Tisdagskvällen på stan blev över förväntan. London är ALDRIG dött. Att jag inte lärt mig det än. Åtminstone om man går på Zoobar. Det var lika roligt igår som alltid annars. Och nästan lika mycket folk. De som satte djupast spår var några sjukt efterhängsna indier, några sköna norrmän, några ännu skönare irländare och några killar som var fantastiskt bra på breakdance. Typ femtio pers stod och bara glodde på dem när de körde sina coola moves. Min självkänsla nådde absoluta botten när de drog in mig i ringen och jag insåg att jag visst inte alls kan dansa. Att inse detta inför 50 pers var lite småjobbigt. Så nu har vi fattat ett viktigt beslut - vi ska börja ta danslektioner. Är så taggad så jag nästan dör!
Nu svävade jag bort lite här, det jag ville ha sagt var att vi hade kul. Punkt.
Nu till något helt annat:
Vi har märkt att man drömmer väldigt mycket i vår lägenhet och inatt drömde jag något som vände upp och ner på allting för ett tag. Jag drömde om en viss skotte som jag lagt högt upp på en hylla långt in i mitt huvud. Nu gjorde han sig plötsligt smärtsamt påmind. Jag vaknade chockad vid 10-tiden och drog ut på en lång promenad längs vattnet för att reda ut tankarna lite. Utan framgång. Resten av dagen har jag läst igenom en massa gamla mail och kollat en massa gamla bilder. Så jävla självdestruktiv brud
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar