The eagle has landed

Men näe hörrni nu glömmer vi allt gammalt groll. Det här är ju nice!

Nu sitter Fanny och jag på vår säng och datanördar lite. Det har varit en jävligt lång dag så vi tänker chilla här och sova tidigt, fastän det är lördag!
Det var en riktig cirkus att ta sig hit, speciellt eftersom vi hade brutala väskor att släpa på och Londons tunnelbanesystem inte verkade ta någon som helst hänsyn till det.
Och väl framme i Elephant and Castle (efter att ha träffat Sanne, Johanna, Elin och Joel i Notting Hill en snabbis) upptäckte vi att det här tydligen är "the rough part of London". Lite tenstakänsla liksom. Vi har fått tipset att inte gå ut i onödan, det verkar vara lite farligt här omkring.
MEN rummet är fint och mysigt och än så länge har vi lyckats behålla både pengar och livet. Dessutom handlar det bara om tolv dagar, sen måste vi hitta nåt nytt place.

Efter att ha blivit lite depp över att ha hamnat i slummen drog vi in till Piccadilly Circus för att återfå glädjen, och vi lyckades verkligen! Vi skuttade omkring där med feta leenden och allt kändes bra igen. Vi tog en tripp till China Town där de nu förberedde för det kinesiska nyåret (som vi ska fira imorgon med Johanna, Elin och Joel. TAGGAAA!) så det var drag!

Vi köpte en varsin fortune cookie. På min stod det: You will meet your ideal partner before the year is out
På Fannys stod det: Your talent will soon be acknowledged
Det var ju bra.

Snart ska vi käka subwaymackor som vi köpte med oss hem. Och efter det blir det nog till att kolla på Föräldrafällan, så vi blir på vårt absolut bästa humör!

Så. Efter en dag känns det övervägande bra. Och jag är faktiskt positivt överraskad över en grej. Att folk är mycket snyggare än jag trott. Jag trodde (precis som de flesta andra) att det bara skulle knalla omkring en massa Wayne Rooneys här, men nej!

Sorry för ett sånt här långt och tråkigt "såhär har min dag varit"-inlägg.
Men jag har jobbat asset av mig i ett par dagar för att ni ska tycka min blogg är lite kul, och nu tar jag ut min belöning.

Fanny hälsar!

Gråt en flod!

Nu börjar hela den här grejen bli lite läskig faktiskt. Börjar greppa nu att jag faktiskt kommer lämna alla här hemma imorgon bitti, och jag har ingen aning om när jag kommer hem igen.
Tur att jag har Fanny med mig! Och att Johanna Lyngarth är där. Och att Johanna Hilding och Tomas kommer efter ett par veckor. Så det ska nog gå bra.
Men det är svårt att inte bli blödig när bröderna kommer in på mitt rum en efter en för att ta farväl.

Har förresten packat som en gudinna ikväll kan jag säga! Inga problem whatsoever. Det borde nästan inte få gå så här enkelt... Något måste väl gå fel eller?

Men åh! Det är en så konstig mix av vemod och glädje i min kropp just nu, vet bokstavligt talat inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tror dock att jag kommer gråta litegrann i alla fall.
Men oroa er inte! Klockan 10.35 imorgon (svensk tid) kommer jag antagligen vara sprudlande glad och taggad som satan! Tills dess, bara, blir det lite depp...
Eftersom klockan kommer ringa om ungefär 6 timmar är det nog dags att jag försöker få mig lite sömn. Och nästa gång vi ses, så är det i LONDON BABY!
So long suckers!

Jag vill bara sjunga. Vill inte alls vara nunna.

Om 20 timmar är vi i London! Oh dear...

Idag har jag (förutom att packa lite) sett på Sound of Music, för första gången i mitt liv. Den var ju skitdålig. Borde man tycka att den är bra bara för att den är en klassiker?
Det enda jag kunde tänka på var Itzhak:

http://www.youtube.com/watch?v=x5JQbnIsLJI&feature=related

(Jag kan ju va fan inte lägga in youtubeklipp! Hur gör man?)

Smakråd plz!

Jag har köpt ett par nya vita byxor.

Jag tycker de är jättesnygga, men ni vet hur det är med vita kläder!

Så hörrni, svara ärligt nu. Är de för genomskinliga?

Obs, jag till höger!

The fat kid

Hellebelle Elander har lagt ner sin blogg, det är en stor förlust för samtliga inblandade. Slutet på en epok skulle man kunna säga.
Själv säger hon att hon istället överlämnar "bloggnördandet" till mig.
Det känns lite snopet tycker jag. Ungefär som när de coola barnen leker och the fat kid kommer och vill vara med. Eftersom barnen lärt sig att man inte får säga nej så låter de the fat kid vara med, men bestämmer direkt därefter att de inte själva vill leka den leken längre.
Eller som när jag äntligen köpte (eller fick) en Little Monkey Lost, när alla andra hade haft sina i ett halvår. Och genast så slutade alla leka med sina. Där satt jag med min apa (som för övrigt hette Tiger) och kände mig exkluderad.
Ungefär så känns det. Men jag vet att du bara vill väl Helene. Du är ju själv lite av the fat kid också egentligen. <3 Just det! Där kan du sitta och blogga!

"Jag har ju legat hela natten... Vaken alltså."

Blev inget jobb idag för den här mänskan, vaknade upp med ont i halsen, täppt nos och lite feberkänningar.
Blir till att ligga hemma och se på film och dricka varm choklad istället. Kan ju inte påstå att det är direkt synd om mig...
Bara jag inte är sjuk på lördag så är jag nöjd!

Med hopp om att ni (om det nu är någon som läser det här..) får en bra dag så får ni här en liten blessing:

Och grattis till Madde förresten som blev med ÄNNU en lillebror igår! Tur att du själv blev en tjej i alla fall, annars hade vi säkert behövt ligga med varandra..

Guldgrävare

En kille som inte alls känner mig speciellt bra såg en bild på mig och sa:
"Julia, hon kommer gifta sig med någon riktigt rik. Jag känner det på mig, man ser det liksom på henne."

Det gillar jag.

Grus i ögonen

Imorse ringde klockan 06.45. Inte så farligt tycker kanske många, but I beg to differ.
Fy fan vad jobbigt det är att gå upp så tidigt, särskilt när man sovit lääänge i flera dagar innan.
Men det var lite kul faktiskt, för så fort jag pressade upp ögonen så började min hjärna sjunga "It's a hard knock life" helt utan anledning. Haha jävla drama queen!

Sen blev det till att vikariera hela dagen. Fick följa med en klass till ishallen och hela vägen dit gick jag hand i hand med en tjej som pratade nonstop. Hon höll låda hela den 15 minuter långa vägen och det enda jag minns av samtalet (monologen) var att hon har en kusin. Gick mest och mumlade medhållande "mm":n i min mysiga halsduk.
Någon gång försökte jag slänga ut frågan "vad brukar ni åka på Gröna Lund?", mest riktat till stackarn i min andra hand, men hon hann inte mer än öppna käften innan pratkvarnen drog en "ja, JAG brukar åka..." och så var det igång igen.

Tufft liv va?
Men det bästa med att vara där är i alla fall att på mellanmålet får jag alltid träffa Alexandra en liten stund. Och det är trevligt!!

I'm gonna let you in on a little secret..

Jag vill jättegärna vara med i Let's Dance.
Har redan paxat att jag ska dansa med Daniel da Silva, och om jag inte får honom så vill jag ha Tobias Karlsson. Jag har träffat honom en gång. Han sa hej till mig och jag kan berätta att det var snigelspår efter mig hela dagen sen!

Återstår bara ett litet hinder. Att man måste vara känd, "känd" eller föredetta känd för att få vara med, och jag är inget av de tre.
Jag skulle hemskt gärna vilja bli riktigt jävla famous, helst som sångerska. Men i nuläget vill jag bara bli känd för att sedan få vara med i Let's Dance.
Skulle för övrigt inte banga på att bli skådis heller men eftersom jag inte kan hålla masken tror jag inte det är någon lämplig karriär för mig.
För att understryka detta lägger jag upp en bild på mig och min kompis:

Kolla, han har inga problem med att hålla masken, men jag kan inte! Frustration.

Roligaste 2008

Gotland, Hamnplan 5:

Random Ass Dude: Kom igen, vi dansar!
Sissela: Njaa.. nää, kanske senare..

...

RAD: Jo men kom igen nu, kan vi inte dansa?
S: Nej.. Asså jag tror inte det faktiskt...

...

RAD: Men.. Ska vi inte dansa då? Kom igen!
S: ... Alltså det blir nog lite svårt, för jag har benprotes.
RAD: ..... Jaha. Oj.

Snälla mamma, se mig!

Har suttit och rensat datorn och hittade ett riktigt guldkorn.
Min kära kära vän Johannas ansökan till Journalisthögskolan som hon skrev 2002.
Det spelar ingen roll att hon bara skrev det "på skoj", jag garvar fortfarande åt detta!
Och jag menar, kan man inte bjuda på sig själv så får man bjuda på andra:

Hejsan!
Jag heter Johanna L och jag är 20 år gammal. I och med det här brevet vill jag ansöka om att komma in på Journalist Högskolan. Jag har precis gått ur gymnasiumet, där jag valt att gå samhällslinjen. Jag bifogar mina slutgångs betyg.

Jag har alltid gillat att skriva. När jag var mindre skrev jag mycket berättelser, vilket jag fortfarande gillar. Jag har till och med gett ut en bok. Den heter Snälla Mamma, se mig!, och jag skrev den när jag var 13 år. Svenska har alltid varit mitt favoritämne. På mellanstadiet i grundskolan har jag inte haft så god engelska undervisning så den har jag fått ta itu med på senare år. Matten var sisådär i mellanstadiet, inte förrän i sjätte klass fick jag ”riktig kläm” på det. SO har jag alltid tyckt varit helt okej, eftersom det både är spännande och väldigt intressant, likaså NO:n.

I början på sjunde klass bestämde jag mig för att jag skulle satsa på att bli journalist. Jag älskar djur, så innan hade jag planer på att bli veterinär. Sedan kom jag på att om jag blev journalist kunde jag ju ändå skriva om djur om jag så ville, men även inta lite andra inriktningar. Jag har varit med i flera små musikaler, och är väldigt kulturintresserad.

Jag hoppas vi ses!

Min traumatiska skolgång

Jag är en ganska liten person.
När jag gick i skolan så fick jag specialbyggda grejer för små personer: ett extra litet bord, en extra liten stol, och medan de andra i klassen skrev på A4-papper fick jag skriva på A5 - alltså hälften så stort. Allt för att underlätta min skolgång.
Men ibland glömde de att ge mig en extra liten penna. På den här bilden till exempel, här var jag tvungen att använda en penna av normalstorlek. Skitjobbigt var det. Och rätt taskigt av skolan att inte anpassa sitt material till alla sorters människor.

Oro

I natt sov jag inte mer än två timmar. Låg och vred och vände på mig och svettades och frös på samma gång. Det bara snurrade i skallen på mig, fastän jag var helt nykter.

Och nu har jag kommit på problemet, varför jag har denna krypande oro i kroppen...

Jag ska flytta till London - bli en engelsman.
Och jag dricker inte öl.

Jag har jobbat på detta ett bra tag och det tar sig, men faktum kvarstår. Jag gillar inte den jävla drycken och jag ska om fem dagar bosätta mig i ölets Mecka. Hur fan ska det här gå?

"Den är inte lång, men den är smal!"

Varje gång jag har varit på bloggmöte så har jag fått tipset att skriva ofta ofta ofta!
Och visst har jag skött just den punkten bra än så länge?
Jojo, det dröjer nog inte länge förrän jag kan försörja mig på den här bloggen ska ni se.

Ett annat tips de superschyssta storbloggarna/bloggerskorna gav var att man ska ha mycket bilder och inte så mycket text. Det har inte gått så bra för mig hittills, men jag ska bättra mig, jag lovar. Och precis nu lärde jag mig (helt själv!) hur man lägger upp bilder, så varsågoda:

Den här bilden kommer från en vägg hos min gamla klasskamrat Elina. Vilket jävla masterpiece! Njut av storheten i detta nu så går jag och lägger mig.

Gonarre!

Nurå?

Nu till de riktiga grejerna.
På lördag kl 07.50 går ett plan från Arlanda till Heathrow, London. Och det bästa med det är att jag och Fanny (Swahn - bäst i stan) kommer sitta på det!
Väl framme kommer vi möta upp min gamla konfaledare Sanne och få en nyckel som hon kirrat åt oss, och sen åker vi till vår tillfälliga lägenhet. Vi kommer de första 12 dagarna att hyra ett rum i Elephant and Castle. I den lägenheten bor också fyra colombianska tjejer, Shakira shakira!
Det blir gryhymt!

Det mest spännande med det hela är att man ska försöka packa ner hela livet i en väska som max får väga 20 kilo. Har börjat litegrann men fick ta en paus (ge upp) när panikångestens snara drogs åt om min hals och tårarna började spruta hejdlöst. Nä skoja.
Däremot har jag växlat in pengar och kört lite Apoteketshopping med Fanny. Jag älskar när man får chansen att ta en varukorg på Apoteket.

Avslutar med ett citat som verkligen gick varmt igår kväll. "För helvete Lars-olof!"
Tro mig, det blir fan aldrig tråkigt. Om ni inte hajar så råder jag er till att kolla wowjocke på youtube.

Tjingeling

Kan man börja skriva nu eller?

Nu anar jag att det sitter tusentals människor där ute i stugorna och undrar varför min blogg heter Nestaction.
Det är inte någon lång historia, men jag känner ändå inte för att dra den just nu.
Ni får fråga http://johannahilding.blogg.se/ alternativt strunta i det.

Sen är det ju egentligen inte det viktiga, utan vad jag bryr mig om är att folk kommer ihåg namnet. NESTACTION. Lägg det på minnet...
Och nej, det är inte rumsrent.

Vad svår den här leken verkar vara för övrigt. Jag fattar ingenting. Lyckades lägga in en profilbild eller nåt sånt, mer klarar jag inte! Är det något du saknar så säg gärna till, jag är en riktig rookie på det här med bloggar.

Skit upp till hakan

Fan också. Jag är en av de där "Aldrig i mitt liv att jag ska skaffa en blogg"-människorna ända ut i fingerspetsarna, men nu finner jag plötsligt mig själv skrivandes på något sorts blogginlägg.
Varför, kanske ni undrar.
Det är så simpelt som att jag om 6 dagar kommer ta mitt pick och pack och förflytta min vardag till London. Och vad jag förstått så vill folk kunna hänga med i ens liv då, så vad passar väl bättre än att skaffa sig en blogg?

Det KAN vara lite sådär att jag vill ha en blogg också, men det kommer jag aldrig erkänna så det är ingen idé att ni kommer med några anklagelser.

Jag är förresten rätt rädd för hela den här grejen, tror att jag antingen kommer få för mig att skriva saker 24/7, eller så kommer jag aldrig skriva. Ni får la helt enkelt titta hit nån gång då och då för att se vilket det blir!
1..2..3.. Salut!