God natt!

Idag har jag suttit med Denise och löst engelska korsord på en pub i flera timmar. Skitsvårt ska ni veta! Men säkert utvecklande. Och säkert rätt pinsamt också. Folk omkring oss tyckte nog att vi var helt dumma i huvudet när vi försökte hitta på nya engelska ord, men så kan man ju inte tänka.

Därifrån tog vi oss ett par meter till Zizzi - fortfarande Londons bästa restaurang.
Efter skrämmande god mat och ett antal glas vin vandrade vi hemåt i natten, en promenad som tog dubbelt så lång tid som vanligt eftersom vi stannade och tog kort på precis allt. Turist javisst!

Imorgon är det dags för Notting Hill Arts Club. På tiden att man återförenas med den gamle vännen!

The Star-Spangled Banner

Tänkte bara titta förbi och meddela att jag fortfarande lever.
Jänkarna åkte härifrån tidigt igår morse och deras vistelse här var helt fantastisk. 115 miljoner underbara ögonblick och ETT hemskt, som tyvärr svärtar ner helhetsintrycket markant. Men man ska ju vara positiv och det är jag. Jag har fått åtminstone en riktigt fin vän som det känns som att jag kommer behålla för resten av livet (naivt, men JA, jag är naiv! Jag bjöd ju hit två totala främlingar remember?) och jag fick äran att umgås med två underbart trevliga, snälla och roliga killar i fyra dagar. Vi festade mer eller mindre varje kväll och den bästa var en karaokekväll tillsammans med min kollega och hans danska kompis. Helt galet var det.

De lärde mig att slåss och jag lärde dem att dansa. De fixade vår varmvattenkran och lagade låset på toaletten och jag bjöd på svenska köttbullar. Och vi pratade om betydligt djupare och mer personliga saker än man vanligtvis delar med främlingar.

När de åkte härifrån var jag fruktansvärt ensam i ett par timmar, och sedan kom tack och lov mina fina roomies hem. Och några timmar senare kom Denise. Ytterligare några timmar och Malin var här. Så från sjukt roliga grabbdagar till ashärliga tjejdagar. Lovely!

En rolig grej var att killarna gick och handlade lite åt mig sista dagen. Jag upptäckte det när de åkt härifrån och då fann jag ett paket näsdukar och fyra paket kakor. Som att de förberett för en deppig, ensam dag. Det tyckte jag var kul.

Nu måste jag ligga i hårdträning för att få bort den överdrivet amerikanska dialekten de drog fram i mig. Vi har gått omkring och snackat som Forrest Gump och så får man inte låta i London. Det är dödsstraff på sånt.

America is the best fucking country in the world, thank you!

God morgon!
Jänkarna är här och det är svinkul. Skönare sällskap får man leta efter, for sure. Igår promenerade vi en massa timmar längs med vattnet och de fotade som ett par japaner på så gott som allt. Sedan blev jag bjuden på middag som tack för att de får bo här, och vi avslutade kvällen med chill och gitarrspel här hemma. Mys! Jag lärde en av dem att spela Vapnet - Kalla mig. Jag sprider vår fina svenska kultur. Bra va?
Idag kommer vi supa tror jag. Jag är redan ledsen att de kommer åka härifrån snart (söndag). De är helt underbara. Men jag har ju garanterat boende om jag åker till USA i alla fall. Gött!

Tisdag

Nej men hej. Här sitter jag och äter ägg. Med kaviar.
Men det är ju inte därför jag är här.

Tänkte tipsa om en grej. Sök animissen på youtube och kolla in hennes videobloggar. Särskilt hennes sminktips. Det är som Kissie fast i en ny tappning. Ett gott skratt helt enkelt, om du har ett par minuter över. Som jag hade.
Jag har äntligen städat klart i lägenheten nu. Minns ni, jag började i lördags. Så stor är den inte, lägenheten, men jag gjorde det grundligt. Plus att det tar längre tid när man inte har de bästa redskapen. I brist på dammsugare så har jag t. ex. sopat heltäckningsmattan i tre rum. Med en liten handsopborste eller vad det bör kallas.

Men nu är jag i alla fall redo att öppna upp mitt hem för gäster:
Imorgon - jänkarna.
Torsdag natt samt ett par dagar nästa vecka - Malin.
From söndag - Denise.
Och så kommer mina kära roomies hem på söndag också.

Jösses, vad livat det kommer bli!

Ibland blir man ju grinig

Jag ställde mig i kö för Voddler för länge sen, när det forfarande var sprojlans nytt. Och sen har jag väntat, och väntat. Och nu äntligen! Igår fick jag till slut mailet - Välkommen till Voddler.
Klickar på länken, skriver in lösen, och vad händer?

Voddler is currently not available in your country.
You will be able to browse the website, but you can't browse or play movies yet.


Jävla United Kingdom.

Och jag som är så tokig i film. Voddler hade nog varit det absolut bästa som någonsin hänt mig. Eller, om man ska tänka så, att INTE kunna använda Voddler kanske är det bästa som hänt mig? Så jag kan leva riktiga livet istället för att leva i filmer.
Men äsch, NEJ. Jag är arg! GRR!

Åh, grabbar!

Några härliga gamla vapendragare från Sverige är ute på Asienturné och jag hittade precis denna filmen på deras blogg.



Och då började jag sakna dem sjukt mycket! De blev så verkliga på något vis. De läser antagligen inte min blogg, hoppas inte för då har de inte alls tillräckligt kul där nere, men screw it. Jag saknar er pojkar!

Pineapple Express

Jag har inte lämnat lägenheten på hela dagen. Bara städat. Och ännu är jag inte färdig på långa vägar. Jag behöver mycket tid till sådant här nämligen. Jag städar varken ofta eller gärna, men när jag väl gör det så brukar jag hamna i någon sorts konstig trans och får för mig att göra onödiga saker mer än noga.

Till exempel, när jag skulle ha min 19-årsfest för ett par år sedan: Jag städade hela dagen och fick plötsligt för mig att jag skulle polera tangenterna på mitt piano. Det tog en jävla tid och när de första gästerna droppade in hade jag inte ens hunnit duscha. Men tangenterna var minsann någon nyans vitare än innan, jajjemen!



Men nu var det egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte skriva att jag precis sett Pineapple Express, och det var den bästa film jag sett på länge. Verkligen min humor! Satt här och skrattade högt för mig själv flera gånger vilket
1. Är bra betyg för jag skrattar sällan åt filmer, särskilt inte utan sällskap.
2. Fick mig att känna mig väldigt, väldigt ensam.

Fast hade jag haft sällskap så hade jag ju inte kunnat dregla lika mycket över James Franco (höger), så det var kanske bäst såhär.

All by myself

Nu har mina roomies lämnat mig. Om nio långa dagar kommer de tillbaka. Det kändes faktiskt riktigt vemodigt när jag lämnade jobbet för ett par timmar sedan och visste att jag skulle komma hem till en tom lägenhet. Det är sjukt hur beroende man kan bli av sällskap ibland.

Men jag gör det bästa av situationen: Ikväll tänker jag vila mitt allra allra bästa med hänsyn till min hals som bestämt sig för att ha ont idag. Jag tror att den straffar mig för detta plötsliga festande jag ägnat mig åt de senaste dagarna. Och jag tar på mig den.
Imorgon tänker jag städa hela jävla lägenheten riktigt grundligt!
Och sen blir det en massa jobb ända till maffian kommer hit. Jo, det har jag inte sagt. De där jänkarna som kommer är halvjänkare och halvitalienare. Och de är riktiga biffar. Jag tycker det är skitkul. De kan döda mig med tummen om de så vill. Men de verkar reko. Eller så är jag bara fruktansvärt naiv och dum som låter två främlingar bo hos mig. Äsch!

En annan grej, jag skrev ju om det där buset jag körde på Anna. Vill ni ha uppdatering?
Det var ju i tisdags, dagen innan st Patrick's day, och Anna kollade inte sin facebook förrän igår kväll. Jag har varit skitnervös för att hon skulle bli arg på riktigt, men det blev hon inte. Jag ringde henne från jobbet igår kväll när jag visste att hon var hemma och hon lade bara av ett asgarv och tjöt "Best face-rape EVER!" Det var ju himla skönt.
Men det roligaste av allt är att hon, utan att veta om detta, gav ut sin facebook till några snubbar på st Patrick's day, och jag dör av rolighet om de sökt upp henne och sett den där bilden. Förstå vilken chock! "Fuck, I was definitely wearing my beer-goggles last night!"
Lol, som vi säger här i England.

Salsa

Egentligen borde jag gå och lägga mig, men jag är för uppe i varv.
Kvällen var bra på alla sätt. Jag jobbade först i några timmar och då var det så varmt så jag kunde stå utan jacka, halsduk och hela köret. VÅREN ÄR HÄR! Plus att jag hade gjort mig skitsnygg (så gott det går) innan jobbet för en gångs skull, vilket resulterade i kommentarer som "WOW who the hell are you?" och "This is a totally different girl!" från vakterna i Covent Garden. Jag väljer att ta det som en komplimang, fastän det nog egentligen betyder att jag inte anstränger mig ett piss för att se bra ut i vanliga fall. Whatever.

Sedan blev det svingod pizza med kollegorna och efter det - SALSA!
Dansade med en massa randoms varav en var riktigt duktig. Det var en ren ära att få dansa med någon så bra. Och att han sedan berömde min dans var nästan för bra för att vara sant.

Imorgon åker mina kära roomies hem till Sverige och lämnar mig själv i 9 dagar. Det känns både tråkigt och spännande. Men fokus ligger dock på att jänkarna kommer hit på onsdag och då ska de bo hos mig. Så kul!
Och när de åker hem så kommer förmodligen och förhoppningsvis Denise och avlöser dem, och det ska också bli så jävla kul.

Så ni hör, jag dansar omkring på en massa små moln.

Enda lilla lilla minuset är att jag får oerhörd abstinens av en viss colombian när jag hamnar på sådana där salsaställen. Men samtidigt som det är ett litet minus, så påminner det mig om att allt egentligen är så jävla rätt och precis som det ska vara och då omvandlas det plötsligt till ett fett plus istället. Algebra är inte så dumt trots allt! Om man får vända och vrida som man vill.

Nu känner jag att jag babbelskriver mer än vanligt, så nu SKA jag faktiskt gå och lägga mig. Ska ju jobba imorgon dessutom. Gonarre!

Message from the bakisdungeon

St Patrick's day var KUL!

Den såg ut som så att vi smygdrack vin ur petflaskor på Trafalgar Square (classy), för att sedan bege oss till O'Neills - den mest irländska puben man kan hitta tror jag. Vi lyckades ragga till oss snygga hattar och många öl. Och ja, jag drack guinness! I alla fall en.

Vi lekte med heliumballonger, sjöng "galway girl" och sen blev det plötsligt hångelfest. Tokigt!

Och jag träffade en italienare som var så söt så man nästan dog. En sån som man bara vill nypa i kinden och rufsa i håret, ni vet.

Och idag mår man exakt så dåligt som man förtjänar kan man väl säga.

Men det är bara att resa sig, ladda om och köra järnet ikväll också. Ska man väl klara av?

Dock lovade jag att ta en sväng förbi den där italienarens jobb och säga hej. Får se hur det blir med det.

Det är skönt att man alltid lyckas hänga med de snyggaste på stället.

Den här grabben var också italienare, fast inte DEN italienaren. Men denna ville man förvisso också rufsa i håret, tycker ni inte?

St Patrick's day

Hejhejhej! Jag är påväg in i en dimma nu och där tänker jag stanna ett bra tag tror jag.
Idag är det st Patrick's day som ska firas, och imorgon är det salsaclub med jobbet. Härligt! Jag har inte festat på hur länge som helst faktiskt. Sitter och dricker rosé med Jenny nu och snart ska vi in och möta upp Anna och fortsätta festen på någon irländsk pub. Det blir bra det!

Och ja, klockan är halv två. Vadårå?

BUS!

Jag mår aldrig så bra som när jag precis landat ett riktigt roligt bus. Och just nu mår jag riktigt prima! Jag langade just en fin face-rape på min roomie Anna. Jag gjorde den här bilden till hennes profilbild:

och länkade även till denna video:

Och det bästa är att hon nyss gick och lade sig så hon kommer inte se detta förrän tidigast imorgon kväll. Om ni bara visste hur mycket jag fnissar åt mig själv i detta nu!
Ja, man kanske kan kalla detta för nätmobbning eller något i den stilen. Men risken att den här tjejen ser detta är oerhört liten. Plus att hon har valt att vara en offentlig person, right?

Defying Gravity

Den här låten går på repeat hemma på 76 Claverton Street just nu. Helt fantastisk. Och helt fantastiskt deprimerande att man aldrig kommer kunna sjunga som Kerry Ellis. Men skam den som ger sig! Nu har jag ett nytt mål. Vi har suttit här hemma och tränat stämmor också. Och nu fick Jenny plötsligt för sig att hon vill lära sig jonglera. Hon har slagit in muffins i plastfolie och övar med dem. Så jävla artistiska människor!

Idag har vi förövrigt suttit i st James's Park och lapat sol. Det ni! Okej, det var inte jättevarmt, men vill man ha picknick så kan man ha picknick! Nu ska här lagas potatisgratäng och fläskfilé. Mors!

Keep on walking

Favorit i repris igår - Melodifestival i Svenska Kyrkan.

Och precis som förra året så gjorde ni bort er. Just det, jag pratar med ER. Svenska folket.

Vi som satt där i kyrkan och tittade hade alla missat allt försnack, alla intervjuer, vilka som var förhandstippade, söta, unga, gamla, chockade blablabla. Vi hörde bara 10 låtar för första gången och vi var helt eniga. Salem var bäst. Nåja, nästan helt eniga var vi. Ett litet fjortisgäng satt och skrek så fort Manboy-dusch-Eric kom på tal. Men alla andra hejade på Salem. Och när Converse-prinsess-Anna vann blev det helt knäpptyst. På riktigt. Ingen sa ett ord. Och sen gick alla hem.

Men de sålde Gott&Blandat så jag var rätt glad i alla fall.

Ps. I love you.

Avatar var bra. Fast efter att alla snackat om hur otrolig och storslagen den är så hade den lite väl mycket att leva upp till tycker jag. Hur som helst roligt att sett en film i 3D för första gången.
Fast framförallt så var det en negativ upplevelse då biograferna i London INTE HAR SALTADE POPCORN! De har bara sockerpopcorn. Så jävla dålig stil.

Men det här är bara skitsnack, uppvärmning för den stora nyheten idag:
Efter jobbet skulle jag gå och möta upp Jenny och vi skulle promenera hem tillsammans. Jag tog vägen förbi Leicester Square och upptäckte att det visst var dags för filmpremiär. Det är ju sådana titt som tätt, men vi lyckas alltid få reda på det först efteråt. Vi missade till exempel Johnny Depp för någon vecka sen. Deppigt (höhö).
Men nu var jag alltså där i ganska god tid. Kul, tänkte jag, och gick ändå och mötte Jenny. Vi bestämde oss för att i alla fall gå tillbaka och kolla läget och det slutade med att vi stod där och trängdes med alla andra kändiskåta jävlar. Och tjena, ni tror inte det var premiär för The Bounty Hunter (eller vad fan det nu var) och att Gerard Butler och Jennifer Aniston var på plats?
Två av de absolut största enligt mig. Och fastän vi hade pissplatser så gick de två meter ifrån oss. Så jävla coolt.
JAG HAR STÅTT TVÅ METER IFRÅN GERARD BUTLER!
Så. Varsågoda tjejer. Gråt av avund nu.

Avatar och PH

Fin dag, denna. Jag har sprungit rekordlångt i parken och ikväll ska vi på bio och se Avatar. Den visas inte längre i 3D någonstans i London förutom i Canada Water. Långt åt helvete tror jag, men det går en direktbuss härifrån och vad gör man inte? Måste ju se den i 3D.

Och tills dess ska jag göra mig en macka (läs: hämta en färdig macka som Anna tagit hem från jobbet - kylen är fullproppad av dem) och se på Paradise Hotel Danmark. Jag är på avsnitt 53 av 56 nu. Spännande med andra ord!
Visste ni att danska PH slår svenska med hästlängder? Efter att ha sett danska versionen känns svenska som något en niondeklass från Farsta filmat hemma på tomten. Ungefär. Har ni jävligt mycket tid över så SE PARADISE HOTEL DANMARK!

Man we were killing time, we were young and restless, we needed to unwind

Ni kanske undrar hur det går med gitarrspelandet? Kanske inte, men ni ska få höra i alla fall.
Det går bra, tackar som frågar! Det brinnande intresset finns fortfarande i mig, och jag lär mig sakta men säkert. Dåligt uttryck egentligen - jag lär mig inte sakta. Jag har faktiskt redan lärt mig att ta helt okej barréackord, något jag försökt lära mig i flera år. Nu klingar de nästan helt rent.
Och nu lärde jag mig precis Summer of 69, med alla små solon och skit. Jag har suttit här och fnissat hysteriskt åt mig själv och mina stela små fingrar, men till slut satt den. Helt okej i alla fall. Är inte riktigt gurgud (underbart ord!?) än, men det kommer!

Sol!

I torsdags när jag kom till jobbet (första jobbdagen efter Italien) märkte jag att vårt parasoll, som varit halvtrasigt länge, totalt kapsejsat och absolut inte ville leva längre. Lite jobbigt eftersom det vore helt omöjligt att jobba utan det ifall det skulle börja regna. Och... Ja, det är London vi talar om, ni vet. Regn minst en gång om dagen för det mesta.
Ett nytt parasoll skulle levereras på måndag, alltså idag, så vi skulle alltså tvingas klara oss hela helgen.
Och se på fan - det har inte regnat en enda sekund torsdag-fredag-lördag-söndag. Det har till och med varit sol och blå himmel varje dag. Så även idag.
Ibland har man tur hörrni...

Och på tal om tur, gissa vilka som igår talade om att de kommer till London snart och hälsar på? Om ni gissar den där amerikanen och hans kusin så gissar ni rätt. GAH mitt stackars lilla hjärta, hur ska detta gå?

Papi

Jag skickade ett sms till min far igår, eftersom det är från honom jag fått mitt musikintresse.
Jag skrev "Din vackra dotter har precis köpt sin första gitarr! Nu blir du lite stolt va? Puss!"

Han svarade "Inte lite. Jättestolt. Pappa"

That's my daddy! Och jag gillar tyngden i att bara avsluta sms:et med Pappa. Så jävla seriös man, den där Krister.

Här är han förövrigt, med sitt band Fagin som han lirade i (och var frontfigur i naturligtvis) när han var i 20-årsåldern. Min far är han som sitter på räcket.

Guraaaa!

Idag stämmer den här låten på pricken in på mig.
Åtminstone första textraden. FÖR JAG HAR BLIVIT MED GURA!

Jag har länge sagt "jaa jag spelar lite gitarr", men det är ju inte alls sant. Bara om man verkligen betonar "lite" allt vad man kan. "Jag spelar LIIITE gitarr". Men nu gott folk, nu ska jag lära mig på riktigt. Jag bestämde mig för det imorse och efter jobbet knallade jag iväg till musikgatan vid Tottenham Court Road och där lyckades jag komma över en gura, ett fodral, ett extra paket strängar och två plektrum - för 74 pund. Jag tyckte det var helt okej faktiskt. Särskilt eftersom den första affären skulle ha 129 pund bara för sin billigaste gura.

Jag älskar spontanshopping i alla lägen, och extra mycket när det är något såhär livsavgörande. För ja, jag tror definitivt mitt liv kommer förändras drastiskt om jag blir gitarrkung.

Mina fingrar skriker redan av smärta, och värre ska det bli. Var så säkra! Wohoo!

Eldprov

Roomiesarna kom aldrig hem i natt (det är lugnt, jag har pratat med dem nu och de lever), så jag fick vara ensam hemma hela natten. OCH JAG KLARADE DET!
Jag har varit skitskraj för att vara ensam här i lägenheten, och fasat för hur det ska bli om några veckor när Anna och Jenny åker hem till Sverige i några dagar. Men nu känns det verkligen lugnt. Det var ju skönt. Förutom att jag drömde om den där jänkaren, så nu kommer det ta ytterligare ett par dagar innan jag kommer över den här töntiga lilla crushen. Damn it!

Men, solen skiner, himlen är klarblå och om 20 minuter ska jag promenera till Covent Garden och skära tvål för pengar. Livet kunde säkert vara värre.

I wanna see your nails!

Woho det är lördag och det är fest!!

Tänkte jag för några timmar sen. Men sen var det så grönjävligt kallt ute på jobbet (när man fryser så försvinner all energi från kroppen ifall ni missat det..), det blev alldeles för sent och en annan måste upp tidigt och jobba imorgon också. Så jag lät mina roomies dra på fest utan mig och själv drog jag hem till mystofflorna och favorit-tekoppen. *
Lider bara lite av det. Jag menar, ingen har väl dött av lite egentid, men jag är just nu inne i en period då jag vill göra så mycket som möjligt och träffa så mycket folk som möjligt och då är det tråkigt att banga på fest.

Oh well.

När jag höll på att stänga på jobbet så var det en kille som stod alldeles bredvid och stirrade på mig. Efter en lång stund kom han fram och sträckte handen. Efter en snabb vapenscanning tog jag hans hand, men det var ingen vanlig handskakning som jag trodde. "I wanna see your nails!" Sa han med något desperat i rösten. "Eeh, no." sa jag, varpå han nervöst vände på klacken och skyndade därifrån. Fan vad mycket skumt folk det finns i den här stan.

* Nä, det bör nog inte vara ett bindestreck mellan favorit och tekoppen. Men hade jag skrivit "favorittekoppen" så hade det tagit ungefär 3 sekunder längre för er att haja, och jag vill gärna inte slösa er dyrbara tid. Vilket jag gjorde nu ändå. Oh well!

Fredag!

Egentligen har begreppet "helg" helt försvunnit ur mitt liv eftersom det är på helgerna som jag jobbar mest, men skit samma. Den där sköna fredagskänslan infinner sig alltid ändå.
Ikväll kör vi hemmakväll och vi är just nu i färd med att laga middag - potatisgratäng, kyckling, sparris, sallad och vitlöksbröd. Och till efterrätt blir det jordgubbar, kiwi och vaniljglass.

Ni kanske inte tycker detta är något märkvärdigt, men för folk som lever på mackor är den här middagen helt otrolig!

Trevlig helg grabbar!

I'm a lazy fuck.

Det är kallt i vår lägenhet och sitter man då lite för bekvämt framför datorn så funkar alltid denna taktik:
Julia: ÅH är det inte någon som vill ha te?
Jenny: Joo jag skulle kunna dricka lite te..
Julia: Bra, kan inte du göra lite?
Jenny: ... Okej.

Så nu är hon och fixar iordning te till mig. Gud, jag måste tona ned den här manipulativa tjejen som bor i min kropp. Annars blir jag aldrig gift!

Joey!

Kan ju passa på att tillägna ett inlägg till den här sköna bönan också:

Eftersom hon fyllde 20 big ones igår. Tro nu inte att jag glömde bort det. Nej nej, no danger on the roof. Jag skickade minsann ett sms till henne på den rätta dagen. Men ett grattisinlägg är hon såklart värd, min fina fina kompis! Grattis Johanna!

NapoliNaplesNeapel

Jag kom hem från Italien för några timmar sedan och det känns både bra och dåligt. Bra för att "hem" i detta fallet faktiskt är världens mysigaste lägenhet i världens mysigaste stad, och dåligt för att Napoli var ASKUL!
En riktigt fin liten weekend fick vi, med oväntat bra väder, goda pizzor, ännu godare glass, vackra vyer och milslånga promenader. Mjölksyran har knappt lämnat mina lår på hela helgen.

Vårt hostel hette "Giovanni's Home" och om man då varit lite observant så hade man kanske kunnat gissa sig till detta - det var hemma hos en gubbe vid namn Giovanni. Första tanken var "vad i helvete..?". Sista och bestående tanken är "helvete vad bra!". Giovanni är den mest passionerade människan jag träffat i mitt liv. Han älskar verkligen sin stad, sitt hostel och sina gäster. Han tog oss under sin vinge och lärde oss ALLT man behöver veta om Napoli. Och vår sista kväll så lagade han pasta åt alla gäster (14 pers) och lärde oss några italienska sånger.
Denna film är icke från våran vistelse, men det var exakt likadant. Detta är Giovanni:



Vi drack vin hela kvällen med våra nyfunna vänner och plötsligt fann jag mig själv barnsligt, naivt blixtförälskad i klassisk Julia-anda i en jänkare som också gästade hostelet. Det var ungefär bara jänkare och vi. Sjukt kul att snacka min gamla hederliga amerikanska dialekt som jag i ett års tid kämpat för att ersätta med brittisk engelska. Och så blev jag alltså stenhårt förälskad i en av dem. Nåväl, det går nog över snart!