Ni fattas mig så det skär i bröstet!

Vill ni höra något riktigt riktigt sorgligt? I december blev jag ju vräkt från mitt hus vilket i sig såklart var en smått tragisk historia. Men nu har jag även upptäckt att i den extremt hastiga och oorganiserade flytten förlorade jag några mycket kära ägodelar. Som jag aldrig kommer få tillbaka:

1. Mina skor som jag köpte till studenten och som sedan bar mig på bland annat Gotland och otaliga utekvällar. Skönaste pumpsen jag har ägt.

2. Ännu ett par skor. Jag fick dem av min vän Sanne i våras och de var de högsta klackarna jag klarat av att gå i hittills.

3. Kanske värst av allt. Min skinnjacka! Nog för att den var svinbillig från någon gypsyaffär i Stockholm för flera år sedan, men den var min baby! FAN!

Nog för att det är kul att köpa nya saker, men det roligaste är ju att köpa nya saker OCH HA DE GAMLA FAVORITERNA KVAR! DAMN IT!!

Vesuvius

Nu har jag varit på planeringsdejt med mina kollegor. Vi gjorde upp planer för Italienresan i helgen och nu ser jag verkligen sjukt mycket fram emot det! Ännu mer än förut.

Insåg att vi kommer kunna se bland annat Pompeji och Vesuvius. Den sistnämnda är förövrigt på gång att få ett utbrott. Any minute now, som min kollega så glatt uttryckte det. Hur spännande vore inte det, om den fick ett utbrott precis när vi är där? If we live to tell it, alltså...

Leffe Blonde

Ikväll har jag varit med min ryska på en belgisk restaurang. Belgo hette den. Svingod mat - jag åt lamm. Ganska dyrt var det också. Det såg ut som en gammal fabrik och vissa i personalen var klädda i medeltidskläder.
Men det bästa av allt var att de hade Leffe Blonde. Nu fattar bara en liten del av mina bloggläsare (who am I kidding, det är väl sådär tio pers som läser detta, fem som gick i min gymnasieklass och fem som inte gjorde det), nämligen de som var med mig på klassresa i Bryssel för ett par år sedan, men det var i alla fall kul.
Innan vi gick därifrån snodde jag med mig en fet toapappersrulle. Med alla kostnader man måste lära sig att leva med i den här staden så har vi bestämt att vi aldrig ska lägga pengar på dasspapper. Det är så jävla lätt att "låna" från restauranger och dylikt. Sjönk jag lite i era ögon nu? Vet ni? Jag bryr mig inte!

Och ja, jag är medveten om att detta var ett totalt meningslöst inlägg men vet ni? Jag bryr mig inte! IGEN!

Äsch, det är lika bra att ge upp. Jenny tjatar dessutom om att jag ska kolla på film med henne. Eller rättare sagt, hon är alldeles för artig för att tjata, men hon ligger här bredvid mig och stirrar rakt ut i luften. Jag hajar vinken.

En vecka kvar

Napoli baby! Det är ca 15 grader där nu. Perfekt för min nya vårjacka. Som jag SKA behålla. Punkt.

Jag och Jompa

Vem sa att man inte kan ha kul utan pengar? Detta är vad vi roade oss med igår på vår fattiga ligga-hemma-lördag: Jag vet vad ni tänker. Den där bruden skulle må bra av lite sol. Så tänker ni.

Idag har jag strosat runt med ryskan på Portobello och kom hem med en väst och en jacka. Har LITE beslutsångest för jackan för den kostade 89 pund (över 1000 spänn), men egentligen inte. Jag älskar den. Men inte tillräckligt mycket för att lägga upp en bild på den. Jag älskar min Juliagrop i sängen och värmen under mitt täcke lite mer.
Efter Portobello tog vi en sväng förbi China Town. Det är kinesiskt nyår nu och det var helt sjukt. Vi köade i 20 minuter för att komma sisådär 40 meter. 50 % av alla människor knuffades. Resterande 50 % skrek "Don't push me!". Jag föredrar vårat nyår.
Dagen avslutades med en cola på en ... wait for it ... Uteservering! Så varmt har vi det här. Hur är det i Sveden? Mohaha!

Blablabla

Om ni inte redan gissat det så strular vårat internet rätt mycket. Eller rättare sagt, vi är för snåla för att skaffa eget internet, så vi nallar alltid av andra nätverk. Och dessa kommer och går kan man säga.
Nu till exempel har det vi vanligtvis snor av försvunnit så jag är inne på något annat opålitligt.
Så kom ihåg det nu, att om jag dröjer orimligt länge med uppdateringar så beror det förmodligen inte på att jag är lat, utan på att jag är internetlös. Och dött har jag förhoppningsvis inte heller, i sådana fall ser jag till att ni underrättas om det på något vis.

Vi är inne i en fattig period nu här på 76 Claverton Street, så ikväll blir det inget party alls. Fastän det är lördag. Men det gör inget, för jag ska ändå upp i ottan imorgon och bege mig till Portobello med min nya buddy Diana. Hon är ryss. Det tycker jag är lite coolt. Jag har aldrig haft en rysskompis förut tror jag.
Hej svej!

Äsch, det var väl inget!

Om jag var lite mindre godhjärtad så skulle jag vara 10 pund rikare idag. Men nej, idag har jag jobbat järnet på min karma.
Först, på tesco, hade personen före mig glömt 5 pund. Jag hade hur lätt som helst kunnat ta dem, men jag knackade närmaste kassörska på axeln och sa heroiskt "The guy before me forgot this." Och gav henne pengarna.
Sen, på jobbet, råkade en kund lämna 5 pund för mycket. Jag upptäckte detta innan hon hunnit gå och sa - återigen heroiskt - "Oops, you gave me too much!" Och gav henne pengarna.

Under dagen hann jag även göra en sak som resulterade i detta sms från min mamma: "Underbara gulliga du!"
Nåväl, den hade inget med pengar att göra, men karman - hell yeah!

Och med det lämnar jag er med den här låten:



Jag är oftast jävligt efter när det gäller att höra ny musik först (!) så ni har säkert redan hört den och har säkert redan tröttnat på den. Whatever, jag gillaren!

Ma cherie!

Ja, jag är lite baked. Men det försvann alldeles nyss. Eller snarare ersattes helt av en annan känsla - LYCKA. Min kära kära fransyska Dorra som lämnade mig och London i höstas skrev precis att hon kommer flytta tillbaka hit i April. Så jävla underbart! Jag vet inte om ni hängde med på hur tajt jag blev med den här kvinnan, men det var en period då vi hängde hemma hos henne nästan jämt och delade på en flaska vin och pratade om livet. Hon känns som en storasyster och jag saknar henne något fruktansvärt.

Nu ska jag stå mitt kast och djura iväg till jobbet. Men först ska Jenny och jag gå till banken och betala hyran. Fan vad vuxen man blivit. Det är ju förjäkligt. Tur att kroppen med jämna mellanrum påminner mig om en härlig liten fylla mitt i veckan. Sånt kan ju göra att man känner sig yngre kanske...?

Ha en bra torsdag vänner!

I wanna dance with somebody

Nyss hemkommen från avskedskväll med våra fina gäster: Emil, Tove och Carl-Johan. Vi käkade först på Friday's och sedan dansade vi asset av oss på Zoobar (som vanligt). Och den här gången kan jag verkligen ärligt säga att vi dansade asset av oss. J.Ä.V.L.A.R. vad vi dansade. Det blir ju lätt så när man umgås med tre människor från balettakademin. Vi drog igång hela stället så svetten sprutade på samtliga och sedan lämnade vi stället som kungar. Nu sitter jag och tittar på när gästerna packar och imorgon bitti lämnar de oss. Det är tråkigt.

Idag har det förresten varit vår i London. Jag hade bara kavaj på mig när jag åkte in till stan. Tänk det ni, ni som lever i konstanta superminusgrader där hemma i Sweden! Mohahaaa...
Mitt straff för att jag är dryg får jag imorgon när jag jobbar 8 timmar i regn och dessutom är baked. Mohahaaa på mig själv!

Reunion

Jag har alltid tänkt på klassåterträffar som något ångestfyllt och stelt, och det skulle det säkert vara också, om det handlade om återträff med min gymnasieklass eller högstadieklass. Men nu har några gamla revar sått ett frö om reunion med min låg- och mellanstadieklass och jag är fantastiskt taggad!

Det har redan blivit en lång mailkonversation på fejjan med planering samt en massa gamla minnen och interna grejer från Runan 6 på Ormstaskolan. Jag skrattar så jag gråter när jag läser vissa inlägg.

Ni kanske tycker jag behöver få ordning på mina prioriteringar, men jag tänker åka hem till den där festen, när den än blir och kosta vad det kosta vill. Det kommer bli så satans jäkla kul!

Hej hej snubbar, fula gubbar

Idag har jag jobbat i 8 timmar. Och under de 8 timmarna slutade det inte regna en enda gång. Rätt trist! Men jag höll humöret uppe för jag hade en svinbra belöning som väntade på mig: Skype-dejt med Joey. Det var riktigt nice!

En mindre nice sak är att jag har en beundrare. Som jag inte vill ha. En ca 50 år gammal blomsterförsäljare som kommer förbi mig hela tiden när jag jobbar och som plötsligt bestämt sig för att vi ska börja umgås. Först föreslog han att vi skulle gå på teater någon gång, och det övervägde jag faktiskt bara för att få gå på teater liksom. Men sen gick han lite överstyr när han tyckte att vi skulle gå och simma ihop. "You can wear a bikini. I won't look at you! Hehe..."
Och idag la han armen om mig och sa med lite gubbkåt röst "You look like you could need a glass of warm champagne..."

Nog för att jag ofta får blommor av honom, och det är ju trevligt, men det väger inte riktigt upp. Och så spottar han när han pratar också. Ett litet tillägg bara.

Oops

Ok nu skäms jag lite. Jar precis insett att det pågår ett OS. För en liten stund sen bara.

Förstår ni hur otroligt isolerat jag lever? Ingen tv, inga tidningar. Och så har jag ju dessutom varit utan internet i över en vecka.
Det är så pass illa att jag fick nys om att det hänt något på Haiti ungefär 9 dagar efter att det hänt. Förstår ni? Jag kan bara föreställa mig hur mycket ni matades med information medan jag var totalt ovetandes.
Jag kan lova att om jag varit här under tsunamin så hade jag missat det också.

Kan någon snäll människa tala om för mig om det händer något riktigt viktigt någon gång? Typ: "Gå inte utanför dörren imorgon för de kommer sprida en dödlig gas i London" eller vad det nu skulle kunna vara. Tack på förhand.

Don't stop believing

Kan ju även tipsa om den här när jag ändå är inne på det spåret. Jag tycker den här killen är helt jävla fantastisk!

Plötsligt händer det

Det är en grå, kall All Hearts' Day i London. Jag och Anna åkte och shoppade böcker och drog sen hem för att dö lite. DÅ HAR VI INTERNET IGEN!

Hallelujah

Och vet ni vad vi har gjort sedan vi upptäckte det? Spelat det här klippet om och om och om igen:



Blir man inte lycklig? Om ni inte sett serien Glee så råder jag er att göra det. Helt underbar!

Och bara EN grej till

Här kommer en varning: Om du känner att du inte riktigt unnar den här skribenten något gott - jag sätter ingen värdering i detta, det är helt okej att alla inte vill mig väl, that's life! - då ska du SLUTA läsa. Ögonblicklich!


Seriöst, sluta läsa om du inte vill att bra saker ska hända mig!


Så, nu har jag varnat. Nu får ni skylla er själva.


Vet ni vart jag ska om ett par veckor? Till Italien. Neapel rättare sagt. Och vet ni vem som pröjsar för det? Min chef. Tydligen ordnar hon en resa för sina anställda varje år runt den här tiden, som uppmuntran. "Det är så kallt och dött här nu, så ni kan behöva lite sol".
Det enda jag behöver betala för själv är mat. Tja, varför inte!

Jag hade tillochmed redan funderat på att åka till Italien någon gång i vår. Nu kan jag ju spara de pengarna för... I don't know... Göteborg? (Här hade jag lagt in en fet smiley om jag var fjortis, eller skrivit *ler* om jag var medelålders. Nu nöjer jag mig med att låta er själva gissa om jag är glad när jag skriver detta eller inte.) Tjing hej!

En grej till förresten!

Jag har blivit lite sjuk. Förr var det verkligen ingen ovanlighet, men nu är det faktiskt det. Jag har inte varit sjuk en enda gång sedan jag började jobba med tvålarna, och det var i september. Med undantag för bakfyllor och en liten blixtförkylning i julas (men då var jag ju i Sverige!). Förr i tiden fick jag en sådan här mysig släng av förkylning/feber/halsont minst en gång i månaden.

Så nu känns det inte så jobbigt faktiskt, jag tar sjukdomen med ro. Och eftersom jag gillar mitt jobb så sjukanmäler jag mig inte. Det enda tråkiga är att det rubbar min nyfunna träningsglädje en aning. Men ett par vilodagar har väl ingen dött av antar jag.

Update

Hur mycket ogillar ni att vårt internet har försvunnit? Lika mycket som jag? Knappast. Kan dock inte riktigt klaga eftersom det internet som "försvunnit" är ett som vi snott hela tiden sedan vi flyttade in, så det är egentligen inte mer än rätt. Men suger gör det.

Jag sitter nu istället och snor internet på donken. Vet inte hur mycket jag ska uppdatera egentligen, vill bara visa att jag lever.

Födelsedagen var bra och jag är ytterst tacksam för alla gratulationer. Till och med grabbarna nere på Bali kom ihåg mig, det hade jag inte trott. Jag firades av mina damer plus Andrea och Sheida på Fridays och blev naturligtvis sjungen för och fick en fantastiskt ful ballonghatt av personalen.

Under den här veckan som gått sedan jag senast skrev har jag dessutom hunnit bli jättesingel, mer singel än jag varit på länge. Det känns skumt men helt okej. Nu tänker de flesta "wait a minute, sen när är du tillsammans med någon?". Och nä, jag har nog inte snackat så värst mycket om det här i bloggen. Strunt samma, nu är jag solokvist i alla fall. Alldeles lagom till Valentine's - det var ju hyggligt.

Imorgon kommer Emil - en störtskön grabb från det förflutna - hit med en kompis och de ska bo hos oss. Det blir mycket trevligt!

Nu kallar facebook på mig och eftersom batteriet sakta men säkert töms i min dator så får det räcka med den här värdelösa updateringen. Men som sagt, jag lever fortfarande!

Puss på er

Nu får jag åka till Las Vegas

För exakt 21 år sedan hade min mamma precis krystat ut en liten unge - och den ungen är jag. Grattis till mig!!

Heil Måndag!

Idag har London bjudit på toppenväder och eftersom både Jenny och jag är lediga så har vi utnyttjat det till max.
Efter en god frukost på Pret med Emma sa vi hejdå och satte henne på en buss till Stansted. Sedan åkte vi hem, svidade om till träningsvänliga kläder och gav oss ut på ett tre timmar långt träningspass längs med Themsen. Helt underbart!

Nu är jag alldeles nyduschad och det dunkar härligt i mina ben. När Anna kommer hem ska vi iväg och storhandla och sedan blir det städkväll. Med tacos som belöning hoppas jag.

Herrå!