Det kunde man ju gett sig FAN på!

Innan jag skriver någonting, observera raden "tänk allt som kan gå fel" i mitt förra inlägg. När jag var nervös över att flyga själv, inte hitta rätt osv. Sånt jävla lyxproblem!
Här är min dag:

12.00 vaknar

15.00 åker hemifrån för att "vara i god tid"

16.30 framme på Heathrow, checkar in och går för att lämna väskan. Möts av ett "Oj, du var tidig, vi måste be dig att vänta till 17.00"

17.00 går dit igen och får nu höra att jag måste vänta i 40 minuter till. Fine. Sätter mig bredvid en tjej som börjar snacka lite och det är rätt trevligt faktiskt. Hon ska till Buenos Aires och är lite orolig att saker ska skita sig.

17. 40 Buenos Aires säger "Oj, kolla kön, vi borde nog kolla vad det handlar om". En tjej i den svinlånga kön som precis bildats säger med ett plågat leende "Har ni kollat tavlan?" och se på fan. 20.10 till Stockholm är inställt pga snö. Precis som ALLA andra flyg till hela Europa. Min Buenos Aires-kompis ställer mig i kön och drar sedan iväg till sin flight, och där står jag. Helt jävla lost. Vet inte vad jag köar för, vet inte vad som hänt eller vad som kommer hända. Ser bara en fruktansvärt lång kö framför mig. Och snart ännu mer folk bakom mig.

18.00 hör några snacka svenska och ser ett gäng på fyra rätt söta grabbar som precis upptäckt samma som jag upptäckte för 20 minuter sedan. De svär över att de måste stå i den här jävla kön (som jag redan kommit en bra bit i), så när de går förbi mig säger jag "ni kan få glida in här lite smidigt om ni vill". Det gör de, tack och lov.

21.00 har nu köat i tre timmar. Det går brutalt långsamt och vi får ingen som helst information om vad som pågår. Får senare höra att det står 4000 människor i den här kön. RÄTT sjukt. Hade det inte varit för mina nyfunna polare hade jag dött. De här fyra 91:orna från Uppsala gör faktiskt det hela uthärdligt. Och plötsligt hittar jag även två vallentunakillar mitt i folkmassan. Knasigt men kul! Rykten börjar gå bland köarna att det är fullbokat i flera dagar framöver och jag börjar mycket ångestladdat förbereda mig på att inte få komma hem över huvud taget i jul. När vi är riktigt nära målet med denna äckligt långa kön så, ja vad tror ni? De bestämmer sig för att stänga och få bort oss därifrån. Det enda de kan säga är att vi ska gå in på hemsidan och boka om biljetterna, men alla som försöker säger samma sak - det går inte. Jag börjar bli tokig när plötsligt mamma ringer och säger "det finns en plats på ett flyg imorgon samma tid, ska jag boka?". Jag bryr mig inte om att undra över hur fan hon kunde hitta en plats när INGEN annan verkar kunna det, utan vrålar bara "JA FÖR HELVETE", beredd att betala vad fan som helst bara jag får komma med ett flyg.

21.50 säger hejdå till mina grabbar och går ner till tunnelbanan där jag hittar vallentunagrabbarna igen. Får sällskap på tuben nästan hela vägen hem.

22.40 gråter en liten skvätt inombords för att jag nu skulle landat på Arlanda om det inte var för den där jävla vita julen man alltid önskar sig!

23.35 kommer fram till Bethnal Green och det kommer inte en endaste jävla taxi så jag måste släpa min jävla resväska i ett tre centimeters lager jävla slask. Är så förbannad på hela världen att jag önskar att Armageddon kunde hända på riktigt.

23.45 landar i min säng alldeles slut och inser att jag inte ätit någonting sedan frukost. Har naturligtvis planerat skitbra så att jag inte skulle ha någon mat här som ruttnar när jag är borta, så jag har ingenting som kan stilla min hunger förutom ett par godisar som jag skulle ha på flyget. Skulle kunna gå och köpa något men jag inser att om jag går hemifrån nu kommer jag bli rånmördad. Just the cherry on top of a wonderful day.

Så. Nu tänker jag somna på en gång så att det blir imorgon fort så att jag 1. kan gå ut och käka brakfrulle och 2. förhoppningsvis kan få komma hem. OJ vad med stryk de ska få om mitt plan ställs in imorgon med. Då är det krig.

Sorry att detta blev svinigt långt förresten, men... Ibland är livet så skitigt att man inte kan bry sig om såna petitesser som finess. God natt!