Baked

Min kropp hatar mig just nu. Och den straffar mig med ett konstant illamående. Jag förstår den. Jag har behandlat den riktigt vidrigt den här helgen.
Efter fredagens nästan sömnlösa natt var det ju som sagt jobb i 6 timmar och sedan direkt till någon pub i Camden med min chef och några vänner till henne. Jag drog med mig Denise också. Hon och jag blev senare sådär charmigt fyllesentimentala och diskuterade hur mycket vi tycker om varandra och hur glada vi är att vi har varandra och bla bla bla. Men jag menade vartenda ord!
Min shot, flaska öl, och två och ett halvt glas vin tog mycket hårdare än vad det borde ha gjort. Kanske fortfarande var lite full från fredagen? Lyckades i alla fall till slut ramla hem vid 3 varpå jag ställde mig och stekte köttbullar och såg på Coyote Ugly. Ville ju "hellre vara trött än bakis imorgon" och höll mig därför vaken för att nyktra till. Det gick ju inte så himla bra. Vaknade av alarmet klockan 8 imorse och förbannade mig själv till det yttersta. Sedan drog jag mig upp ur sängen, valde omsorgsfullt ut en kräkpåse (en utan hål) att ha på bussen för säkerhets skull, och åkte till jobbet. Jag har aldrig känt mig så mycket som en zombie förut. Särskilt eftersom London var helt folktomt, alla vettiga människor låg ju hemma och sov.
En ljusglimt mitt i denna misär var dock att solen sken från en klarblå himmel och det blev en bra dag på jobbet, pengamässigt.

Nu har jag ä.n.t.l.i.g.e.n fått slå läger i min säng och jag tänker stanna här ända till imorgon eftermiddag då jag ska jobba igen. Med undantag för de sekunderna då jag ska släpa mig bort till donken och köpa med mig den perfekta bakismaten.
Och förresten. Jag behövde aldrig använda kräkpåsen. Den ligger fortfarande fint kvar i min väska.