The Star-Spangled Banner

Tänkte bara titta förbi och meddela att jag fortfarande lever.
Jänkarna åkte härifrån tidigt igår morse och deras vistelse här var helt fantastisk. 115 miljoner underbara ögonblick och ETT hemskt, som tyvärr svärtar ner helhetsintrycket markant. Men man ska ju vara positiv och det är jag. Jag har fått åtminstone en riktigt fin vän som det känns som att jag kommer behålla för resten av livet (naivt, men JA, jag är naiv! Jag bjöd ju hit två totala främlingar remember?) och jag fick äran att umgås med två underbart trevliga, snälla och roliga killar i fyra dagar. Vi festade mer eller mindre varje kväll och den bästa var en karaokekväll tillsammans med min kollega och hans danska kompis. Helt galet var det.

De lärde mig att slåss och jag lärde dem att dansa. De fixade vår varmvattenkran och lagade låset på toaletten och jag bjöd på svenska köttbullar. Och vi pratade om betydligt djupare och mer personliga saker än man vanligtvis delar med främlingar.

När de åkte härifrån var jag fruktansvärt ensam i ett par timmar, och sedan kom tack och lov mina fina roomies hem. Och några timmar senare kom Denise. Ytterligare några timmar och Malin var här. Så från sjukt roliga grabbdagar till ashärliga tjejdagar. Lovely!

En rolig grej var att killarna gick och handlade lite åt mig sista dagen. Jag upptäckte det när de åkt härifrån och då fann jag ett paket näsdukar och fyra paket kakor. Som att de förberett för en deppig, ensam dag. Det tyckte jag var kul.

Nu måste jag ligga i hårdträning för att få bort den överdrivet amerikanska dialekten de drog fram i mig. Vi har gått omkring och snackat som Forrest Gump och så får man inte låta i London. Det är dödsstraff på sånt.