Avundsjuka

Nu kommer jag kanske sjunka avsevärt i era ögon, men låt gå för det.
Det är nämligen så att den här killen snuvar mig på framgång, om ni frågar mig.



Vettefan vad detta är för något, men ni kanske hört något om det där hemma?
Anyway.
Min pappa har en gammal barndomskompis som blev VÄRSTA entreprenören och har tjänat grova pengar. De har nu ett band ihop som det för övrigt inte alls går särskilt bra för - men vad kan man förvänta sig av ett par 50-åriga svennebananer?
Den här killen är i alla fall pappas polares son, typ två år yngre än undertecknad, och han har fått göra en helvetes massa grejer (inom musik- och underhållning) genom åren. Kommer säkert få vara med i Melodifestivalen också så småningom.
Ett ord: Räkmacka.
Och MIN pappa har t.o.m skrivit låtar till honom. Jag har klagat x antal gånger och tjatat om att jag för fan också vill ha lite guldsked, men har jag fått sjunga i någon kampanj? Nepp.
Avund är mycket oklädsamt, men det är en så dominerande känsla i min kropp när jag ser detta att den inte går att hålla tillbaks.
Särskilt eftersom jag tycker att jag är bättre än honom. Han är en blek kopia av Patrik Isaksson, som själv är en blek kopia av... jag vet inte, tråkighet? Jag menar, skulle de nu satsa på en unge så kunde de väl valt mig istället?

Så, där fick jag med lite självgodhet också, hur lågt har jag sjunkit nu? Ska jag fortsätta? Nä, inte ikväll. Nu tackar jag för mig, tar med min avund till sängs och drömmer om att bli artist. God natt!