Just another day at work

Jo, igår hände en väldigt lustig sak:

Jag stod på jobbet och väntade ut regnet när en liten kille kom fram och började snacka. Han var sisådär tolv år och skitsöt.

Grabben: Do you watch Big Brother?
Jag: Nope!
G: Ok, well you know the voice they have on the show?
J: No.. Not really.
G: Anyway, I think if he was here, he would probably say something like "Day one, and the little man is trying to get this hot girl's phone number"
J: .... What!?
G: Yeah... So do you think he's right? Can I have your phone number?
J: Ehm.. No, I don't think so.
G: I can't have your number?
J: Haha, noo...
G: Why not?
J: Eeh, I have a boyfriend. (Nej det har jag inte, men i vissa lägen får man ljuga)
G: Well, he doesn't have to know right? I won't tell him if you don't!
J: Hahaha cool.. But no honey, I don't think so!
G: Come on! Why not? We could just go out for some drinks and see what happens!
J: HAHA! Ooh, you're cute! But naa, I'm not gonna give you my number!
G: Ok...

Varpå han gick därifrån. Och DÅ såg jag kamerorna en bit bort. Shit.
Men några vuxna kom fram efter en stund och förklarade alltihopa, att det var en pilot till något program som ska visas på Channel4. Detta kommer inte visas på tv, utan mest för att pitcha idén vad jag förstod. Var det okej för mig? Kunde jag skriva under? Blablabla. Självklart!
Sen sa de att de gärna skulle vilja att lillkillen faktiskt hittade någon som gick med på att ge honom sitt nummer, och kunde jag tänka mig att vara den? SJÄLVKLART!

Så grabben fick komma fram en gång till, säga samma grejer, och jag fick släppa fram min fantastiska skådespelartalang och låtsas reagera på samma sätt som innan, med undantaget att jag till slut sa "You know what? You are so cute, I'm actually gonna give you my number! You'll call me right?" "Oh yeah!" sa han, och sen var vi färdiga.

Sjukt random, lite pinsamt, väldigt roligt. Jag är oerhört glad att det inte kommer visas på tv, men samtidigt lite ledsen att jag inte kommer få se det.
Så, det var det! Spring och lek!

Update från ett regnigt London

• Jag är ledig och har legat lite lagom bakis hela dagen
• Gårdagen ägnades åt två brasilianare och det blev en blöt kväll i dubbel bemärkning - Det spöregnade på oss, och det blev ett par glas för mycket
• Mina fingrar blöder (nästan) efter lite för mycket gitarrspel
• För tillfället är vi tillbaka till originaltrion i lägenheten, Kajsa lämnade oss i måndags och idag drog Jennys kusse
• Men imorgon blir det liv i luckan igen, för då kommer Fanny hit och hälsar på
• Jag skulle i skrivande stund egentligen vara ute på ytterligare en fabulös dejt, men mannen ifråga ligger hemma magsjuk, och då är det inte mycket man kan göra. Förutom att deppa såklart!
• Jag gjorde precis DN:s valtest och mina svar stämde nästan precis överrens med det parti som jag lutar åt att rösta på. Det var ju skönt. Nu måste jag bara reda ut HUR jag faktiskt ska gå till väga för att rösta här bortifrån
• Igår hände en jätteknäpp och rolig grej, men den skriver jag om i ett nytt inlägg, för det är lite för långt för att ta i en sådan här punktlista

And I'll be dancing with myself

Fan vad jag är dålig på det här. Det här med att blogga alltså. Men jag pallar liksom inte, det händer för mycket just nu, och det mesta är sånt som jag inte riktigt vill skriva om. Så då blir det ingenting istället. Mycket trist. För er i alla fall.

Så i brist på annat kan jag berätta om en fix idé jag har fått, men ännu inte utfört. Att börja dansa över övergångsställen. Det ska vara riktigt långa övergångsställen där det alltid står massor med bilar och väntar medan man går över. Det finns ett sådant nära vårt hus, och det passar perfekt. Tänk er vad roligt det skulle vara att köra ett riktigt shownummer när man går över - och tänk vad man skulle göra bilisternas dag! Kan ni se det framför er? Kanske inte, men ni skulle vara i mitt huvud, där är det askul.
Jag skulle förresten önska att alla fick vara i mitt huvud för en liten stund - det händer så mycket roligt och udda där inne...

Anyway. Ha en bra dag då!

Jaaa gomorron gomorron gomorron!

Det har varit en fin vecka än så länge, och gårdagen var helt jävla suverän.
Det var date night, och den spenderades först på Punch and Judy med dejten och hans två polare - där jag hjälpte polarna att hitta snygga tjejer - och sedan drog vi vidare till Walkabout och såg Liverpoolmatchen.
Jag fick kommentaren: "Fan vad cool du är - du dricker öl, gillar fotboll OCH du spanar in tjejer!". Yehees!

Kom hem vid 12, snurrig av både alkohol och fjärilar, och möttes av Kajsa som skulle ut och festa. Och vem vill vara en banger? Jag hängde på. Vilket såhär med facit i hand var en rätt dum idé. Vi tog tuben till King's Cross, mötte Denise, det blev kaos, vi tog två bussar hem. Onödig grej att lägga pengar och energi på känner jag. Men det är lugnt, för jag är ledig idag. Tänker nog inte lämna Juliagropen jag skapat i soffan på hela dagen.

Nu ska jag kolla på "Dom kallas rasister" på tv4play, bara för att min gamla fina själsfrände tipsade om det. Hej Joe!

Boring!

Kort update sen sist: The mother of all pubcrawls slutade klockan 20.30 med väldigt ostadig hemgång - detta efter att ha avverkat ÅTTA pubar. Jag tycker det är helt okej...

Denise kom hit igår och stannar till fredag och det är absolutely awesome. Hon ÄR London för mig. Hela gänget körde Monday Madness på Walkabout, där alla trodde att Denise och jag var systrar.

Idag fyllde Anna 21 så det blev middag på Prezzo i Victoria följt av glass och mys hemma i lägenheten.

Sjukt tråkigt inlägg kan tyckas, men då ska ni se mina ögon. De är helt rödsprängda pga sömnbrist och ÄNDÅ ligger jag här och skriver. För döva öron..? Var tacksamma nu!
Jag vet att ni egentligen enbart vill veta hur det går med farsan, så bara därför så lämnar jag er med en cliffhanger, och håller käften.

Ha, skoja. Som om jag skulle kunna det? Det går bra. Punkt. Godnatt!

The mother of all pupcrawls

Aaaand... It's on!

Äsch, det återstår väl att se, men det är bra nu i alla fall. Dejten igår rätade ut de flesta frågetecknen och pressen jag kände innan är relativt bortblåst. Jag vet en sak for sure, och det är att jag inte vill släppa den här killen riktigt än. Och så var det med det. Anna har redan börjat kalla mig för Mummy, ni kan ju göra detsamma om ni vill (ha stryk).

Idag är jag ledig och planerar en förmiddag med chill, såvida inte löpardojjorna på något magiskt vis snörar på sig själva på mina fötter och tvingar mig bort till parken. I don't count on it.
Klockan två börjar ett event jag valt att kalla The mother of all pubcrawls. Då slutar Anna jobba och sedan tänker vi köra en öl på varje pub vi hittar i området Leicester Square/Covent Garden och se hur många pubar vi hinner avverka innan vi ligger i ett dike någonstans. Det faktum att det inte finns några diken i London gör det hela bara ännu mer spännande.

En annan fantastisk grej är att Jenny och jag bokade vår resa imorse. 13 September åker vi till Grekland för en veckas sol och bad. Längtar hyfsat mycket!

Trevlig helg grabbar!

Did God abandon us?

Nu har jag varit ute och sprungit i nästan en timme för att rensa skallen lite. Det hjälpte inte. Men det var ändå skönt.

En lite kul grej jag kom på är att när jag stod på jobbet igår kom två Jehovas fram till mig. Jag var ju redan smått apatisk och konstig i huvudet, så när de började förhöra mig om min tro och huruvida jag tror att Gud har övergivit oss och blablabla, då hade de tur att jag har en hyfsad självbehärskning - annars hade de fått sig en varsin fet smäll.
Bara det jag ville säga, ha en fin dag mina vänner!

Octoberfest

En annan trist sak med det hela är att jag var så jävla glad innan. Imorse hände nämligen en himla kul grej.
En kompis till mig ska arrangera en festival i Oktober, och hon vill att jag ska spela och sjunga då. Så kul! Och en riktig ära.
Detta var jag väldigt lycklig och taggad för i ett par timmar, sen ändrades som sagt allt.
Nu är jag helt utpumpad av alla känslor och tankar. Klockan är bara 10 men jag tänker gå och lägga mig, jag orkar helt enkelt inte tänka mer ikväll.

Fick förresten ett sms nyss: "I hope this isn't it...."
....
Fuck you world, and good night!

Fuuuuuuuck!

Idag hatar jag universum, och det är ingen överdrift. Jag är så förbannad på livet, ödet, allt! Och för en gångs skull, när det handlar om något lite för personligt, så tänker jag faktiskt inte vara mystisk utan jag ska berätta alltihop. Jag bjuder på den idag. Förbered er på ett långt och svamlande inlägg:

Först och främst, jag hade en fantastisk helg! Roliga fester (jag åkte motorcykel vid Piccadilly Circus med en random snubbe mitt i natten..), bra jobb och en dejt. Yes, det var en kille jag träffade för några veckor sen och som jag haft kontakt med varenda dag sedan dess.
Efter jobbet i lördags mötte jag upp honom och hans polare på en klubb och det var NICE! Vi klickade totalt.
Vi bestämde oss för att ses igår igen, så efter jobbet möttes vi på Punch and Judy. Vi stod ute i solskenet på balkongen och drack vin och hade det så jävla mysigt. Det är svårt att sätta fingret på det, men någonting med den här killen var bara så rätt. Tyckte från början inte att han var speciellt snygg ens, men det finns någon sjuk dragning mellan oss som jag aldrig upplevt förut. Och han är precis som jag. Samma humor, samma värderingar, lika seriös, allt.
Det kändes så oerhört öppet och okomplicerat, inget jävla spel liksom. Jag har verkligen svävat på moln de senaste dagarna och inte kunnat fatta att detta faktiskt händer.

Dagens läxa: If it seems too good to be true, it probably is.

Vi började smsa idag igen, i vanlig ordning. Vi bestämde att vi skulle ses även ikväll och DÅ släppte han plötsligt bomben. Han har två barn. TVÅ BARN. Tokigt? Han är 88:a... Helt fucking stört? Japp.

Det är så fruktansvärt typiskt. Jag har som sagt varit lite hemlig tidigare, men jag kan nu avslöja att ALLA killar jag träffar visar sig vara gifta, ha barn eller flickvän. Det slår fanimig aldrig fel, och jag vet liksom inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag har i alla fall aldrig varit så här förvirrad i hela mitt liv. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Han vill fortfarande vara med mig, och jag vill egentligen också. Men det här är en så jävla jobbig sits att jag inte vet om han är värd det. Hade han berättat det tidigare hade jag dissat utan problem, hade han berättat senare hade jag förmodligen haft så starka känslor att jag inte kunnat dra mig ur. Nu... vet jag absolut ingenting. Förutom att vi ska ses på torsdag och att jag har en jävla massa tänkande att göra tills dess.

Att tämja en geting

Den här videon gjordes för ganska precis två år sedan, på mitt landställe. Råkade hitta den på youtube häromdagen och fick mig ett gott skratt. Det bästa är dock att den i skrivande stund har 466 visningar. Jag tycker det är rätt mycket för en sådan här dum grej.
Fanny och Johanna, jag undrar vilka som har sett det här. Det kanske är någon skitmäktig person som har sett oss tramsa runt med medvetslösa getingar. Awesome! Fame! I'm gonna live forever...

Some marching band keeps its own beat in my head while we're talking

Igår lämnade jag de runda skorna hemma, snörade på mig nya pumpsen och gav mig ut för att bryta min 11-dagars nykterhet. Det blev vin med kollegorna i Farringdon och sedan Roadhouse med brudarna + bossen + Jennys kusin som bor hos oss för tillfället.
Det var karaoke där, med liveband, och för att vara med så måste man anmäla sig ett par dagar innan. Vilket är anledningen till att jag inte gjort det än. Hade lätt gått upp och rivit av nån gammal klassiker i stundens hetta, men att sitta hemma och planera in det i nyktert tillstånd är alldeles för läskigt. Igår lyckades jag dock lova att jag ska sjunga där nästa vecka. Min chef har tillochmed hotat att jag får sparken om jag inte gör det, så jag har ju knappt något val! Dessutom så får vinnaren 100 pund att bränna i baren så man är ju rentav dum om man inte försöker, right?

Anyway. Det var en kul kväll, många glas vin, en fiskskål med svingod hallonbål, ett fall av "shit where you eat" genom sexy time med en fransman som jobbar på marknaden - dumt, vild dans, burger king, och hemgång vid 3.
Mår alldeles lagom idag, Kajsa kom nyss hem med kakor och chips och nu ska vi kolla på Karlsson på taket. Fan, jag tror den här dagen kan kvalificeras som en av de bästa i mitt liv.

Kul ekvation

- Jag har inte druckit alkohol sedan förra fredagen - alltså 10 dagar. Jag vet att det är ganska tragiskt att ge sig själv en klapp på axeln för det, men i sommarlondon är det fan i mig värt medalj!

- Idag köpte jag nya pjucks, nämligen Reebok Easytone. De är runda undertill för att man ska träna rumpan och benen lite extra när man går, och så är de skitsköna att stå och jobba i. Och nu ska jag snöra på mig dem och promenera in till stan och möta upp Jenny när hon slutar. Måste öva mig på att gå i dem, det kommer bli lite vingligt.

= Skippar alkoholen men köper istället skor som är runda under fötterna redan från början. Skön grej ju!

Sagan om ringen

I fredags var jag på Portobello med Johanna, innan hon åkte hem till Sverige igen. Där köpte jag en ring. Den är lite keltisk och jag har redan hittat på en massa spännande historier om den - t.ex att den är från 1930-talet då en irländsk hertiginnas brudtärnor alla hade en varsin ring på bröllopet... I själva verket vet jag bara att den är silver och att jag prutade ner den från 8 pund till 6. Och att jag skulle ha den på högra handens pekfinger.

Jag tog av den innan jag skulle till jobbet på eftermiddagen, och hela kvällen kände jag att något fattades. Det var en ganska märklig känsla. Det kändes som att jag haft ringen på mig varje dag i flera år fastän jag bara ägt den i ett par timmar. Ungefär som anden i Aladdin när han frigörs från sina bojor i slutet. Det kändes liksom naket. Var tvungen att ta på mig ringen direkt när jag kom hem och sen dess har den suttit där.

Men igår på jobbet verkar mina fingrar snabbt ha krympt för ringen satt plötsligt hemskt löst. Och se på fan, när jag var på väg hem insåg jag att jag tappat den.
Bara att säga hejdå, eftersom den med största sannolikhet hamnat i soporna.
Mycket sur tjej.

Kom till jobbet imorse utan något som helst hopp om att ringen skulle ligga där någonstans, men tror ni inte att den lilla rackaren låg där och glänste i solen? Vem som helst hade kunnat hitta den, men den låg där och väntade på mig. Och då kändes det så självklart. Det är ringen och jag nu. Jag känner mig som Frodo Baggins, eller snarare Gollum. My Precious!

(For the record, jag är varken full eller påtänd, även om texten tyder på det. Bara lite trött.)