De sista dagarna i London var ljuvliga. Rätt vemodigt att ta (tillfälligt) avsked av allt och alla dock.
Flög hem helt själv för första gången i mitt liv, skitnojjig, men det gick bra. Och London tog (tillfälligt) farväl av mig med århundradets vackraste solnedgång.
Var beredd på att jag kanske skulle gråta lite när mamma tog emot på Arlanda, men så kom jag dit och möttes istället av Johanna, Helene och Fanny. Och tårarna sprutade. Mina alltså. Fick skjuts hem där jag möttes av familjen och min hund som blev alldeles tokig. Hon var så glad så hon kissade på sig. YES!
Jag sprang mest runt här hemma och förundrades över gott kranvatten, Arlamjölk, fungerande toaletter, rena glas och slutligen min underbara säng. Hade jättesvårt att somna trots att sängen var så fantastisk. Tror jag kände mig för ensam - har inte sovit ensam i ett rum sedan den 30 januari.
Idag blev det ett kärt återseende i Täbban av Simon, Hampus, Fredrik och Andreas. Passade även på att förlora min systemetoskuld.
Det ÄR kul att vara hemma på många sätt, visst. Men FAN vad jag längtar tillbaka redan.
Och det känns jättejobbigt att alla omkring en förstår svenska nu. När vi skulle köpa glass utbrast jag "den där kostar ju fan 25 pund!" pinsam tjej. Tror hon är nåt. Nej, VILL va nåt. Engelsk.
Äsch, det blir nog bra det här. Jag kommer återvända till London och tills dess så kommer jag ha en grym sommar hade jag tänkt. Och jag tänker inte tillbringa den framför datorn så bloggen får dö nu. Den var ändå bara till för att hålla er/dig (vet inte hur många som läser) uppdaterade om livet i London.
Och fan vad bra det har varit. Tusen miljarder tack till alla coola, underbara människor som förgyllt den här våren.
Thank you for listening, over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar