskriften kommer förövrigt från en skylt jag åker förbi varje dag med bussen. Blir alltid lite berörd av den, på min väg till donkenkassan. Bara jag som ser en viss tragisk ironi i detta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar